Inkomstår 2002

A, som 1998 fått sin F-skattsedel återkallad på grund av obetalda skatter, ansökte i skrivelse 2002 hos dåvarande skattemyndigheten (i fortsättningen Skatteverket) om ny F-skattsedel. Skatteverket avslog ansökningen. Som skäl angavs att A hade restförda skatteskulder om totalt ca 76 000 kr uppkomna vid sex olika tillfällen under tiden oktober 2000 – november 2001. LR avslog hans överklagande av detta beslut. Han fullföljde sin talan men KR meddelade inte prövningstillstånd (PT). Sedan inte heller RR meddelat PT fick domen laga kraft den 20 augusti 2002.

I maj 2002 inkom till Skatteverket en skrivelse från A som verket uppfattade som en ny ansökan om F-skattsedel. Verket avslog i beslut den 24 juni 2002 ansökningen. I beslutet anförde Skatteverket att A fortfarande hade en inte obetydlig skatteskuld som var restförd hos kronofogdemyndigheten, att någon avbetalningsplan inte var beslutad samt att momsredovisning saknades för tre olika perioder. Efter det att A överklagat Skatteverkets beslut fann LR i beslut den 26 september 2002 att Skatteverket bort avvisa ansökningen i stället för att pröva den i sak, eftersom överklagandet av A:s första ansökan vid tidpunkten för beslutet ännu inte prövats av RR. KR instämde i LR:s bedömning.

A fullföljde sin talan hos RR som avskrev målet och bl.a. uttalade följande

”Frågan i målet är om förvaltningsdomstols behandling av överklagande av skattemyndighetens beslut om avslag på ansökan om F-skattsedel hindrar skattemyndigheten att pröva en senare inkommen ansökan om F-skattsedel för samma inkomstår.

Denna fråga har nära samband med vad som gäller i fråga om förvaltningsbeslutens rättskraft. Ett tidigare avgörande av förvaltningsdomstol har i princip s.k. negativ rättskraft (se t.ex. RÅ 1993 ref. 76 och 2002 ref. 61). Vissa förvaltningsbeslut anses emellertid inte få negativ rättskraft. Dit hör bl.a. avslagsbeslut, som alltså i regel inte hindrar en prövning av en ny ansökan i samma fråga ( se RÅ 1987 ref. 80). Detta gäller särskilt när någon enskild inte står som direkt motpart till sökanden.

I förevarande fall medför 21 kap. 3 § SBL att skattemyndigheten varit förhindrad att ompröva A:s första ansökan om F-skattsedel sedan förvaltningsdomstol prövat denna fråga. Nämnda lagrum innebär dock inget hinder mot att skattemyndigheten skulle pröva en ny senare ansökan från A. Inte heller föreligger något annat hinder mot att skattemyndigheten, sedan A:s överklagande av det tidigare avslagsbeslutet avgjorts av domstolarna, skulle ta upp en ny ansökan till prövning.

I målet aktualiseras dock även frågan om skattemyndigheten varit förhindrad att pröva A:s ansökan på grund av att hans överklagande av det tidigare avslagsbeslutet då ännu inte avgjorts genom ett lagakraftvunnet domstolsavgörande, s.k. litis pendens. Denna fråga måste enligt RR:s mening bedömas med hänsyn tagen till det aktuella regelsystemets bakgrund och syfte. Det är angeläget att en enskild som begär F-skattsedel och uppfyller kraven för en sådan snabbt och enkelt kan få en ansökan behandlad och bifallen. För att detta skall vara möjligt måste skattemyndigheten, oavsett om ett tidigare avslagsbeslut överklagats till förvaltningsdomstol, göra en viss bedömning av en ny ansökan och av de omständigheter som anförs däri. Skulle skattemyndigheten därvid finna att den enskilde numera uppfyller kraven för F-skatt bör skattemyndigheten vara oförhindrad att bifalla den nya ansökan (jfr Ragnemalm: Förvaltningsprocessens grunder, 7 uppl. s. 89 f.). Skulle skattemyndigheten å andra sidan finna att omständigheterna visserligen inte är sådana att den nya ansökan kan bifallas, men av vad som framkommit ändå skulle kunna vara av betydelse vid domstolens prövning av det ännu inte avgjorda överklagandet, kan myndigheten i stället överlämna det nya materialet till domstolen.

I förevarande fall har den nya ansökan om F-skatt inte innehållit något som kunnat påverka bedömningen av frågan om A:s rätt till F-skattsedel. Skattemyndigheten kunde därför inte bifalla denna och hade heller ingen anledning att underrätta den domstol som prövade överklagandet av det första avslagsbeslutet om den nya ansökan. Ett ytterligare avslagsbeslut innebär dock ingen fördel varken för A eller från processekonomisk synpunkt. Som även anförts av Skatteverket borde därför den nya ansökan ha avvisats.

Målet har gällt preliminär skatt för N inkomståret 2002. Denna fråga får anses numera ha förfallit (jfr RÅ 1998 ref. 2 och RÅ 2004 ref. 40 II). Överklagandet föranleder därför inte något vidare yttrande.”

Kommentar
RR:s konstaterande att ett ytterligare avslagsbeslut från Skatteverkets sida inte innebär någon fördel för vare sig A eller från processekonomisk synpunkt, ska ses i ljuset av att om skattskyldig överklagar ett sådant andra avslagsbeslut så blir detta enligt doktrinen tämligen poänglöst, eftersom en samtidig prövning av två mål i olika instanser rörande samma fråga naturligen ej sker. I en sådan situation ska nämligen det senast anhängiggjorda överklagandet avvisas såsom obehörigt.

Det prövningshinder som förelåg vid tiden för Skatteverkets avslagsbeslut den 24 juni 2002 existerade inte längre vid tiden för LR:s beslut den 26 september samma år, eftersom RR mellan dessa tidpunkter, eller den 20 augusti 2002, beslutat att inte meddela prövningstillstånd i målet. Eftersom Skatteverket, om A efter sistnämnda datum ånyo ingett en F-skatteansökan, inte hade kunnat undandra sig en materiell prövning av densamma, så framförde verket i yttrande till Regeringsrätten att LR, i stället för att undanröja verkets beslut, själv bort pröva A:s överklagande i sak så att han inte tvingades inge en tredje ansökan. RR delade inte denna uppfattning.