Bolaget yrkar att Regeringsrätten undanröjer Skatträttsnämndens förhandsbesked och förklarar att den lagstadgade avbrottsersättning som bolaget kan komma att utbetala enligt 10 kap. 10-12 §§ ellagen (1997:857) utgör en sådan nedsättning av priset som minskar beskattningsunderlaget och ger bolaget rätt att med stöd av 13 kap. 24 § mervärdesskattelagen (1994:200), ML, sätta ned tidigare redovisad utgående mervärdesskatt. Bolaget anför bl.a. följande. Ett skadestånd utgör i de allra flesta fall en ersättning som faller utanför tillämpningsområdet för mervärdesskatt och som därför inte skall beläggas med mervärdesskatt. Detta gäller dock endast sådan ersättning som faktiskt utgör ett skadestånd i civilrättslig mening. Det finns inte något stöd för att behandla en ersättning som anses utgöra "ett slags skadestånd" på samma sätt som ett civilrättsligt skadestånd. — Skatterättsnämnden synes anse att bestämmelsen i 7 kap. 6 § första stycket 3 ML endast är tillämplig i de fall då en prisnedsättning medges på avtalsrättsliga grunder. Om en konsument köper en vara som i efterhand visar sig vara behäftad med fel och konsumenten med anledning härav blir berättigad till en prisnedsättning enligt konsumentköplagen (1990:932) leder en sådan slutsats som nämnden dragit till att prisnedsättning inte kommer att påverka beskattningsunderlaget för mervärdesskatt. Detta kan inte vara riktigt. — Bolaget vill dessutom påpeka att arbetet med att införa klausuler om avbrottsersättning i de allmänna avtalsvillkor som bolaget tillämpar påbörjades omedelbart efter införandet av de aktuella bestämmelserna i ellagen och att bolagets skyldighet att utge avbrottsersättning numera framgår av de allmänna avtalsvillkoren. — Vidare står Skatterättsnämndens ställningstagande i strid med vad som följer av EG-rätten. Av EG-domstolen dom i bl.a. mål nr C-317/94, Elida Gibbs, framgår mycket tydligt att det som får beskattas inte får överstiga vad den skattskyldige uppburit för sitt tillhandahållande (punkt 19 i domen).

Skatteverket bestrider bifall till överklagandet.

 
Skälen för Regeringsrättens avgörande
 
Bolaget är ett elnätsföretag som ansluter elanvändare till nätet för överföring av el. För sina tjänster tar bolaget ut en näravgift som består av en större fast och en mindre rörlig del. Under ett avbrott i elöverföringen får elanvändaren betala den fasta avgiften medan den rörliga avgiften bortfaller. Enligt bestämmelser som infördes i ellagen med verkan från år 2006 kan bolaget i händelse av ett oplanerat avbrott i överföringen av el bli skyldig att utge s.k. avbrottsersättning till elanvändaren. Frågan i målet är om utbetalning av sådan avbrottsersättning skall anses som en nedsättning av den nätkostnad elanvändaren enligt avtal betalat till bolaget.
 
Beskattningsunderlaget för mervärdesskatt för annan omsättning än uttag bestäms med utgångspunkt i ersättningen dvs. allt det som säljaren erhållit eller skall erhålla för varan eller tjänsten från köparen eller tredje part, inbegripet sådan bidrag som är direkt kopplade till priset för varan eller tjänsten (7 kap. 2- 3 a§§ ML).

Enligt 7 kap. 6 § första stycket 3 ML skall i beskattningsunderlaget inte ingå belopp som svarar mot prisnedsättning som ges efter det att tillhandahållandet ägt rum om inte annat följer av andra stycket. I andra stycket föreskrivs att i beskattningsunderlaget skall ingå belopp som avses i första stycket 3 om den skattskyldige och hans kund avtalat om detta.

Bestämmelsen om prisnedsättning i efterhand har sin motsvarighet i artikel 90.1 i Rådets direktiv 2006/112/EG, vari anges att vid nedsättning av priset efter det att transaktionen ägt rum skall beskattningsunderlaget sättas ned i motsvarande omfattning. Bestämmelsen fanns före den 1 januari 2007 i artikel11 C .1 i sjätte mervärdesskattedirektivet, 77/388/EEG. Denna artikel hänför sig enligt EG-domstolen till normalfallet med avtal ingångna mellan två avtalsparter, se bl.a. EG-domstolens avgörande i mål nr C-317/94, Elida Gibbs, p. 31 och i mål  nr C-86/99, Freemans, p. 32-33.  

Bestämmelser om avbrottsersättning finns i 10 kap. ellagen. Där framgår att elanvändare har rätt till avbrottsersättning om överföringen av el avbryts helt under en sammanhängande period om minst tolv timmar (10 § första stycket). Avbrottsersättningen beräknas schablonmässigt som viss procent av elanvändarens årliga nätkostnad (12 §). För avbrott som uppgår till minst tolv men högst 24 timmar uppgår ersättningen till 12,5 procent av den årliga nätkostnaden. För varje 24-timmarsperiod som avbrottet därutöver pågår tillkommer ytterligare ersättning med 25 procent av den årliga nätkostnaden. För en och samma avbrottsperiod uppgår ersättningen till högst 300 procent av den årliga nätkostnaden. Avbrottsersättningen skall avräknas från skadestånd som enligt andra bestämmelser i ellagen eller annan lag betalas på grund av samma elavbrott (9 §) och kan jämkas om den är oskäligt betungande med hänsyn till de ekonomiska förhållandena hos den ersättningsskyldige (13 §).

Av förarbetena till bestämmelserna framgår bl.a. följande (prop. 2005/06:27 s. 41). Avbrottsersättningen utgör en schabloniserad ersättning för såväl utevaron av el som elavbrottets följdeffekter. Det huvudsakliga syftet med ersättningen är preventivt och skall förmå nätföretagen att ordna sina nät så att de blir leveranssäkra. Avbrottsersättningen fyller även funktionen att på ett enkelt sätt kompensera elanvändaren för ekonomiska förluster som följt i elavbrottets spår.

Regeringsrätten gör följande bedömning.

Bestämmelserna om avbrottsersättningens storlek i 10 kap. 12 § ellagen innebär att det inte utgår någon ersättning om elavbrottet varar kortare tid än tolv timmar. För elavbrott som överstiger tolv men inte 24 timmar uppgår ersättningen till 12,5 procent av elanvändarens årliga nätkostnad, vari inräknas såväl den fasta som den rörliga delen av nätkostnaden. Avbrottsersättningen i ett fall där elavbrottet uppgår till ett halvt dygn motsvara således beloppsmässigt elanvändarens nätkostnad för ca en och en halv månad. En motsvarande diskrepans mellan ersättning och nätkostnad gäller för den ersättning som utgår vid längre elavbrott, varvid även kan noteras att den maximala ersättningen för ett och samma avbrott kan uppgår till 300 procent av den årliga nätkostnaden.

Som framgår av de uttalanden som gjorts i förarbeten är det huvudsakliga syftet med bestämmelserna om avbrottsersättning preventivt och avsett att påverka nätföretagen att förbättra leveranssäkerheten. Detta bekräftas enligt Regeringsrättens uppfattning av vad som ovan sagts om beräkningen av avbrottsersättningen. Därtill kommer att ersättningen har ett reparativt syfte som avser att täcka sådana ekonomiska skador som vanligtvis ersätts genom skadestånd samt att utebliven avbrottsersättning i sin helhet skall avräknas från ett eventuellt skadestånd. Det anförda leder till slutsatsen att det inte finns något sådant samband mellan avbrottsersättningen och elanvändarens fasta nätkostnad under avbrottstiden som avses i bestämmelsen om prisnedsättning i 7 kap. 3 § första stycket 3 ML. Den omständigheten att villkoren för avbrottsersättning numera framgår av de allmänna avtalsvillkor som bolaget tillämpas saknar betydelse i sammanhanget eftersom rätten till ersättning följer direkt av tvingande lagbestämmelser. Avbrottsersättningen skall därför inte påverka beskattningsunderlaget.

Regeringsrättens avgörande