På skatteverket.se använder vi kakor (cookies) för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Genom att surfa vidare godkänner du att vi använder kakor. Vad är kakor?

Logotyp, till startsidan

Arkiv för Rättslig vägledning


Skatteverkets yttranden

Remiss av promemoria om nya mervärdesskatteregler om omsättningsland för telekommunikationstjänster, radio- och tv-sändningar och elektroniska tjänster

Datum: 2014-01-27

Dnr/målnr/löpnr:

131 707412-13/112

Finansdepartementet Fi2013/4112
103 33 Stockholm

1 Sammanfattning

Skatteverket tillstyrker förslaget.

Skatteverket har dock synpunkter på innehållet i några av de föreslagna bestämmelserna och anser även att det i övrigt behövs klargöranden i vissa delar. Skatteverket föreslår följande:

  • Förtydligande av presumtion för att fastställa vem som är säljare i förmedlingssituationer.   
  • Förtydligande av presumtioner för att fastställa var köparen är etablerad, bosatt eller stadigvarande vistas.
  • Förtydligande av den föreslagna lydelsen i 4 a och 4 b §§ lagen (2011:1245) om särskilda ordningar för mervärdesskatt för telekommunikationstjänster, radio- och tv-sändningar och elektroniska tjänster, i det följande lagen (2011:1245) om särskilda ordningar.
  • Förslag att en bestämmelse införs i mervärdesskattelagen (1994:200), ML, som reglerar skattskyldighet för mervärdesskattegrupper som är etablerade i andra EU-länder.
  • Förslag att ändring av felaktigt debiterad skatt enligt 13 kap. 28 § ML ska göras för den ursprungliga redovisningsperioden, det vill säga på motsvarande sätt som föreslås gälla avseende nedsättning av priset och kundförluster i 13 kap. 25 § ML.
  • Förtydligande av 19 kap. 31 a § ML avseende återbetalning av mervärdesskatt.
  • Förslag till nytt stycke i 1 kap. 14 § ML varigenom definitionen av begreppet ”beskattningsår” förtydligas.
  • Förtydliganden och tillägg avseende de förfaranderegler som anges i 23 § lagen (2011:1245) om särskilda ordningar. Förslagen avser föreläggande, betalning av skatter och avgifter, kostnadsränta samt indrivning.

2 Skatteverkets synpunkter

2.1 Nya regler om omsättningsland (avsnitt 5)

2.1.1 Presumtion för att fastställa vem som är säljare i förmedlingssituationer (avsnitt 5.4.1)

I promemorian klargörs att företag som enbart tillhandahåller hantering av betalning för elektroniska tjänster inte anses agera som förmedlare.

Skatteverket anser att lagstiftaren också måste tydliggöra att enbart tillhandahållande av ett telekommunikationsnät inte är tillräckligt för att den som tillhandahåller telekommunikationsnätet ska presumeras ha förmedlat den elektroniska tjänsten i eget namn. I princip tillhandahålls alla elektroniska tjänster via någon form av telekommunikationsnät. Den som upplåter telekommunikationsnätet behöver emellertid inte på något sätt delta i själva tillhandahållandet av den elektroniska tjänsten (jämför artikel 28 i mervärdesskattedirektivet).

Samma synsätt bör gälla när ett telekommunikationsföretag tillhandahåller ett telekommunikationsnät och hantering av betalningen för den elektroniska tjänsten, utan att delta i själva tillhandahållandet av den elektroniska tjänsten. Ett sådant synsätt ryms enligt Skatteverkets uppfattning mycket väl inom vad som sägs i artikel 9a.1 och 9a.3 i rådets tillämpningsförordning.

Skatteverket anser att det bör förtydligas av lagstiftaren hur dessa regler ska tillämpas när telekommunikationsföretag medverkar vid betalning av tjänster samt tillhandahåller nätet genom vilket tjänsterna tillhandahålls. Enligt Skatteverkets uppfattning bör dessa företag i normalfallet inte anses tillhandahålla tjänsterna i eget namn.   

2.1.2 Presumtioner för att fastställa var köparen är etablerad, bosatt eller stadigvarande vistas (avsnitt 5.4.3)

I promemorian redogörs för hur artikel 24b a-c i rådets tillämpningsförordning ska tolkas. Av denna förklaring framgår att alla elektroniska tjänster som tillhandahålls via en fast marklinje ska omfattas av presumtionen rörande fast marklinje och att alla elektroniska tjänster som tillhandahålls via mobiltelefon ska omfattas av presumtionen rörande SIM-kort. Det enda sättet att frångå presumtionerna är att prestera tre andra bevis som visar att köparen finns på annan plats. Om den elektroniska tjänsten tillhandahålls på annat sätt än via mobiltelefon eller fast marklinje ska två bevis indikera var kunden är etablerad.

Skatteverket ifrågasätter att hanteringen är beroende av om kunden förvärvar den elektroniska tjänsten via mobiltelefon eller via en bärbar dator i de fall förvärven sker från en och samma säljare. Om en säljare har två lämpliga bevismedel som visar var en kund är etablerad, exempelvis genom att kunden har registrerat sådana uppgifter hos säljaren, bör dessa kunna användas när denna kund köper elektroniska tjänster från säljaren oavsett om kunden i vissa fall förvärvar tjänster via en bärbar dator och i andra fall via en mobiltelefon. Av förenklingsskäl bör ett företag kunna ha samma hantering för en specifik kund oberoende av distributionssätt. Skatteverket anser att detta bör förtydligas och framgå av förarbeten till kommande lagstiftning.

2.2 Särskilda ordningar för att redovisa och betala mervärdesskatt (avsnitt 6)

2.2.1 Vem som får använda en särskild ordning (avsnitt 6.2.1) 

Av den föreslagna lydelsen i 4 a § 5 samt 4 b § 6 lagen (2011:1245) om särskilda ordningar framgår att det inte får ha fattats ett motsvarande identifieringsbeslut i ett annat EU-land. Bestämmelserna kan behöva förtydligas genom tillägget ”som fortfarande är gällande”.    

2.2.2 Mervärdesskattegrupper (avsnitt 6.2.3)

I promemorian föreslås regler som avser svenska mervärdesskattegrupper för vilka Sverige är identifieringsstat. Det saknas däremot bestämmelser om vad som gäller mervärdesskattegrupper som är identifierade i andra EU-länder och där Sverige är konsumtionsstat. Sådana utländska mervärdesskattegrupper omfattas inte av 6 a kap. ML och därmed anses de vid tillämpning av ML:s regler inte som en enda beskattningsbar person. Enligt Skatteverkets uppfattning saknas det därför stöd i ML för att betrakta den utländska mervärdesskattegruppen som skattskyldig för den skatt som redovisas genom de särskilda ordningarna. Skattskyldig är i stället det enskilda företag inom gruppen som har tillhandahållit tjänsterna. 

Skatteverket anser att det behövs en reglering som innebär att mervärdesskattegrupper i andra EU-länder anses som en enda beskattningsbar person, och i den egenskapen skattskyldig, när de inom ramen för de särskilda ordningarna redovisar skatt enligt ML. Det kan även behöva klargöras vilket eller vilka av företagen i en sådan mervärdesskattegrupp som ska ansvara för betalning av skatten, t.ex. vem som ska anses som huvudman (jämför även 59 kap. 23 § skatteförfarandelagen (2011:1244), SFL). En reglering av skattskyldigheten skulle kunna göras i 1 kap. 2 § ML eller alternativt i 6 kap. ML. Skatteverket lämnar dock i detta yttrande endast förslag med avseende på en ändring i 1 kap. 2 § första stycket ML. Förslaget innebär att en ny punkt 1 a införs med följande lydelse.

Skyldig att betala mervärdesskatt (skattskyldig) är

1 a.  för sådan omsättning som anges i 1 § första stycket 1 av telekommunikationstjänster, radio- och tv-sändningar och elektroniska tjänster som ska redovisas enligt den särskilda ordningen i artiklarna 369a-369k i direktiv 2006/112/EG, om den som omsätter tjänsten är en sådan grupp av personer som i ett annat EU-land anses som en enda beskattningsbar person (mervärdesskattegrupp): mervärdesskattegruppen,

2.2.3 Korrigering till följd av nedsättning av pris eller kundförlust (avsnitt 6.6.11)

De ändringar som föreslås i 13 kap. 25 och 28 §§ ML är nödvändiga för att åstadkomma en enhetlig hantering inom EU av kreditnotor och kundförluster inom ramen för de särskilda ordningarna. Skatteverket vill ändå påpeka att regleringen innebär att företagen i ökad utsträckning kommer att behöva rätta tidigare lämnade deklarationer. För Skatteverkets del innebär det en ökning av antalet omprövningsbeslut och med återbetalning av skatt som följd. Återbetalningarna kan i stor utsträckning antas avse små belopp. Skatteverket har dock inga invändningar mot förslaget utöver följande synpunkt avseende 13 kap. 28 § ML.

Enligt det föreslagna tredje stycket i 13 kap. 25 § ML gäller att om skatten har redovisats enligt någon av de särskilda ordningarna ska ändringar med anledning av bland annat prisnedsättningar göras för den ursprungliga redovisningsperioden. Detta avviker från hur sådana ändringar normalt ska göras och detta motiveras bland annat med att i annat fall skulle ett negativt belopp kunna redovisas i en deklaration enligt en särskild ordning. Motsvarande föreslås gälla även beträffande felaktigt debiterad mervärdesskatt. I 13 kap. 28 § ML anges dock att ändringen ska göras för den period som följer av 13 kap. 27 § ML. Av 13 kap. 27 § ML framgår när en felaktigt debiterad mervärdesskatt ska redovisas. Om den ursprungliga redovisningen i någon av de särskilda ordningarna har gjorts i en annan period kan dock den föreslagna regleringen innebära att ett negativt belopp kommer att redovisas i den period då ändringen enligt 13 kap. 28 § ML ska ske. Skatteverket föreslår därför att 13 kap. 28 § ML ändras så att felaktigt debiterad skatt som redovisats enligt någon av de särskilda ordningarna ska göras för den ursprungliga redovisningsperioden, det vill säga på motsvarande sätt som föreslagits avseende nedsättning av priset och kundförluster i 13 kap. 25 § ML.

2.2.4 Avdrag för och återbetalning av ingående skatt (avsnitt 6.7)

I 19 kap. 31 a § ML regleras hur företag som är etablerade i Sverige ska söka återbetalning av mervärdesskatt på kostnader som har uppkommit i det EU-land där företaget har verksamhet som omfattas av 4 b § lagen (2011:1245) om särskilda ordningar för mervärdesskatt för telekommunikationstjänster, radio- och tv-sändningar och elektroniska tjänster eller motsvarande bestämmelser. Skatteverket anser att bestämmelsen bör förtydligas så att det framgår att den avser mervärdesskatt som betalats i ett annat EU-land. Sådan skatt är inte ingående skatt enligt 8 kap. 2 § ML. Skatteverket föreslår därför också att ”ingående skatt” ändras till ”mervärdesskatt”. I enlighet med den terminologi som används i övriga delar av förslaget bör det även framgå vilka motsvarande bestämmelser som avses.

Skatteverket föreslår att bestämmelsen förtydligas enligt följande.

31 a §

Den som är etablerad i Sverige och som vill få återbetalning av mervärdesskatt avseende förvärv eller import i ett annat EU-land som hänför sig till sådana verksamheter i detEU-landet som omfattas av 4 b § lagen (2011:1245) om särskilda ordningar för mervärdesskatt för telekommunikationstjänster, radio och tv-sändningar och elektroniska tjänster, ska rikta en ansökan om återbetalning till det landet. Sökanden ska ge in ansökan till Skatteverket genom den elektroniska portal som inrättats för detta ändamål. Detsamma gäller om förvärven hänför sig till sådana verksamheter som omfattas av bestämmelser som motsvarar artiklarna 369a-369k i direktiv 2006/112/EG i ett annat EU-land.         

2.2.5 Omprövning och överklagande av beslut om skatt (avsnitt 6.9.4)

I 66 och 67 kap. SFL finns bland annat tidsfrister för omprövning och överklagande. En hänvisning görs till dessa bestämmelser i 19 och 21 §§ lagen (2011:1245) om särskilda ordningar. Tidsfristerna beräknas utifrån beskattningsår och för mervärdesskatt som ska redovisas för redovisningsperioder hänvisas i 3 kap. 4 § SFL till definitionen av beskattningsår i 1 kap. 14 § ML. Det finns inte någon särskild bestämmelse om vad som avses med beskattningsår när mervärdesskatt ska redovisas och betalas enligt lagen (2011:1245) om särskilda ordningar. För att tydliggöra vad som gäller avseende de särskilda ordningarna föreslår Skatteverket att ett nytt stycke införs i 1 kap. 14 § ML med följande lydelse.   

För skatt enligt denna lag som redovisas enligt lagen (2011:1245) om särskilda ordningar för mervärdesskatt för telekommunikationstjänster, radio- och tv-sändningar och elektroniska tjänster eller enligt bestämmelser som i ett annat EU-land motsvarar artiklarna 358a-369 eller artiklarna 369a-369k i direktiv 2006/112/EG förstås med beskattningsår kalenderåret.

2.2.6 Särskilda avgifter, kostnadsränta och andra förfaranderegler vid beslut om skatt (avsnitt 6.9.6)

Föreläggande:I 23 § första stycket 2 hänvisas till bestämmelserna om föreläggande i 37 kap. 9 och 10 §§ SFL. Skatteverket anser inte att denna hänvisning är tillräcklig eftersom 37 kap. 9 § SFL avser kontroll av att uppgiftsskyldighet enligt 15-35 kap. SFL har fullgjorts. Eftersom uppgiftsskyldigheten inom ramen för de särskilda ordningarna inte regleras i SFL så bör ett förtydligande ske i lagen (2011:1245) om särskilda ordningar.   

Betalning av skatter och avgifter: I 23 § första stycket 16 görs en hänvisning till 62 kap. 8 § SFL. Hänvisning bör även ske till 62 kap. 9 § SFL som reglerar de förfallodagar som 8 § hänvisar till. 

Kostnadsränta: I lagen (2011:1245) om särskilda ordningar saknas en bestämmelse som anger grunden för ränteberäkning motsvarande 65 kap. 2 § SFL. För intäktsränta finns en sådan grundläggande bestämmelse i 23 a § och motsvarande bör även införas avseende kostnadsränta. Enligt Skatteverkets bedömning är det inte tillräckligt att enbart hänvisa till 65 kap. 2 § SFL i den uppräkning som finns i 23 § första stycket 19 eftersom bestämmelsen i SFL gäller beräkning av ränta utifrån saldo på skattekontot.

I 23 § första stycket 19 saknas en hänvisning till 65 kap. 11 § SFL som avser kostnadsränta vid skönsbeskattning. Det finns inte heller en hänvisning till 65 kap. 19-20 §§ SFL vilket gör att det är oklart vilken ränta som ska tas ut vid eventuellt företrädaransvar.

Indrivning: I 23 § första stycket 26 görs en hänvisning till hela 70 kap. SFL. Beloppsgränserna för när indrivning ska ske finns i 70 kap. 1 § SFL och är uttryckta i svenska kronor. Eftersom redovisning inom ramen för de särskilda ordningarna sker i euro behövs ett förtydligande av vilka beloppsgränser som ska gälla för ordningarna.

Bestämmelsen i 70 kap. 6 § avser underskott på ett skattekonto och bör därför inte vara tillämplig avseende de särskilda ordningarna.  

3 Skatteverkets kostnader

Förslaget innebär ökade kostnader för Skatteverket enligt följande.  

Kostnader av engångskaraktär beräknas totalt uppgå till 27,5 miljoner kronor varav 27 miljoner kronor avser utveckling och anpassning av IT-system och 0,5 miljoner kronor avser informations- och utbildningskostnader.

Årlig kostnad de första fem åren uppgår till 12,8 miljoner kronor varav 2,8 miljoner kronor avser personalkostnader och 10 miljoner kronor avser löpande driftskostnader för systemunderhåll.  Årlig kostnad för det första året ingår i ovan angivna IT-kostnader om 27 miljoner kronor.

Efter fem år beräknas den årliga kostnaden till 10,8 miljoner kronor då den löpande driftskostnaden för systemunderhåll kommer att minska till 8 miljoner kronor per år.