Regeringsrätten slår fast att det svenska rättssystemet är förenligt med Europakonventionen. Även fråga om delvis befrielse från skattetillägg.
 
Domen finns på Regeringsrättens hemsida

Regeringsrättens dom den 17 september 2009, mål nr 8133-08
 
Taxeringsår 2004

I november 2006 dömde hovrätten AA enligt 3 § skattebrottslagen för skatteförseelse för att han underlåtit att i sin självdeklaration ta upp vissa ersättningar för utfört arbete. Påföljden bestämdes till 75 dagsböter à 100 kr. Därefter, i mars 2007, beslutade Skatteverket att skönsmässigt avvika från AA:s deklaration med anledning av att han inte redovisat dessa ersättningar och påförde skattetillägg med 40 procent av den skatt som belöpte på höjningen. Länsrätten biföll AA:s överklagande på sätt att skattetillägget sattes ned till hälften. Som skäl härför åberopades hovrättens dom. Kammarrätten ändrade inte efter Skatteverkets överklagande länsrättens dom. Skatteverket överklagade kammarrättens dom.
 
Regeringsrätten konstaterar först att ett förfarande där skattetillägg påförs efter allmän domstols dom om skatteförseelse är förenligt med inhemsk lagstiftning och går därefter in på frågan om detta också är förenligt med förbudet mot dubbelbestraffning i artikel 4.1, sjunde tilläggsprotokollet till Europakonventionen, EKMR. Regeringsrätten noterar att Europadomstolen under 2009 meddelat två domar vilka, enligt Regeringsrätten, får anses innebära en delvis ny tolkning av konventionens förbud mot dubbelbestraffning (Sergey Zolotukhin mot Ryssland, dom den 10 februari 2009, och Ruotsalainen mot Finland, dom den 16 juni 2009).
 
Regeringsrätten anför bl.a. i domen.
 
"Ett kännetecken för det svenska systemet i fråga om påförande av sanktioner för en och samma oriktiga uppgift är vidare reglerna för samordning av påföljder. Av 5 kap. 14 § första stycket TL framgår att den skattskyldige helt eller delvis ska befrias från särskild avgift, om felaktigheten eller underlåtenheten framstår som ursäktlig eller om det annars skulle vara oskäligt att ta ut avgiften med fullt belopp. Om den skattskyldige delvis befrias från avgiften, ska den sättas ned till hälften eller en fjärdedel. I tredje stycket samma bestämmelse anges att, vid bedömningen av om det annars skulle vara oskäligt att ta ut avgiften med fullt belopp, det ska särskilt beaktas, i enlighet med punkten 3, bl.a. om felaktigheten eller underlåtenheten även har medfört att den skattskyldige fällts till ansvar för brott enligt skattebrottslagen.
 
Av allmänmotiveringen i den proposition som låg till grund för bestämmelsen framgår att syftet är att säkerställa att den sammanlagda påföljden står i rimlig proportion till det brott och den försummelse som den skattskyldige gjort sig skyldig till. Vidare uttalas att tanken är att befrielse ska kunna komma i fråga i de fall den skattskyldige dömts till ett mer kännbart bötes- eller fängelsestraff (prop. 2002/03:106 s. 154).
 
Även i brottsbalken finns det regler om samordning av påföljder. Enligt 29 kap. 5 § första stycket ska domstolen vid straffmätningen i skälig omfattning beakta vissa omständigheter i mildrande riktning. Efter en uppräkning i sju punkter av olika omständigheter anges i en åttonde punkt att domstolen även ska beakta om det föreligger någon annan omständighet som påkallar att den tilltalade får ett lägre straff. Bland de omständigheter som enligt praxis beaktas är om det utgår en administrativ sanktionsavgift, t.ex. skattetillägg. Praxis innebär att sådana avgifter i princip alltid beaktas vid påföljdsbestämningen, och det utan att det särskilt anges i domen.
 
Förbudet mot dubbelbestraffning i EKMR bör tolkas med beaktande av hur konventionsstaternas rättsordningar utformats. I Sverige liksom i flera andra konventionsstater finns både allmänna domstolar och allmänna förvaltningsdomstolar. Som framgått har den kompetens och sakkunskap som byggts upp i de olika domstolarna tagits till vara vid utformningen av sanktionssystemen i syfte att uppnå effektivitet och rättssäkerhet. En alltför snäv teknisk tolkning av dubbelbestraffningsförbudet skulle kunna leda till svåröverskådliga konsekvenser för enskilda konventionsstater, utan att för den skull den rådande ordningen med fog kan påstås kränka grundläggande mänskliga rättigheter.

Ett förfarande där såväl skattetillägg som påföljd för skattebrott kan åläggas en enskild avseende en och samma oriktiga uppgift vid taxeringen har också tidigare godtagits av Europadomstolen (Ponsetti och Chesnel mot Frankrike, beslut den 14 september 1999, Rosenquist mot Sverige, beslut den 14 september 2004 och Synnelius mot Sverige, beslut den 17 juni 2008, som dock inte avsåg skattebrott utan bokföringsbrott). Både Högsta domstolen och Regeringsrätten har i vägledande avgöranden funnit att svensk rätt inte strider mot konventionen (se t.ex. NJA 2000 s. 622, NJA 2005 s. 856 och RÅ 2002 ref. 79).
 
Europadomstolens båda nya avgöranden år 2009 tyder på en utveckling av domstolens praxis. De avser emellertid inte det svenska rättssystemet, som innehåller bl.a. de särdrag som redovisats ovan. Regeringsrätten drar slutsatsen att den ordning som gäller enligt intern svensk reglering är förenlig med EKMR."
 
Härefter går Regeringsrätten in på frågan om det finns skäl att med stöd av 5 kap. 14 § första stycket TL befria AA från skattetillägg och konstaterar att det av förarbetena framgår att avsikten med bestämmelsen är att befrielse ska aktualiseras då den skattskyldige dömts till ett mer kännbart bötes- eller fängelsestraff. Härvid uttalar Regeringsrätten följande. "AA har dömts för skatteförseelse till 75 dagsböter à 100 kr. Regeringsrätten finner att denna påföljd inte kan anses så kännbar från ekonomiska och andra utgångspunkter att den tillsammans med skattetillägget, uppgående till 13 498 kr, medför att den sammanlagda påföljdsbördan blir i förhållande till förseelsen oproportionellt tung. Förutsättningar för befrielse från skattetillägget med stöd av bestämmelsen i 5 kap. 14 § tredje stycket 3 TL föreligger därmed inte. Annat skäl för befrielse från skattetillägget har inte kommit fram."
 
Kommentar: 
Regeringsrätten har i domen slagit fast att det inte strider mot förbudet mot dubbelbestraffning i artikel 4.1, sjunde tilläggsprotokollet EKMR att en skattskyldig efter en dom i allmän domstol för samma gärning påförs skattetillägg. 
 
När det gäller frågan om befrielse från skattetillägg anser Regeringsrätten att en påföljd om 75 dagsböter à 100 kr tillsammans med ett skattetillägg uppgående till 13 498 kr inte är tillräckligt för att medge hel eller delvis befrielse från skattetillägget.