På skatteverket.se använder vi kakor (cookies) för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Genom att surfa vidare godkänner du att vi använder kakor. Vad är kakor?

Logotyp, till startsidan

Arkiv för Rättslig vägledning


Rättsfall från kammarrätten

Värdeminskningsavdrag på leasingtillgångar

Beslutande instans: Kammarrätten

Datum: 2006-04-27

Område: Inkomstskatt - Näring

Dnr/målnr/löpnr:
6917- 6919-03
Ett av en affärsbank ägt dotterbolag bedriver leasingverksamhet. Dotterbolaget har ansetts vara ägare till - och därmed berättigad till värdeminskningsavdrag på - utleasade tillgångar i form av bl.a. pappersmaskin och delar av kraftverk.
 
Inkomsttaxering 1998-2000 års taxering.

X Finans AB (bolaget) är ett helägt dotterbolag till Y-banken. Bolaget bedriver leasingverksamhet i betydande omfattning (under de aktuella beskattningsåren hade bolaget ca. 17000 leasing- och avbetalningsavtal).
 
Skatteverket har företagit revision hos bolaget och därvid granskat ett urval av bolagets icke standardiserade leasingavtal. Efter en analys av avtalen rörande bl.a. en pappersmaskin respektive delar av ett kraftverk har Skatteverket ansett att bolaget inte kan anses som ägare till leasingobjekten. Skatteverket har vid sin analys utgått från RÅ 1998 ref. 58 I och tillmätt sådana förhållanden som att leasegivaren inte utövar de väsentliga ägarfunktionerna, att avtalsparterna vid ingåendet av avtalet har förutsatt att leasegivaren inte skulle komma att återta objektet och att leasegivaren med stor sannolikhet har kunnat beräkna det ekonomiska utfallet av engagemangen från början betydelse. Skatteverket medgav  inte värdeminskningsavdrag på de aktuella objekten.
 
Bolaget överklagade till länsrätten som sammanfattningsvis anförde följande:
 
"En analys av de av skattemyndigheten åberopade avtalsvillkoren medför att det i vissa avseenden kan ifrågasättas om parternas syfte med transaktionerna verkligen varit att bolaget skall vara ägare till leasingobjekten eller om avsikten istället varit att bolagets roll enbart skulle begränsas till att vara finansiär. Bedömningen av om ett avtals verkliga innebörd varit en annan än den som avtalets formella rubricering anger skall dock göras med stor försiktighet. Länsrätten finner sammanfattningsvis att de av skattemyndigheten åberopade omständigheterna inte med tillräcklig styrka talar för att bolaget inte skall godtas som ägare till leasingobjekten."
 
Skatteverket anförde i sitt överklagande till kammarrätten att den rättspraxis som vuxit fram på senare år, exempelvis RÅ 1998 ref. 58 I-III och RÅ 2001 ref. 50 måste uppfattas som en viss uppmjukning av den stränga restriktivitet som möjligtvis kan tolkas in i det uttalande som Regeringsrätten gjorde i RÅ 1989 ref. 62, vilket länsrätten synes ha hämtat sitt uttalande ovan ifrån.
 
Kammarrätten gjorde följande bedömning:
 
"Kammarrätten konstaterar inledningsvis att bolaget bedriver omfattande leasingverksamhet, vilket är en vedertagen form av finansieringsverksamhet. Detta förhållande medför inte att leasingavtalen inte kan bedömas ha en annan innebörd än den som angetts i avtalen. Emellertid finner kammarrätten inte att man kan bortse ifrån att bolaget, till skillnad från vad som gällde de påstådda ägarna till inventarierna i RÅ 1998 ref. 58, haft en etablerad verksamhet bestående av att ordna finansiering och således själva haft erforderlig kompetens för att göra de beräkningar av räntor, avgifter och restvärden som måste göras vid utformningen av individuella leasingavtal. Enligt kammarrättens mening finns det anledning att iaktta särskild försiktighet med att omklassificera leasingavtal som ingåtts i det slags verksamhet som bolaget bedriver."

Kammarrätten konstaterar att leasegivaren i flera fall fått en garanti från leverantören av den utleasade egendomen innebärande att leasegivaren har rätt att erhålla leasingobjektets restvärde vid leasingperiodens utgång och att det därmed inte längre är leasegivaren utan leverantören som står risken för att objektet på ett oförutsebart sätt förlorar i värde på grund av förändringar i marknaden eller teknisk utveckling. I vissa avtal - såsom bl.a. beträffande avtalen rörande pappersmaskin och delar av kraftverk - har istället leasetagaren övertagit nämnda risk varför det i dessa fall kan framstå som om leasetagaren övertagit äganderätten till objekten redan vid leasingavtalets ingående. Efter att ha konstaterat detta fortsätter kammarrätten:
 
"I ett av Regeringsrätten fastställt förhandsbesked (RÅ 2001 ref. 7) har Skatterättsnämnden dock gjort bedömningen att det faktum att ett leasingföretag i sin verksamhet skyddar sig mot risken för att göra en s.k. restvärdesförlust avseende objekt med stora värden inte i sig är någon åtgärd som kan förta företaget rätten till värdeminskningsavdrag. Förhållandena blir annorlunda om t.ex. avtal betecknade som köp, uthyrning och försäljning inte framstår som sådana på grund av de olika rättigheter och förpliktelser som är kopplade till avtalen. Kammarrätten finner med hänsyn till detta uttalande att de från leverantören eller leasetagaren erhållna garantierna mot restvärdesförlust inte i sig kan medföra att avtalen skall anses ha en annan innebörd än att bolaget blivit ägare till de i målet aktuella leasingobjekten.

Kammarrätten finner sammantaget att restvärdesgarantierna i kombination med övriga villkor i ifrågavarande avtal inte med sådan styrka talar för att avtalens reella innebörd är en annan än den som följer av parternas rättshandlingar att det finns skäl att ge avtalen en annan innebörd. De objekt som kontrakten avser ingår således i bolagets leasingstock och tillhör inte vare sig leverantören eller leasetagaren. Skatteverkets överklagande skall därför avslås."
 
Kommentar:
Skatteverket har inte överklagat domen.