Datum: 2017-04-10
131 571798-16/112
Ju2016/08502/L2
Skatteverket tillstyrker merparten av utredningens förslag i de delar verket berörs.
Skatteverket avstyrker att principen om barnets bästa samt proportionalitetsprincipen lagfästs särskilt i utsökningsbalken (UB).
Skatteverket har inga synpunkter på förslaget om justering av normalbeloppen för barn.
Skatteverket lämnar i övrigt vissa synpunkter vad gäller
Skatteverket instämmer i att dagens regelverk är svårt att överblicka och komplicerat att tillämpa. Skatteverket tillstyrker förslaget, men vill påpeka att det föranleder följdändringar i fler författningar än de som redovisas i betänkandet. En sådan författning är lagen (2007:324) om Skatteverkets hantering av vissa borgenärsuppgifter, som styr omfattningen av Skatteverkets roll som borgenärsföreträdare för det allmänna. Där måste bestämmelsen i 1 § första stycket ändras så att hänvisningen till statliga fordringar som handläggs i allmänt mål ändras till att avse statliga fordringar som handläggs enligt lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m. (indrivningslagen).
Vad gäller förslaget till ändring i 1 § indrivningslagen (avsnitt 13.10) bör en ändring ske i första stycket så att lagen kommer att omfatta fordringar som tillkommer staten eller en kommun och som enligt särskild föreskrift i lag eller förordning ska drivas in enligt den lagen.
Som en alternativ nyordning vill Skatteverket även peka på möjligheten att behålla indelningen i allmänna och enskilda mål men göra definitionen och kategoriseringen av allmänna mål enklare genom att koppla detta begrepp till sådana utsökningsmål som ska handläggas enligt indrivningslagen. Konsekvenserna av en sådan ändring skulle inte bli lika långtgående som utredningens förslag.
Utredningen föreslår att ett myndighetsbeslut som avser betalningsskyldighet och som är ett resultat av myndighetsutövning alltid ska utgöra en utsökningstitel som kan verkställas så snart beslutet har vunnit laga kraft (2 kap. 12 § UB). Med denna ordning finns det inte längre behov för beslutsmyndigheten att ansöka om betalningsföreläggande hos Kronofogdemyndigheten eller väcka talan vid allmän domstol för att få fram en utsökningstitel. I respektive speciallag ska det anges om beslutet får verkställas innan det har vunnit laga kraft.
Skatteverket tillstyrker förslaget, men vill göra vissa påpekanden vad gäller förslagets innebörd och effekter.
I dag gäller för Skatteverkets del att när verket har bemyndigats att besluta om betalningsskyldighet är detta också kopplat till att verkställighet enligt UB får ske. Som regel föreskrivs det även att beslutet gäller omedelbart (se t.ex. 68 kap. 1 § skatteförfarandelagen [2011:1244]) eller att en begäran om omprövning eller ett överklagande inte inverkar på betalningsskyldigheten (se t.ex. 8 kap. 3 § vägtrafikskattelagen [2006:227]). Undantag från denna möjlighet till direkt verkställighet förekommer dock. Så är fallet vid återkrav av s.k. ROT/RUT-utbetalningar enligt lagen (2009:194) om förfarandet vid skattereduktion för hushållsarbete. Samtidigt som Skatteverket i princip ska överlämna obetalda återkrav till Kronofogden krävs det att beslutet om återkrav har vunnit laga kraft för att ett överlämnande ska kunna ske. Detta förutsätter i sin tur att beslutet delges, för att det med säkerhet ska kunna fastslås när överklagandetiden har löpt ut. Att begära indrivning hos Kronofogden i dessa kravärenden kräver alltså ett delgivningsarbete. I betänkandet finns en uppgift om att mellan 14 000 och 20 000 färre ärenden kommer att hanteras av den summariska processen vid Kronofogden om förslaget genomförs, vilket för Kronofogdens del skulle innebära en besparing mellan 2,6 och 2,9 miljoner kr. Mot detta ska dock ställas att var och en av beslutsmyndigheterna får vidkännas ett nytt och kostnadskrävande delgivningsarbete beträffande sådana beslut som inte kan verkställas innan de har vunnit laga kraft. Förslagets totala kostnadsminskande effekt kommer därmed att vara lägre än besparingen hos Kronofogdemyndigheten.
Enligt utredningen är den föreslagna bestämmelsen i 2 kap. 12 § UB avsedd att omfatta endast beslut som är ett resultat av myndighetsutövning och som är av sådan beskaffenhet att de är överklagbara. Utredningen tycks se på begreppet myndighetsutövning som en absolut motsats till begreppet partsbesked, vilket innebär att ett beslut som innebär myndighetsutövning inte kan vara ett partsbesked, eftersom partsbesked inte innebär offentlig maktutövning. Skatteverket är frågande till att det skulle föreligga ett sådant kategoriskt motsatsförhållande. Det normala är att s.k. partsbesked avges i situationer som inte innefattar myndighetsutövning, men det går inte att sätta ett absolut likhetstecken mellan partsbesked och icke myndighetsutövning. Ett exempel utgör Försäkringskassans beslut om återkrav enligt 108 kap. 2 § socialförsäkringsbalken (SFB). Även om Högsta domstolen i NJA 2013 s. 413 uttalat att ett sådant beslut inte innebär ett bindande förvaltningsbeslut utan närmast får anses vara ett s.k. partsbesked kan detta knappast medföra att Försäkringskassans hantering av återkravsärenden inte skulle vara att betrakta som myndighetsutövning. Eftersom ett sådant återkravsbeslut grundar sig på en särskild befogenhet som myndigheten getts i en offentligrättslig författning och beslutet går att överklaga i förvaltningsrättslig ordning borde hanteringen av återkravsärenden vara att se som myndighetsutövning även om beslutet inte är bindande i den meningen att det kan verkställas enligt utsökningsbalken. Om utredningens förslag genomförs måste det i vart fall i den situationen förutsättas att denna typ av beslut är att se som ett resultat av myndighetsutövning och som därmed omfattas av den aktuella bestämmelsen. Sammantaget bör tillämpningen av den aktuella bestämmelsen i 2 kap. 12 § UB styras uteslutande av om beslutet kan ses som ett resultat av myndighetsutövning eller ej. I vad mån beslutet även skulle kunna kategoriseras som ett s.k. partsbesked kan inte tillmätas någon avgörande betydelse.
Skatteverket vill även erinra om att ändringen i UB innebär att det blir nödvändigt att se över innebörden av att det i en viss specialförfattning anges att ett myndighetsbeslut gäller omedelbart. Som exempel kan nämnas bestämmelsen i 112 kap. 5 § SFB, där det anges att alla beslut enligt socialförsäkringsbalken gäller omedelbart, om inget annat föreskrivs i beslutet. Om beslut om återkrav enligt 108 kap. SFB ska följa huvudregeln att verkställighet enligt UB kan ske först sedan beslutet vunnit laga kraft så behöver denna bestämmelse om omedelbar giltighet justeras.
Barnrättighetsutredningen har i sitt betänkande Barnkonventionen blir svensk lag (SOU 2016:1) föreslagit att FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen) ska inkorporeras som svensk lag. Den utredningen föreslår även en bestämmelse i förvaltningslagen om att i ärenden som rör barn ska barnets bästa utredas och särskilt beaktas. Om en sådan allmän bestämmelse införs i förvaltningslagen är det inte behövligt med en särskild bestämmelse om barnets bästa även i UB. I avvaktan på vad som händer med barnrättighetsutredningens förslag avstyrker Skatteverket det nu aktuella förslaget.
Efter att utredningen presenterat sitt förslag har regeringen i en lagrådsremiss lagt fram ett förslag till ny förvaltningslag, som bl.a. innehåller en kodifiering av proportionalitets-principen. Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 2018 och kommer att gälla fullt ut även i Kronofogdemyndighetens exekutiva verksamhet. I lagen uttrycks proportionalitets-principen som att en myndighet får ingripa i ett väsentligt enskilt intresse endast om åtgärden kan antas leda till det avsedda resultatet. Vidare får åtgärden aldrig vara mer långtgående än vad som behövs och den får vidtas endast om det avsedda resultatet står i rimligt förhållande till de olägenheter som kan antas uppstå för den som åtgärden riktas mot.
Genom denna generellt verkande bestämmelse är det inte behövligt att proportionalitets-principen lagfästs särskilt i utsökningsbalken. Lämpligheten av en sådan särskild kodifiering kan också ifrågasättas. Utredningen lämnar en förtjänstfull redogörelse för olika omständigheter som Kronofogdemyndigheten har att beakta och väga mot varandra vid bedömningen av om en åtgärd eller ett beslut är proportionerligt. Men samtidigt gör utredningen även vissa uttalanden i styrande riktning, såsom att Högsta domstolens bedömning i NJA 2010 s. 397 I och II varit ”relativ sträng” och att särskild försiktighet bör iakttas om någon riskerar att mista sitt hem på grund av en skuld som understiger ett prisbasbelopp (s. 194). Även om utredningen betonar att detta belopp inte ska ses som något gränsvärde och att bedömningen av om en utmätning är proportionerlig eller inte alltid måste göras utifrån en sammanvägning av samtliga omständigheter i det enskilda fallet är det svårt att uppfatta utredningens uttalanden på annat sätt än att det bör ske en viss åtstramning av möjligheten att utmäta bostäder, jämfört med gällande praxis (NJA 2010 s. 397 I och II samt NJA 2013 s. 1241). En särskild kodifiering i utsökningsbalken med utgångspunkt från utredningens överväganden riskerar därmed att leda till nya generella lägstanivåer vid bostadsutmätningar, något som Skatteverket ställer sig negativ till.
Sammantaget avstyrker Skatteverket förslaget.
Utredningen föreslår en bestämmelse enligt vilken Kronofogdemyndigheten kan medverka till att parterna träffar en frivillig överenskommelse om det är lämpligt med hänsyn till målets beskaffenhet och övriga omständigheter (3 kap. 10 § UB). Förslaget bedöms få störst praktiskt betydelse i mål mellan enskilda parter, men indrivningsmålen är inte undantagna från bestämmelsens tillämpningsområde.
Det kan ifrågasättas vilken betydelse bestämmelsen kommer att få i indrivningsmålen, eftersom Kronofogdemyndigheten är borgenärsföreträdare i dessa mål och med stöd av uppskovsbestämmelsen i indrivningslagen har egen möjlighet att träffa en betalningsuppgörelse med gäldenären. När det gäller statliga fordringar ska dock Kronofogdemyndigheten höra Skatteverket före en eventuell avbetalningsuppgörelse och Skatteverket behöver även involveras när fråga uppkommer om ackord för sådana fordringar. Vidare kan även andra debiterande myndigheter komma att involveras i frågor rörande anstånd och eftergift (se 2, 14 och 17 §§ förordningen [1993:1138] om hantering av statliga fordringar). Sammantaget tillstyrker Skatteverket förslaget, men är frågande till skrivningen på s. 256 om att utredningen – vid sidan om avbetalningsplaner och ackordsuppgörelser - inte utesluter ”alternativa möjligheter att nå en frivillig överenskommelse när det är staten som är sökande”. Vad som åsyftas med detta är oklart. Skatteverket och andra debiterande myndigheter har inga möjligheter att träffa alternativa betalningsuppgörelser, vid sidan av vad som följer av gällande författningar.
Utredningen föreslår att normalbeloppen för barn anpassas till riksnormen för försörjningsstöd och justeras så att en barnfamilj får behålla ett större belopp än idag. Förslaget inbegriper politiska överväganden där det allmännas intäktsförlust på grund av höjda normalbelopp ska vägas mot samhällsnyttan av att barnfamiljer ges en rimlig levnadsnivå. Skatteverket har inga synpunkter på förslaget.
Utredningen föreslår ett nytt andra stycke i 13 kap. 20 § UB, där det anges att vid återbetalningsskyldighet i ett indrivningsmål är det den myndighet för vilken utmätning skett som ska betala tillbaka pengarna till Kronofogdemyndigheten. Av allmänmotiveringen framgår att bestämmelsen är tänkt att reglera situationen när en sökande myndighet agerat som s.k. uppbördsmyndighet för en annan myndighet. Genom bestämmelsen står det då klart att det är den myndighet vars krav har föranlett utmätningen som är återbetalningsskyldig. Skatteverket har inget att erinra mot detta i sig, men bestämmelsens ordalydelse behöver justeras, för att klargöra att den endast omfattar situationer där Kronofogdemyndigheten redovisat de ianspråktagna medlen till den sökande myndigheten. Den vanligaste situationen i indrivningsmål är att Kronofogdemyndigheten redovisar inkommande medel direkt mot statsbudgeten. I dessa fall ankommer det på Kronofogdemyndigheten att anordna att återbetalning sker.
Vill du lära dig mer om skatter och företagande? Ta då chansen och möt oss online på våra direktsända webbseminarier. Det är kostnadsfritt och du kan ställa frågor och få svar i en chatt.