Datum: 2012-02-20
Er beteckning N2011/6221/MK
3 Övriga frågor
I utredningens uppdrag ingick att bl.a. föreslå de eventuella författningsändringar som är nödvändiga för att möjliggöra återkrav av statsstöd. För den del av utredningen som berör Skatteverkets verksamhet, utmynnar resultatet i princip endast i ett lagförslag där det föreslås vilket subjekt som ska återkräva och vilket subjekt som ska återbetala ett olagligt statsstöd.
När ett återkrav aktualiseras måste beloppet kunna beräknas. I det avseendet finns följande oklarheter:
1) Eftersom Sverige har egen valuta måste en omräkning till kronkursen ske när summan av statligt stöd under en treårsperiod ska jämföras mot gränsen för stöd av mindre betydelse på 200 000 euro. Det frågan gäller är hur den beräkningen ska göras eller vilken kurs som ska tillämpas för den aktuella treårsperioden. Frågan som är av betydelse för såväl den löpande kontrollen av den treåriga beloppsgränsen, som vid en återbetalning, har inte berörts av utredningen.
2) Fastighetsskatt för vindkraft påförs för kalenderåret och fastställs vid utfärdandet av slutlig skatt. Frågan gäller om stödet ska anses effektuerat för det år det avser, eller vid den tidpunkt när skatten fastställs. Frågan är inte berörd av utredningen.
3) Stöd av mindre betydelse som beviljas ett företag får inte överstiga 200 000 euro under en period av tre beskattningsår. Frågan är vad som avses med företag när det ingår tillsammans med flera företag i samma koncern. Frågan är inte berörd av utredningen.
4) Av Kommissionens förordning (EG) nr 1998/2006, artikel 2.1, andra stycket följer att om en stödåtgärd överskrider taket på 200 000 euro så omfattas den inte av de minimis förordningen, inte ens den del som inte överskrider taket. Av andra stycket följer därefter att i ett sådant fall kan man inte göra gällande att förordningen ska tillämpas på stödåtgärden, varken vid den tidpunkt när stödet beviljades eller någon senare tidpunkt.
Elproduktionsenheter betalar statlig fastighetsskatt med 0,5 % och för vindkraftverk utgör fastighetsskatten 0,2 % (3 § första stycket d) och f) FSL). När det gäller vindkraftverk, anges i paragrafens femte stycke att skillnaden mellan skattesatserna "kan utgöra stöd av mindre betydelse". Om skattesatsen bedöms utgöra stöd av mindre betydelse, medför det att ett företag med vindkraftverk som överskrider taket på 200 000 euro ska återbetala hela skillnadsbeloppet på 0,3 %. Eftersom de minimisförordningen därefter inte ska tillämpas på stödåtgärden, blir konsekvensen för den som drabbas, att fastighetsskatt inte får betalas enligt den skattesats som följer av svensk lag och som gäller för övriga — konkurrerande — företag med vindkraftverk. Denna konsekvens har inte berörts av utredningen.
5) När det gäller återkrav av stöd som lämnats genom undantag från skatt ålades Grekland att återkräva statliga stöd oavsett att Grekland hävdade att återkravet stred mot det grekiska förbudet om retroaktiv beskattning. I denna fråga, som är av synnerlig vikt för återkrav, konstaterar utredningen endast att relationen mellan EU:s statsstödsregler och det svenska förbudet mot retroaktiv beskattning inte prövats av EU-domstolen.
Under 1) — 5) redovisade oklarheter bör klarläggas under ärendets fortsatta beredning.
Detta yttrande har beslutats av generaldirektören Ingemar Hansson. Vid den slutliga handläggningen har följande också deltagit: överdirektören Magdalena Andersson, rättschefen Vilhelm Andersson, enhetschefen Tomas Algotsson, sektionschefen Lena Abrahamsson och rättslige experten Lars Tegman, föredragande.