• HD:s domar den 26 maj 2004, mål nr T 2411-02 (I) och T 3445-02 (II) Företrädaransvar. Företrädare ska enligt tidigare gällande regler i skattebetalningslagen inte åläggas betalningsskyldighet för skatteskulder som uppkommit innan men som fastställts efter att företrädarna lämnat sina företag. Retroaktivitetsförbudet i regeringsformen innebär att ny lagstiftning inte kan tillämpas
• RR:s dom den 7 juli 2004, mål nr 7756-03 Karaktärsbyte av innehavda aktier m.m. Aktier som tidigare ansetts utgöra kapitaltillgångar hos moderbolaget skulle fortsättningsvis behandlas som lagertillgångar. Någon beskattning skulle inte utlösas av karaktärsbytet
• RR:s dom den 22 september 2004, mål nr 7106-03 Betalningssäkring för skattetillägg m.m.
• KR:s i Stockholm dom den 27 augusti 2004, mål nr 2626-03 Andelsbyte, rörelsevillkoret Rörelsevillkoret i andelsbytesreglerna har ansetts kunna tolkas i enlighet med artikel 8 i fusionsdirektivet då andelsbytet inte använts för skatteflykt eller skatteundandragande
• Meddelade prövningstillstånd

Ärende behandlat vid Skatteverkets rättsfallsseminarium den 28 september 2004.

HD:s domar den 26 maj 2004, mål nr T 2411-02 (I) och T 3445-02 (II)

Företrädaransvar

Företrädare ska enligt tidigare gällande regler i skattebetalningslagen inte åläggas betalningsskyldighet för skatteskulder som uppkommit innan men som fastställts efter att företrädarna lämnat sina företag. Retroaktivitetsförbudet i regeringsformen innebär att ny lagstiftning inte kan tillämpas.

(I) En man hade en rörelse som drevs som ett aktiebolag där mannen var ensam styrelseledamot. Sommaren 1997 överlät han bolaget och i anslutning härtill begärde skattemyndigheten en specifikation av yrkade avdrag för ingående moms. Något svar kom aldrig och i december 1997 fastställdes obetald skatt (mervärdesskatt) att betala. Bolaget försattes kort tid därefter i konkurs.

(II) En kvinna drev en butik och ägde ensam samtliga aktier och utgjorde styrelsen i bolaget. Under tiden 1993 t.o.m. april 1994 underlät bolaget att betala mervärdesskatt och arbetsgivaravgifter jämte dröjsmålsavgifter. Innan den av skattemyndigheten fastställda skatteskulden förföll till betalning försattes bolaget på egen begäran i konkurs.

Staten har därefter i båda målen yrkat att tingsrätten ska förplikta företrädarna att till staten utge obetalda skatter samt därpå belöpande avgifter.

SKÄLEN FÖR HÖGSTA DOMSTOLENS AVGÖRANDE

Fråga i målet är vid vilken tidpunkt betalningsskyldighet inträder för de skatter och avgifter som företrädare för juridiska personer tillsammans med den juridiska personen kan bli solidariskt betalningsskyldiga för.

I sina domskäl går HD igenom och tolkar föregångarna till 12 kap. 6 § skattebetalningslagen (1997:483), SBL, som reglerar företrädares betalningsansvar för den juridiska personens skatteskulder.

(I)
HD finner att som 16 kap. 17 § mervärdesskattelagen (1994:200), i lydelse före den 1 november 1997, avfattats kan den efter ordalagen inte anses täcka andra fall än sådana då den skattskyldige försummat att iaktta den tid för skatteinbetalning som gäller enligt 16 kap. 1 och 5 §§. HD ställer frågan ”om föreskriften analogiskt kan ges den innebörden att den även skall anses omfatta situationer då skatten efter utgången av denna tid – genom omprövning eller efter överklagande – fastställts till högre belopp med senare förfallodag men de förfallotidpunkter som följer av 1 och 5 §§ skulle ha gällt, för det fall att i stället deklaration hade avgetts i överensstämmelse med ett sådant senare beskattningsbeslut.” HD noterar att av förarbetena till en ändring av 48 a § lagen (1968:430) om mervärdesskatt framgår att en sådan tolkning varit avsedd. Enligt HD får emellertid starka skäl anses tala emot en analogisk tolkning till den betalningsskyldiges nackdel av bestämmelser av här aktuellt slag även om den har stöd i förarbetena. Vidare uttalar HD att i förevarande fall får en sådan tolkning anses utesluten med hänsyn till att 12 kap. 6 § SBL – till vilken ställföreträdaransvaret med retroaktiv tillämplighet överfördes den 1 november 1997 vid sin tillkomst över huvud taget inte gav något stöd för en sådan utvidgad tolkning.

Enligt 12 kap. 6 § SBL i dess lydelse fr.o.m. den 1 januari 2004 anges numera att betalningsskyldigheten är knuten till den tidpunkt vid vilken skatten ursprungligen skulle ha betalats enligt vad som anges i 10 och 16 kap. HD finner att övergångsbestämmelserna till den nya föreskriften enligt sin ordalydelse visserligen skulle vara tillämpliga i detta fall och föranleda att betalningsskyldighet ålades företrädaren, men att dessa bestämmelser inte anses kunna tillämpas med hänsyn till retroaktivitetsförbudet i 2 kap. 10 § andra stycket regeringsformen. Något ansvar kan därför inte åläggas företrädaren för den skatt som bolaget är skyldigt staten.

(II)

HD:s domskäl i detta mål är desamma som i det ovan refererade målet med den skillnaden att gällande bestämmelser innan 12:6 SBL trädde i kraft var 48 a § lagen om mervärdesskatt och 15 § lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare.
Kommentar: Staten (Skatteverket) har tidigare gjort gällande att det inte är förfallodagen för den tillkommande skatten enligt omprövningsbeslut eller efter ett överklagande som är relevant tidpunkt för bedömningen av vem som var företrädare och därmed solidariskt betalningsansvarig, utan de ursprungliga förfallodagarna när skatten rätteligen skulle ha betalats. Skatteverket har bl.a. fått stöd för sin inställning till ”rätt förfallodag” i rättsfallet RÅ 1990 ref. 63 enligt vilket förutsättningar har ansetts föreligga att meddela interimistiskt beslut om betalningssäkring för krav på arbetsgivaravgifter mot företrädare för juridisk person, trots att den juridiska personen har försatts i konkurs innan avgifterna blivit fastställda.

HD:s domar behandlar endast rätt förfallodag enligt SBL i dess lydelse t.o.m. den 31 december 2003. Efter ändringen i 12 kap. 6 § SBL så är fråga om rätt förfallodag inte längre aktuell för de skatter och avgifter som förföll till betalning efter den 1 januari 2004.

Område: Regeringsrätten

Ärende behandlat vid Skatteverkets rättsfallsseminarium den 28 september 2004.

RR:s dom den 7 juli 2004, mål nr 7756-03

Karaktärsbyte av innehavda aktier m.m.

Aktier som tidigare ansetts utgöra kapitaltillgångar hos moderbolaget skulle fortsättningsvis behandlas som lagertillgångar. Någon beskattning skulle inte utlösas av karaktärsbytet.

Skatterättsnämndens förhandsbesked har inte redovisats tidigare, varför detta inledningsvis refereras.

AB X var moderbolag i en koncern som från att ha varit en traditionell försäkringsbolagsgrupp med både skade- och livförsäkringsverksamhet ändrat verksamhet till att vara inriktad på att tillhandahålla produkter inom området för långsiktigt sparande. Några år tidigare hade AB X överlåtit sin skadeförsäkringsverksamhet till ett helägt svenskt dotterbolag, AB Y. AB X minskade underhand sitt innehav i AB Y , så att det uppgick till knappt 20 procent av kapitalet och drygt 10 procent av rösterna. Efter det att AB X gjort sin senaste försäljning av aktierna i AB Y behandlas aktierna inte längre som andelar i ett intresseföretag i redovisningen.

AB X frågade följande:

1. Är innehavet av aktierna i AB Y att betrakta som innehav av andelar i intresseföretag i den mening som avses i 17 kap. 18 § IL?

2. Om svaret på fråga 1 är nej, kan 17 kap. 17 § IL numera tillämpas på innehavet i AB Y?

3. Om svaret på fråga 2 är ja, kan omkostnadsbeloppet användas som skattemässigt ingångsvärde på aktierna i AB Y?

4. Om svaret på fråga 3 är nej, vilket värde ska anses vara skattemässigt ingångsvärde på aktierna i AB Y?

5. Om aktuellt ingångsvärde överstiger det verkliga värdet den 31 december 2002, är förlusten skattemässigt avdragsgill om AB X vid beskattningen den 31 december 2002 tar upp aktierna i AB Y till det verkliga värdet?

FÖRHANDSBESKED

SRN fann att förhållandena mellan bolagen var sådana att aktierna i AB Y skulle anses utgöra placeringstillgångar hos AB X. De skulle därför behandlas som lagertillgångar enligt 17 kap. 17 § IL.

Skatterättsnämnden ansåg att den omständigheten att aktierna övergår från att ha varit kapitaltillgångar till att behandlas som lagertillgångar hos X AB i avsaknad av uttryckliga regler inte ska ge upphov till någon beskattning för bolaget. Vid sådant förhållande fick anskaffningsvärdet anses utgöras av ett belopp motsvarande det omkostnadsbelopp som skulle ha använts om aktierna hade avyttrats vid den tidpunkt från vilken de ska behandlas som lageraktier.

Skatteverket begärde fastställelse av förhandsbeskedet.

Regeringsrätten fastställde förhandsbeskedet med angivande av att ”Regeringsrätten gör samma bedömning som Skatterättsnämnden”.

Område: Regeringsrätten

Ärende behandlat vid Skatteverkets rättsfallsseminarium den 28 september 2004.

RR:s dom den 22 september 2004, mål nr 7106-03

Betalningssäkring för skattetillägg m.m.

SKV yrkar att RR beslutar att så mycket av bolagets egendom som svarar mot en fordran om 556 849 kr avseende skattetillägg på den av kammarrätten betalningssäkrade mervärdesskattefordran får tas i anspråk genom betalningssäkring.

”SKÄLEN FÖR REGERINGSRÄTTENS AVGÖRANDE

Av lagen (1978:880) om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter (betalningssäkringslagen) framgår att för att säkerställa en fordran på bl.a. skatt och skattetillägg får så mycket av gäldenärens egendom som svarar mot fordringen tas i anspråk (1 § första stycket och 2 §). Är det fråga om en fordran som inte är fastställd, får betalningssäkring ske endast om det finns sannolika skäl för att fordringen kommer att fastställas (1 § andra stycket). Beslut om betalningssäkring får fattas om det finns en påtaglig risk att gäldenären försöker undandra sig att betala fordringen och denna uppgår till betydande belopp, dock endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär får gäldenären eller för något annat motstående intresse (4 §). Fråga om betalningssäkring prövas av länsrätt (3 §). Om ett beslut om betalningssäkring meddelats för en fordran som inte är fastställd, och blir fordringen senare inte slutligt fastställd eller fastställs den slutligt till ett väsentligt lägre belopp än det som har betalningssäkrats, har gäldenären rätt till ersättning av staten för ren förmögenhetsskada som därigenom kan ha tillfogats honom (21 §). I lagen finns också regler om hävning av beslut om betalningssäkring om en fordran inte fastställs inom viss tid (7 §) och om en i princip ovillkorlig rätt till muntlig förhandling i länsrätt och kammarrätt (8 §). Beslut om betalningssäkring får verkställas genast efter ansökan hos kronofogdemyndigheten. Kronofogdemyndigheten får dock i princip inte göra mera än att ta egendomen i förvar, eller vidta motsvarande åtgärd för att säkerställa fordringen (10 och 11 §§ jämfört med 6 kap: utsökningsbalken).

Europakonventionen är, med de tillägg till konventionen som gjorts genom bl.a. dess första tilläggsprotokoll, svensk lag (SFS 1994:1219). Enligt konventionen skall var och en, vid prövningen av hans civila rättigheter och skyldigheter eller av en anklagelse mot honom för brott, vara berättigad till en rättvis och offentlig förhandling inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk domstol, som upprättats enligt lag (artikel 6.1). Var och en som blivit anklagad får brott skall betraktas som oskyldig till dess bans skuld lagligen fastställts (artikel 6.2). Vidare ges ett antal minimirättigheter som var och en som blir anklagad för brott skall ha (artikel 6.3). Enligt det första tilläggsprotokollet skall varje fysisk eller juridisk person ha rätt till respekt för sin egendom, och ingen får berövas sin egendom annat än i det allmännas intresse och under de förutsättningar som anges i lag, vilket dock inte inskränker en stats rätt att genomföra sådan lagstiftning som staten finner nödvändig för att reglera nyttjandet av egendom bl.a. för att säkerställa betalningen av skatter eller andra pålagor eller av böter och viten (artikel l).

Genom rättsfallet RÅ 2000 ref. 66 I och Europadomstolens domar den 23 juli 2002 i målen Janosevic mot Sverige samt Västberga Taxi Aktiebolag och Vulic mot Sverige har klargjorts att skattetillägg faller in under artikel 6 i Europakonventionen och att skattetillägg skall jämställas med brottspåföljd i artikelns mening. Ett ifrågasatt påförande av skattetillägg är således jämställt med en anklagelse för brott. Att skattetillägg kan påföras utan krav på uppsåt eller oaktsamhet anses inte strida mot oskuldspresumtionen i artikel 6.2, under förutsättning att domstolarna i sin tillämpning av skattetilläggsreglerna i varje enskilt fall gör en nyanserad och inte alltför restriktiv bedömning av om förutsättningar för att medge befrielse från skattetillägget finns (RÅ 2000 ref: 66 I och Europadomstolens nyss angivna domar p. 104 respektive p. 116).

Europadomstolen har vidare förklarat att varken artikel 6 eller några andra bestämmelser i konventionen principiellt utesluter åtgärder för verkställighet av beslut om skattetillägg redan innan skattetillägget slutligen fastställts. När det gäller verkställighetsåtgärder förutsätts dock, särskilt om de vidtas före det att en domstol prövat skattetilläggsfrågan, att en strikt granskning sker för att finna en rättvis balans mellan motstående intressen. Domstolen pekar på att en faktor av betydelse vid en sådan granskning är i vad mån reglerna medger att en skattskyldigs ursprungliga rättigheter kan återställas om han vinner framgång vid en överprövning av skattetilläggsfrågan (anförda domar p. 106 och 108 respektive p. 118 och 120).

Fråga är då om betalningssäkring aven skattetilläggsfordran kan anses innebära att oskuldspresumtionen trätts för när särskilt om, som i förevarande fall, skattetilläggsfordringen inte fastställts när beslut om betalningssäkringen skall prövas.

Syftet med betalningssäkringslagen är att tillfälligt trygga det allmännas fordringsanspråk till dess fordringen betalas på sedvanligt sätt under förfallotiden, eller till dess den kan bli föremål för indrivning. Förutsättningarna för betalningssäkring motsvarar i princip den straffprocessuella säkringsåtgärden kvarstad i 26 kap. rättegångsbalken. Kvarstad kan tillgripas om någon är skäligen misstänkt för brott och det skäligen kan befaras att han genom att avvika eller genom att undanskaffa egendom eller annorledes undandrager sig att betala bl.a.. böter, värdet av förverkad egendom, företagsbot eller annan ersättning till det allmänna (26 kap. 1 § rättegångsbalken). Stöd för säkringsåtgärder av detta slag finns i artikel 1 i första tilläggsprotokollet till Europakonventionen.

För att en domstol skall kunna meddela beslut om betalningssäkring avseende en skattetilläggsfordran krävs - om det är fråga om en fordran som inte är fastställd - att det finns sannolika skäl för att fordringen kommer att fastställas. Ett beslut om betalningssäkring har dock inte någon prejudicerande verkan inför det slutliga ställningstagandet till om skattetillägg skall påföras. Enligt Regeringsrättens mening kan oskuldspresumtionen inte anses kränkt genom åtgärder för att säkra betalning av ett sådant sannolikt fordringsanspråk, förutsatt att åtgärderna vidtas i enlighet med de regler som ställts upp i lagstiftningen.

Ytterligare en förutsättning för beslut om betalningssäkring är att åtgärderna inte strider mot den s.k. proportionalitetsprincipen. Principen kommer till uttryck i Europadomstolens konstaterande i ovan nämnda domar att tidiga verkställighetsåtgärder förutsätter en rättvis balans mellan motstående parters intressen, och att det för den prövningen är betydelsefullt vilka möjligheter som finns att genom olika åtgärder vid behov återställa den skattskyldiges rättigheter. Kravet på proportionalitet har kommit till direkt uttryck i 4 § andra stycket betalningssäkringslagen. Beslut om betalningssäkring får meddelas endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men som åtgärden förorsakar den enskilde. Det förhållandet att beslut om betalningssäkring enbart kan meddelas av domstol, samt de särskilda skadeersättningsreglerna i 21 § betalningssäkringslagen, talar också för att den svenska lagstiftningen inte kommer i konflikt med Europakonventionens proportionalitetskrav.

De svenska bestämmelserna om betalningssäkring för skattefordringar kan således enligt Regeringsrättens bedömning tillämpas även i fråga om fastställda eller ännu ej fastställda fordringar avseende skattetillägg, utan att detta kommer i konflikt med Europakonventionen. En förutsättning för detta är dock att prövningen i varje enskilt fall görs med beaktande av proportionalitetsprincipen och med hänsynstagande till de begränsningar som ställs upp i betalningssäkringslagen.

Europadomstolen uttalade i de nämnda domarna (p. 107 respektive p. 119) att det vid bedömning av om kravet på proportionalitet är uppfyllt bör noteras att statens finansiella intressen, som är en sådan framträdande aspekt på upprätthållandet av ett effektivt skattesystem, inte har samma vikt när det gäller uttag av skattetillägg. Enligt Regeringsrättens mening bör detta förstås så att särskilt höga krav bör ställas på proportionalitetsprövningen när betalningssäkrings l agen skall tillämpas på skattetilläggsfordringar. Det innebär att en skattetilläggsfordran inte utan särskild prövning kan betalnings säkras, även om betalningssäkring konstaterats kunna ske för den skattefordran som skattetillägget hänför sig till.

Enligt de bestämmelser om anstånd med inbetalning av skattetillägg som trädde i kraft den 1 juli 2003 skall en skattskyldig som begär omprövning av eller överklagar ett beslut om skattetillägg ta anstånd med betalning av skattetillägget utan krav på säkerhet till dess att omprövningsbeslut föreligger eller, vid överklagande, till dess länsrätten beslutat i frågan. Enligt förarbetena till den nya lagstiftningen (prop. 2002/03: 106 s. 185 f.) har motivet till ändringarna varit att stärka de enskildas rättssäkerhet. Frågan om de nya bestämmelsernas förhållande till betalningssäkringslagen behandlades inte i sammanhanget.

Den villkorslösa rätten till anstånd innebär, att fordringen på skattetillägg inte skall överlämnas för indrivning innan ett omprövnings beslut föreligger eller länsrätten beslutat i frågan. En sådan rätt till anstånd minskar inte behovet av betalningssäkring för att, i de särskilda fall sådana åtgärder blir aktuella, trygga en kommande betalning av skattetilläggsfordringen till dess den kan bli föremål för indrivning. Någon konflikt mellan betalningssäkringslagen och anståndsreglerna i skattebetalningslagen föreligger därför inte.

När det så gäller tillämpningen av betalningssäkring i det nu aktuella målet kan konstateras att den numera fastställda fordringen uppgår till ett betydande belopp. Detta gäller även skattetilläggsfordringen. Omständigheterna i målet visar enligt Regeringsrättens mening att det finns en betydande risk för att bolaget försöker undandra sig att betala. Skälen för betalningssäkring är av sådan tyngd att de, i detta fall även i den del fordringen avser skattetillägg, uppväger det intrång eller men som betalningssäkringen medför för bolaget. Skatteverkets överklagande skall därför bifallas."

RR:S AVGÖRANDE

”Regeringsrättens bifaller Skatteverkets överklagande och förklarar, med ändring av kammarrättens dom, att så mycket av bolagets egendom som svarar mot en fordran på skattetillägg om 556 849 kr får tas i anspråk genom betalningssäkring.”

Kommentar:
RR:s dom överensstämmer med SKV:s uppfattning.

Område: Kammarrätten

Ärende behandlat vid Skatteverkets rättsfallsseminarium den 28 september 2004.

KR:s i Stockholm dom den 27 augusti 2004, mål nr 2626-03

Andelsbyte, rörelsevillkoret

Rörelsevillkoret i andelsbytesreglerna har ansetts kunna tolkas i enlighet med artikel 8 i fusionsdirektivet då andelsbytet inte använts för skatteflykt eller skatteundandragande

Inkomstskatt, taxeringsåret 2000

SKM beslutade att inte medge X uppskov med beskattning av realisationsvinst som uppkommit i samband med andelsbyte av andelar i AB X mot andelar i det holländska bolaget BV Y. Som skäl för beslutet angavs att förvärvaren inte uppfyllde det s.k. rörelsevillkoret vid tiden för köpet.

X överklagade och LR avslog överklagandet med bl.a. följande motivering:

Frågan i målet rör huruvida 5 § 3 p andelsbyteslagen (UBA) skall tolkas så att det så kallade rörelsevillkoret skall vara uppfyllt före andelsbytet för att uppskov skall kunna medges eller om det räcker att rörelsevillkoret uppfylls vid någon senare tidpunkt, exempelvis vid beskattningsårets utgång. I stadgandet anges att ”[d]et köpande företagets verksamhet skall till huvudsaklig del bestå av rörelse eller direkt eller indirekt innehav av andelar i dotterföretag som till huvudsaklig del bedriver rörelse.” I vanligt språkbruk torde detta innebära att rörelsevillkoret måste vara uppfyllt redan vid tidpunkten för andelsbytet. Denna uppfattning vinner också stöd vid en systematisk tolkning av stadgandet då det i 24 § andelsbyteslagen anges att om det ”[f]örelåg vid avyttringen en sådan situation som anges i 5 § 3 första meningen och uppfylls inte längre villkoret i 5 § 3 andra meningen, skall uppskovsbelopp tas upp till beskattning.” Även om andelsbyteslagen i sig syftar till att underlätta omstruktureringar så är 5 § 3 andelsbyteslagen ett stadgande av inskränkande karaktär. I lagens förarbeten anges inte att stadgandet skall tillämpas restriktivt. En ändamålsenlig tolkning av 5 § 3 andelsbyteslagen kan inte anses medföra att förhållandena vid beskattningsårets utgång skall vara avgörande för huruvida det uppställda rörelsevillkoret är uppfyllt. Enligt länsrättens mening skall således 5 § 3 andelsbyteslagen tolkas så att det däri uppställda rörelsevillkoret måste vara uppfyllt före andelsbytet för att uppskov med beskattning skall kunna medges. Vad X anfört angående Regeringsrättens avgörande i RÅ 1999 ref 30 ändrar inte denna länsrättens bedömning.

X fullföljde sin talan och åberopade ett expertutlåtande.

I utlåtandet anges sammanfattningsvis att 5 § 3 p UBA inte är förenlig med artiklarna 8 och 11 i fusionsdirektivet, att det mesta talar för att artikel 8 i direktivet har direkt effekt samt att om artikel 8 trots allt inte skulle anses ha direkt effekt, kravet på EG-konform tolkning i vart fall innebär att 5 § 3 p UBA måste tolkas på så sätt att det räcker att det köpande bolaget i och med förvärvet av dotterbolaget blir rörelsedrivande.

Skatteverket tillstyrkte bifall till överklagandet.

KR medgav yrkandet om uppskov och gjorde följande bedömning:

I artikel 8.1 fusionsdirektivet stadgas att vid fusion, fission eller utbyte av aktier eller andelar får tilldelningen av aktier eller andelar i det övertagande eller förvärvande bolaget till en delägare i det överlåtande eller förvärvade bolaget i utbyte mot aktier eller andelar i det senare bolaget inte i sig leda till beskattning av inkomst, vinst eller kapitalvinst hos denne delägare.

I artikel 11.1 anges bl.a. att en medlemsstat får vägra att tillämpa eller återkalla förmånen av alla eller någon del av bestämmelserna i avdelning II, II och IV om det framgår av fusionen, fissionen, överföringen av tillgångar respektive andelsutbytet har skatteflykt eller skatteundandragande som huvudsyfte eller ett av sina huvudsakliga syften.

EG-domstolen anger i mål C-28/95 Leur-Bloem (REG 1997 s. I-4161) bl.a. följande. Artikel 11 skall tolkas så, att för att undersöka om den planerade transaktionen har skatteflykt eller skatteundandragande som huvudsyfte eller ett av sina huvudsakliga syften skall de behöriga nationella myndigheterna i varje enskilt fall vidta en övergripande prövning av den nämnda transaktionen.

Mot bakgrund av syftet med bestämmelsen i 5 § 3 p UBA och med beaktande av EG-domstolens avgörande i C-28/95 Leur-Bloem fann kammarrätten att bestämmelsen bör tolkas på så sätt att det är tillräckligt att det köpande företaget blir rörelsedrivande i och med förvärvet av det överlåtna företaget.

Kommentar:
Av EG-domstolens avgörande i målet Leur-Bloem synes framgå att det vid tillämpning av fusionsdirektivets skatteflyktsbestämmelse krävs en bedömning i varje enskilt fall av om en transaktion har skatteflykt eller skatteundandragande som ett av sina huvudsakliga syften. Omständigheterna i det aktuella målet tyder inte på att så skulle vara fallet. Det är då rimligt att tolka den dåvarande bestämmelsen i 5 § 3 p UBA på så sätt att det räcker med att det köpande bolaget blir rörelsedrivande i och med förvärvet av dotterbolaget.

Överklagas ej.

Område: Meddelade prövningstillstånd

Ärende behandlat vid Skatteverkets rättsfallsseminarium den 28 september 2004.

Meddelade prövningstillstånd

Saken: Fråga om tillämpning av den s.k. basbeloppsregeln när en av de närstående personer som avyttrat andelar i fåmansföretaget inte varit skattskyldig i Sverige med anledning av avyttringen.
RR målnr 4678-02, KRNG 1982-2000
Klagande: Skatteverket
Lagrum: 3 § 12 mom. sjätte stycket SIL

Saken: Ett bolag som ingått avtal om försäljning av reklamplatser har erhållit ett engångsbelopp av den andra avtalsparten sedan denne brutit avtalet i förtid och bolag förbundit sig att under återstående avtalstid inte bedriva konkurrerande verksamhet. Fråga om periodisering.
RR målnr 3374-03
Klagande: Skatteverket
Lagrum: 24 § KL och punkt 1 av anvisningarna till denne