Kontakta oss
Logotyp, till startsidan

Arkiv för Rättslig vägledning


RSV S 1998:34

OBS! Genom Skatteverkets allmänna råd SKV A 2008:20 ska dessa rekommendationer upphöra att gälla från den 15 september 2008.
  

Riksskatteverkets rekommendationer m.m.om begäran om indrivning och annat överlämnande till kronofogdemyndigheten av fordringar enligt skattebetalningslagen

Riksskatteverket (RSV) meddelar med stöd av 2 kap. 2 § förordningen (1990:1293) med instruktion för skatteförvaltningen följande rekommendationer m.m. om begäran om indrivning och annat överlämnande till kronofogdemyndigheten av fordringar enligt skattebetalningslagen (1997:483), SBL.

1 Inledning

SBL trädde i kraft den 1 november 1997 och ersätter uppbördslagen (1953:272) samt lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare. Den ersätter dessutom de nuvarande uppbördsbestämmelserna i mervärdesskattelagen (1994:200) och bestämmelserna om redovisning och betalning av skatt enligt lagen (1991:586) om särskild inkomstskatt för utomlands bosatta.

Vad som sägs i SBL om skatt och skattskyldig gäller även sådan avgift som omfattas av SBL och den som är skyldig att betala avgiften. Detsamma gäller avdragen skatt och den som är skyldig att göra sådant avdrag samt skattetillägg, förseningsavgift och ränta och den som är skyldig att betala sådant tillägg eller sådan avgift eller ränta (1 kap. 4 § första stycket SBL).

Bestämmelserna om begäran om indrivning m.m. finns i 20 kap. SBL. De tillämpas första gången när det gäller

a) F-skatt och särskild A-skatt: på skatt som avser inkomståret 1998,

b) skatt som skall redovisas i en skattedeklaration: på skatt som avser redovisningsperioden januari 1998,

c) annan skatt: på skatt som avser det beskattningsår som gått ut närmast före den 1 januari 1999 (1999 års taxering).

2 Avräkning av inbetalda belopp m.m.

På ett skattekonto skall bokföras varje betalning som den skatt- eller avgiftsskyldige gör. Betalningar och övriga krediteringar skall bokföras utan någon inbördes avräkningsordning mellan olika skatter och avgifter på kontot (16 kap. 9 § SBL, prop. 1996/97:100 s. 307 och s. 608).

I skattekontosystemet finns det alltså inte någon avräkningsordning eller liknande som kan anses motsvara den särredovisning av skatter och avgifter som hittills förekommit i uppbördsförfattningarna. Det som överlämnas till kronofogdemyndigheten för indrivning är inte något annat än en fordran avseende skatter och avgifter som ingår i skattekontosystemet samt ränta på denna (nämnda prop. s. 347).

3 Betalningsuppmaning

Innan indrivning begärs skall den skattskyldige uppmanas att betala skattebeloppet, om inte särskilda skäl talar emot det (20 kap. 3 § SBL).

Som exempel på särskilda skäl att begära indrivning utan att först ha betalningsuppmanat den skattskyldige kan nämnas att denne systematiskt utnyttjar beloppsgränserna i 20 kap. 1 § första stycket SBL för att skaffa sig kredit. Ett annat exempel är fall där det är fara i dröjsmål därför att den skattskyldige är i färd med att göra sina tillgångar oåtkomliga för exekution (prop.1996/97:100 s. 628).

Detsamma gäller om det kan antas att fordringen kommer att föranleda en konkursansökan, om den skattskyldige redan är försatt i konkurs, eller om det annars finns särskilda skäl (20 kap. 2 § SBL).

Motsvarande bestämmelser finns i 4 § indrivningsförordningen (SFS 1993:1229).

Rekommendationer:

En begäran om indrivning utan föregående betalningsuppmaning bör också ske om det föreligger sådana förhållanden att beslut om betalningssäkring skulle kunna komma ifråga, om den skattskyldige är föremål för företagsrekonstruktion eller en ansökan om skuldsanering är under behandling hos kronofogdemyndigheten.

4 Beloppsgränser för begäran om indrivning

Två beloppsgränser är normalt avgörande för om en fordran skall lämnas till kronofogdemyndigheten för indrivning eller inte. I fråga om en skattskyldig som skall lämna skattedeklaration eller som, utan att vara skyldig att lämna sådan deklaration, har en F-skattsedel gäller att begäran om indrivning skall ske om det obetalda beloppet uppgår till minst 10 000 kronor (20 kap. 1 § första stycket 1 SBL)

I fråga om andra skattskyldiga gäller att det obetalda beloppet skall uppgå till minst 500 kronor (20 kap. 1 § första stycket 2 SBL).

För skattskyldiga där den högre beloppsgränsen för begäran om indrivning gäller skall mindre belopp lämnas till kronofogdemyndigheten för indrivning, om ett belopp på minst 500 kronor varit obetalt under en längre tid (20 kap. 1 § andra stycket SBL).

Vad som menas med längre tid anges inte i paragrafen. En utgångspunkt bör dock vara att tiden i vart fall inte bör vara längre än sex månader (prop. 1996/97:100 s. 628).

Beloppsgränserna får dessutom frångås om det föreligger sådana omständigheter som anges ovan i punkt 3, andra och tredje stycket.

Rekommendationer:

Särskilda skäl att frångå beloppsgränserna för begäran om indrivning bör vidare anses föreligga om kronofogdemyndigheten gör gällande att ett dröjsmål skulle äventyra indrivningen hos gäldenären. Ett annat exempel är att det redan finns ett underskott på skattekontot för vilket den högre beloppsgränsen för begäran om indrivning gäller och den skattskyldiges betalningsförmåga för tillkommande belopp kan ifrågasättas. Detta kan vara fallet om det framkommit att det finns belopp som inte redovisats i en skattedeklaration vilka kommer att fastställas till betalning inom kort. Även i en sådan situation bör kronofogdemyndigheten snabbt få möjlighet att vidta indrivningsåtgärder beträffande det underskott som redan finns.

5 Särskilda skäl att avvakta med att begära indrivning

Skattemyndigheten får, om det finns särskilda skäl, avvakta med att begära indrivning av obetalt belopp trots att beloppsgränserna för detta är uppfyllda eller har överskridits (20 kap.1 § första stycket SBL).

Exempel på detta är att den skattskyldige har ansökt om anstånd med betalningen av skatten och skattemyndigheten ännu inte har hunnit besluta i anståndsfrågan, men det finns skäl som talar för att anstånd kan komma att medges. Detta bör gälla också när skattemyndigheten har prövat anståndsfrågan men ett beslut att inte medge anstånd har överklagats (prop 1996/97:100 s. 628 och s. 352).

Rekommendationer:

Skattemyndigheten bör inte avvakta med att begära indrivning enbart av den anledningen att utredningsmaterialet i ett anståndsärende är omfattande. Den skattskyldige bör inte i syfte att fördröja indrivningen kunna lämna in ansökan om anstånd sent. När skattemyndigheten har avvaktat med att begära indrivning för att kunna fatta beslut i ett anståndsärende och anstånd senare ej medges, bör därför prövas om skulden inte omedelbart skall lämnas över för indrivning.

När ett beslut att inte bevilja anstånd med inbetalningen har överklagats finns det i regel inte skäl att avvakta med att begära indrivning. Utrymme för detta finns dock (nämnda prop. s. 352).

Rekommendationer:

Enbart den omständigheten att ett beslut att inte bevilja anstånd med inbetalningen har överklagats bör inte anses utgöra skäl att avvakta med att begära indrivning. Det kan dock finnas fall där utgången i anståndsfrågan är osäker. I ett sådant fall bör skattemyndigheten överväga om det kan finnas skäl att avvakta med att begära indrivning tills frågan om anstånd prövats av domstol.

Det kan finnas skäl att avvakta med att begära indrivning om den fråga som skall prövas i överklagandet enbart gäller om det finns särskilda skäl att avstå från skattemyndighetens krav på säkerhet för anståndsbeloppet. En förutsättning för detta bör vara att det inte bedöms som uteslutet att skattemyndighetens beslut kan komma att ändras.

Skattemyndigheten får även underlåta att begära indrivning om det finns förutsättningar för eftergift eller om myndigheten på annat sätt formellt får förfoga över fordringen.(nämnda prop. s. 350).

Rekommendationer:

Skattemyndigheten bör kunna avvakta med begäran om indrivning när den skattskyldige har ansökt om ackord och det finns skäl som talar för att ackord kan komma att medges, men skälen inte är tillräckligt starka för att medge anstånd enligt 17 kap 2 § första stycket 1.

6 Bevakning i konkurs

Om den skattskyldige är försatt i konkurs, skall fordran på skattebelopp som inte har betalats lämnas till kronofogdemyndigheten för åtgärder som avses i 16 § lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m. även om förfallodagen ännu inte är inne (20 kap. 7 § SBL).

Rekommendationer:

Anmälan om sådan fordran bör göras omgående.

7 Kostnadsränta m.m.

Rekommendationer:

När skattemyndigheten avvaktar med att begära indrivning (se punkt 5 ovan) bör den skattskyldige upplysas om räntekonsekvenserna för det fall yrkat anstånd inte skulle beviljas. Om den skattskyldige då begär att det aktuella beloppet skall överlämnas för indrivning bör skattemyndigheten göra detta.

Dessa rekommendationer m.m. tillämpas från och med den 1 november 1998.