• KR:s i Stockholm dom den 23 juni 2003, mål nr 5604-2000 I Beskattning vid borgensåtaganden gentemot utländska dotterbolag. II Landriskreservering. I Ett svenskt företag har beskattats för ett belopp motsvarande utebliven ersättning från utländska dotterbolag avseende garantier till förmån för dotterbolagen. II Tillämpning av RSV:s allmänna råd om reservering för vissa förlustrisker i samband med exportaffärer
• KR:s i Sundsvall dom den 21 augusti 2003, mål nr 2439-01 Anskaffningsvärde vid nyemission med extra ”gåvoaktier”. En fysisk person tecknade aktier och erhöll då ytterligare ”gåvoaktier” som överlämnades till alla som tecknade aktier. Dessa ”gåvoaktier” har ansetts anskaffade mot vederlag och har vid genomsnittsberäkningen ansetts vara av samma slag och sort som de tecknade aktierna
• Meddelat prövningstillstånd

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 9 september 2003.

KR:s i Stockholm dom den 23 juni 2003, mål nr 5604-2000

I Beskattning vid borgensåtaganden gentemot utländska dotterbolag.
II Landriskreservering

I Ett svenskt företag har beskattats för ett belopp motsvarande utebliven ersättning från utländska dotterbolag avseende garantier till förmån för dotterbolagen.
II Tillämpning av RSV:s allmänna råd om reservering för vissa förlustrisker i samband med exportaffärer

Inkomsttaxering 1996

AB X (bolaget) har överklagat SKM:s beslut i bl.a. två frågor.

1. Borgen

Under 1995 har bolaget lämnat garantier till förmån för utländska koncernföretag vid upplåning hos externa kreditgivare. Av bolagets manual framgår i avsnittet angående moderbolagets stöd för lån bl.a. följande:

Financial guarantees (L/G)
This section concerns the exeptional case where a Letter of Guarantee (“L/G") may have to be issued as security for credit obligations, instead of the usual Letter of Awareness. The L/G is a legally binding obligation and have to be shown on the company´s balance sheet as a contingent liability, which also means that the L/G is a burden on the company´s own financing. As compensation for the financial burden, the company charges the guaranteed company a guarantee fee. The fee is normally 1 % p.a. on the nominal amount of the L/G, but can vary depending on the situation.

Vidare uppgav bolaget:

RR har slagit fast att borgensprovision som en aktieägare betingar sig utgör utdelning och inte avdragsgill omkostnad i ett aktiebolags rörelse (RÅ 1981 Aa 25 och RÅ 1983 1:82).

Att gå i borgen är en rättshandling som inte förekommer mellan oberoende parter. Det går inte att jämföra bolagets borgensåtaganden med en garantiförpliktelse som en bank lämnar i sin normala rörelseverksamhet. Ett aktiebolags borgensförbindelser tecknas normalt endast av aktieägarna och är en typisk aktieägartjänst. En tillämpning av den s.k. korrigeringsregeln i 43 § 1 mom. kommunalskattelagen (1928:370) - KL - förutsätter två jämförbara prestationer. En aktieägares borgensåtagande utgör ett komplement till det kapital som tillskjuts bolaget. En finansieringsform som består av en kombination av tillskjutet kapital och borgensåtagande kan inte förekomma mellan oberoende parter och korrigeringsregeln kan sålunda inte tillämpas.

För det fall LR skulle anse att korrigeringsregeln är tillämplig skall en helhetsbedömning göras av koncernens samtliga transaktioner. Om bolaget hade debiterat de utländska koncernbolagen borgensprovisioner skulle koncernbolagens omkostnader ha ökat med provisionens belopp.

SKM framhöll i huvudsak:

Transaktioner mellan fysiska personer eller mellan svenska aktiebolag, mellan vilka koncernbidragsrätt föreligger, är inte jämförbara med transaktioner mellan ett svenskt moderbolag och ett utländskt dotterbolag.

Borgensförbindelser förekommer även i oberoende avtalsförhållanden utan att den ena parten är bank. I RÅ 1975 ref. 66 hade en leverantör gått i borgen för en kunds räkning i avsikt att främja affärsförbindelsen. Det saknas således inte andra jämförbara prestationer mellan oberoende parter.

OECD:s och SKM:s inställning är att borgensåtaganden för lån upptagna i den verksamhet som bedrivs i de utländska bolagen utgör en debiteringsbar tjänst och skall således inte räknas in i aktieägartjänstbegreppet.

SKM anser att eventuell underkapitalisering av de utländska dotterbolagen på så sätt att tillskjutet kapital kombineras med borgensåtaganden inte utgör skäl att underlåta debitering av borgensprovision. Av RR:s uttalande i RÅ 1990 ref. 34 framgår nämligen att underkapitalisering vid armlängdsbedömningar saknar självständig betydelse.

Bolaget har inte visat att det erhållit någon kompensation för den inkomstsänkande effekten av den underlåtna debiteringen.

LR lämnade bolagets besvär utan bifall med i huvudsak följande motivering.

Den första frågan är om bolaget överhuvudtaget fått vidkännas någon inkomstminskning. Härvid kan konstateras att bolaget självt, i den s.k. finansmanualen, anser att aktuella garantier påverkar bolagets egen finansiering, varför det föreskrivs att bolaget normalt skall debitera en avgift på en procent av åtagandets nominella belopp. LR finner därför att genom att inte debitera dotterbolagen någon ersättning för lämnade garantier har bolagets inkomst blivit lägre.

LR anser att transaktioner mellan aktiebolag och dess ägare fysiska personer, som rättsfallen RÅ 1981 Aa 25 och RÅ 1983 1:82 handlar om, inte är jämförbara med transaktioner mellan sett svenskt moderbolag och ett utländskt dotterbolag. En inkomsthöjning som beror på att bolaget underlåtit att debitera för garantiförbindelser kan därför inte anses som utdelning.

LR ansluter sig till SKM:s bedömning beträffande frågan om inkomstminskningen skall anses som en sådan kostnad som har ett klart och avgränsat samband med bolagets ägarfunktion, s.k. aktieägarkostnad, som inte kan vidaredebiteras dotterbolagen.

LR finner således att aktuella garantiförbindelser är att betrakta som debiteringsbara tjänster och att bolagets hantering av garantierna avviker från vad som skulle ha avtalats mellan sinsemellan oberoende näringsidkare. Vad bolaget anfört om att en finansieringsform som består av en kombination av tillskjutet eget kapital och borgensåtagande inte kan förekomma mellan oberoende parter föranleder inte någon annan bedömning (jfr RÅ 1990 ref. 34).

Det är emellertid inte alltid tillräckligt att konstatera att en prisavvikelse förelegat. I många fall kan det bli nödvändigt att göra en helhetsbedömning av det svenska och det utländska företagets affärer med varandra och därvid beakta bl.a. transaktioner som har gett eller kan antas ge kompensation för inkomstsänkningen (RÅ 1991 ref. 107). Bolaget har härvid redogjort för varje enskild garanti och angett att den omständigheten att separat ersättning för garantin inte uttagits inte innebär att bolaget inte erhållit någon motprestation. Motprestationen ligger i stället i att det framförhandlade priset på den utrustning som bolaget levererat från Sverige i motsvarande mån skulle ha blivit lägre om inte motgarantin hade lämnats.

I finansmanualen har bolaget åsatt garantierna ett marknadsvärde. För att bolaget skall kompenseras för marknadsvärdet skall garantitagaren betala en avgift som är relaterad till garantin. I manualen finns inte några föreskrifter om att bolaget kan kompenseras på något annat sätt. Därmed saknas enligt LR:s mening tillräcklig grund för att anse att affärsmässiga skäl legat bakom bolagets underlåtenhet att debitera. LR finner vidare att endast genom att bolaget beträffande varje enskild garanti angett att man erhållit kompensation genom att ta ut ett högre pris har det inte framkommit att bolaget faktiskt har erhållit någon kompensation. Även vid en helhetsbedömning finner LR därför att övervägande skäl talar för SKM:s uppfattning.

I finansmanualen har bolaget angett att den avgift som skall tas ut bör uppgå till en procent av garantibeloppet. SKM:s beräkning av inkomsthöjningen (ca 23,6 milj kr) får därmed anses skälig.

Bolaget överklagade till KR och anförde bl.a.:

Finansmanualens instruktioner avseende lån avser endast borgensförbindelser vid upplåning av rörelsekapital. Huvuddelen av de i målet aktuella borgensförbindelserna avser dock inte borgensförbindelser vid upplåning av rörelsekapital utan andra former av borgensåtaganden. För dessa borgensförbindelser har bolaget i finansmanualen inte betingat sig någon ersättning.

SKM genmälde:

Av bolagets finansmanual framgår att oberoende garantigivare tar ut ersättning av koncernbolagen för utställda garantier. Samma princip bör gälla då moderbolaget är garantigivare. Av finansmanualen framgår även att en kontraktsgaranti som utställts av moderbolaget måste ha efterfrågats av det säljande koncernbolaget. Det framgår även att garantin utgör en kostnad för koncernbolaget. Dessa omständigheter talar ytterligare för att det är fråga om en tjänst som bör utdebiteras. Bolaget har vidare tecknat en särskild försäkring som gäller för bolagets utställda kontraktsgarantier för koncernbolag. Hanterings- och försäkringskostnader utdebiteras normalt på koncernbolaget av bolagets supportenhet.

KR avslog bolagets överklagande och uttalade:

Vad bolaget anfört i KR och vad som i övrigt förekommit i denna del av målet föranleder inte annan bedömning än den LR gjort. Att huvuddelen av de utgivna garantierna inte avser borgensförbindelser vid upplåning av rörelsekapital utan andra former av åtaganden och att bolaget inte betingat sig någon ersättning härför i finansmanualen föranleder således inte någon annan skatterättslig bedömning.

2. Landriskreservering

När det gäller värdering av fordringar och förlustrisker på grund av affärer i politiskt och ekonomiskt instabila länder har schablonmässiga värderingsprinciper utbildats, vilka för aktuellt taxeringsår återfinns i RSV Dt 1992:11. Rekommendationerna syftar till att ge schabloner för beräkning av förlustrisk i samband med affärer i länder vars politiska och ekonomiska förhållanden är sådana att en inte försumbar förlustrisk föreligger.

Beträffande den schablonmässiga beräkningen av förlustrisk på fordringar rekommenderar RSV (3.1) att från fordringarnas belopp i svenska kronor avräknas bl.a. fordringar som säkrats genom exportkreditgaranti, annan fullgod säkerhet eller särskild åtgärd som eliminerar risken. På återstående belopp bör nedskrivning få göras med högst 30 procent.

Beträffande den schablonmässiga beräkningen av förlustrisk på bl.a. borgensåtaganden gentemot en finansiär rekommenderar RSV (4.2) att underlaget beräknas på den verkliga ersättnings/återbetalningsrisken. I underlaget kan förutom kapitalbelopp även ingå räntebelopp. Eventuella garantier frånräknas. Reserveringen bör få motsvara högst 30 procent av det sålunda framräknade beloppet.

Bolaget hade tillgodofört sig avdrag för i räkenskaperna gjord reservering för förlustrisker på vissa borgensåtaganden som bolaget ingått för sina utländska koncernföretags räkning när dessa finansierat sina kundkrediter via Svensk Exportkredit AB (SEK). SEK är en särskild statsunderstödd bank med uppgift att främja svensk export. En förutsättning för finansiering via SEK är att fordringarna är försäkrade hos Exportkreditnämnden (EKN). Bolagets borgensåtagande till förmån för SEK omfattar den del av utestående belopp som inte täcks av EKN:s försäkring, dvs. självrisken. Självrisken uppgår till tio procent av fordringsbeloppet för politisk skada och 15 procent för kommersiell skada (nedan benämnd kapitaldel).

Till reserveringsunderlaget har bolaget som borgensåtagande även räknat räntebelopp på exportkundens skuld till SEK. Bolaget har uppgett att det härvid finns två huvudgrupper av skadefall. Den ena gäller fall som endast delvis är EKN-försäkrade. Om ett skadefall inträffar står bolaget här som borgensman för den återstående delen. Den andra gruppen är inte EKN-försäkrad och gäller dels fall där risken i sin helhet bärs av bolaget, dels fall där bolaget delar risken med en bank. I beräkningsunderlaget för skadefallen har bolaget medtagit de räntebelopp som belöper på kapitaldelarna av borgensåtagandena under krediternas återstående löptid (nedan räntebelopp).

Bolaget måste dessutom ersätta SEK för den förlust som uppkommer genom att den av EKN garanterade delen skaderegleras först efter en viss karenstid (nedan karenstidsrisk).

Bolaget har i överklagandet till LR anfört bl.a.:

Bolaget exporterar årligen varor till kunder i länder som bedöms vara politiskt eller ekonomiskt instabila. Riskerna med export till kunder i sådana länder varierar över tiden och från land till land. Frågan är om bolaget beräknat storleken av de föreliggande riskerna korrekt.

Till stöd för sin talan angående landriskreservering åberopade bolaget ett yttrande från chefskontrollern vid EKN.

Avsättning till reserv för garantirisker

a) Kapitaldel

Bolaget har i underlaget för borgensåtaganden för hos EKN kreditförsäkrade fordringar utgått enbart från den självrisknivå som gäller för kommersiella risker. RSV:s rekommendationer (RSV Dt 1992:11) ger inte klart uttryck för att det skulle vara fråga om en sammanvägning av den politiska och ekonomiska risken i landet i fråga. Uttrycket "politiskt eller ekonomiskt instabila länder" är nämligen endast ett sätt varigenom de länder där risken finns kan identifieras. - SKM:s viktning av den sammansatta risken - 50/50 - är felaktig. Inte ens totalt sett finns det anledning anta att risken är 50/50. Dessutom gäller att ett skadefall till 100 procent kan komma att ha sin grund i antingen politiska eller kommersiella händelser.

b) Räntedel

Borgensåtagandena för beräknad framtida räntekostnad avser fall där dotterbolagen finansierat sin exportförsäljning med kundkrediter hos SEK. Bolaget löper härvid en verklig risk att vid sidan av själva låneskulden få erlägga ränta. RSV:s rekommendationer ger uttryck för att det är den verkliga förlustrisken som den schablonmässiga reserveringen skall täcka. Bolagets risk är inte begränsad till att erlägga ersättning till SEK för redan upplupen ränta utan också för all framtida ränta som kan uppkomma i ett skadefall. Någon anledning att i riskhänseende behandla dem olika föreligger därför inte.

c) Karenstidsrisk

Ränterisken uppkommer till följd av att EKN normalt innehåller den ersättning som EKN har att utge till SEK under en karenstid om 4-6 månader. Detta gör att bolaget kan tvingas att förskottera medel till SEK eller betala dröjsmålsränta. Bolaget har beräknat karenstidsräntan så att reservering skett för den maximala ränta som kan komma att utgå. Bolagets risk i denna del avviker inte från den risk som vidlåder reserveringen avseende kapitaldelen i borgensåtagandet.

Vid muntlig förhandling i LR hade chefsjuristen vid EKN kallats som vittne på bolagets begäran.

SKM anförde bl.a. följande.

a) Kapitaldel

SKM anser att det av RSV:s rekommendationer framgår att risken kan vara både politisk och/eller ekonomisk. SKM:s viktning av risken enligt principen 50/50 måste vara mer korrekt än att hänföra hela risken till den ena risktypen. En förlustriskberäkning enligt kriteriet maximal risk saknar stöd i rekommendationerna och överensstämmer inte heller med allmänna nedskrivningsprinciper. Enligt rekommendationerna skall underlaget beräknas på den verkliga risken.

b) Räntedel

Av rekommendationerna framgår att förlustriskreservering får göras under förutsättning att återbetalnings/ersättningsskyldigheten hänför sig till en tidigare intäkt. Den framtida räntan har per balansdagen varken utgjort en fordran hos SEK eller en skuld hos kunden. Den räntan kan per balansdagen inte anses hänförlig till en tidigare intäkt. Bolagets beräkning bygger på en maximal hypotetisk risk. För det aktuella räkenskapsåret utgör den framtida räntan inte någon verklig risk.

c) Karenstidsrisk

SKM anser att det är den verkliga risken per balansdagen som skall beräknas.

LR gjorde följande bedömning.

a) Kapitaldel

Beräkningsunderlaget skall utgå från den verkliga risken. LR anser härvid att utgångspunkten måste vara den sammansatta risken, dvs. både politisk och kommersiell sådan då det inte är sannolikt att endast en risktyp genomgående blir föremål för skada.

Mot bakgrund av vad vittnet uppgivit vid den muntliga förhandlingen anser LR dock att SKM:s bedömning av riskbilden är något för oförmånlig för bolaget. LR anser att en viktning enligt metoden 70 procents risk för kommersiell respektive 30 procents risk för politisk skada får anses mer rimlig.

b) Räntedel

LR anser att den verkliga risken för bolaget omfattar alla kostnader som är förenade med ett eventuellt skadefall. Vid ett skadefall utlöses bolagets borgensåtagande på samma sätt som EKN-försäkringen, dvs. i takt med reguljära förfall. Detta innebär att så snart ett skadefall inträffar står bolaget risken att betala ränta i samband med alla förfall under kreditens återstående löptid, till den del dessa räntekostnader inte täcks av någon försäkring. Bolaget har därför haft rätt att i riskunderlaget ta med alla räntekostnader som det kan bli tvunget att betala ut med anledning av eventuella skadefall.

c) Karenstidsrisk

Liksom beträffande reservering för framtida ränta anser LR att den verkliga risken för bolaget omfattar alla kostnader som är förenade med ett eventuellt skadefall.

Såväl bolaget som SKM överklagade till KR.

a) Kapitaldel

Bolaget gjorde gällande att LR:s riskfördelning visar att risken för kommersiell skada är den som är mest sannolik. Detta understryker att det finns all anledning att vid fastställandet av riskunderlaget här aktuellt räkenskapsår utgå från självrisken för kommersiella skador. Bedömningen styrks helt av vittnesmålet. Riskunderlaget skall således beräknas med utgångspunkt endast i självrisken för kommersiella skador, eftersom den totala exponeringen beaktas först om så görs.

SKM vidhöll att en sammanvägning av självrisknivåerna ger den mest korrekta verkliga risken.

KR gjorde samma bedömning som LR och avslog bolagets överklagande i denna del.

b) Räntedel

SKM vidhöll att avdrag skulle vägras då de tillämpade rekommendationernas syfte är att möjliggöra reservering för förlustrisker på tidigare intäktsförda belopp. Rekommendationen gäller således inte för reserveringar för förlustrisker utan samband med tidigare intäkter. Den framtida räntan kan naturligtvis vara en förlustrisk, men omfattas inte av rekommendationerna.

KR biföll delvis SKM:s talan med följande motivering.

Av 24 § KL framgår att inkomst av näringsverksamhet beräknas enligt bokföringsmässiga grunder i den mån dessa inte strider mot bestämmelserna i KL. Vid beräkning av inkomst enligt bokföringsmässiga grunder skall enligt anvisningspunkt 1 tredje stycket till 24 § KL iakttas att en inkomst skall anses ha åtnjutits under det år, då den enligt god redovisningssed bör tas upp som intäkt i räkenskaperna, även om inkomsten ännu inte har uppburits kontant eller eljest kommit den skattskyldige tillhanda. Vad som gäller i fråga om inkomstposterna tillämpas också i fråga om utgiftsposterna. I fråga om tiden för inkomst- och utgiftsposters upptagande enligt bokföringsmässiga grunder tillämpas i allmänhet det förfaringssättet, att fordringar tas upp som inkomst under det år, då de uppkommer, och att räntor hänförs till inkomst för det år på vilket de belöper. När inkomst av näringsverksamhet skall beräknas enligt bokföringsmässiga grunder medges således avdrag för upplupen ränta. Ränta som inte erlagts, men som avser tiden fram till bokslutstidpunkten skall uppskattas och skuldföras. Avdrag medges för sådan beräknad ränta.

Reserveringsunderlaget omfattar inte bara upplupen ränteskuld på balansdagen utan också all framtida ränta under kreditens återstående löptid. KR anser att bolagets förfaringssätt inte överensstämmer med god redovisningssed och att RSV:s rekommendationer förutsätter att skuldreserveringen i bokslutet överensstämmer med god redovisningssed. I målet saknas utredning om hur stor del av reserveringsunderlaget som avser avdragsgill upplupen ränta respektive icke avdragsgill framtida ränta. En skönsmässig uppskattning är därför nödvändig. Den upplupna räntan kan uppskattas till 30 procent av det totala reserveringsunderlaget.

c) Karenstidsrisk

SKM vidhöll att avdrag skulle vägras för karenstidsränta och anförde bl.a. att den verkliga förlustrisken endast kan avse räntekostnader hänförliga till skadefall som har inträffat under det aktuella räkenskapsåret.

Bolaget vidhöll å sin sida att karenstidsräntan skulle beräknas med utgångspunkt i en skaderegleringstid om sex månader.

KR biföll delvis SKM:s talan med följande motivering.

Med hänsyn till att det i förevarande fall rör sig om karenstidsränta avseende exportkrediter till kunder i sådana länder som omfattas av RSV:s rekommendationer Dt 1992:11 får det antas att en del av de aktuella krediterna på bolagets balansdag den 31 december 1995 blir föremål för skadereglering hos EKN. Den del av den beräknade karenstidsräntan som belöper på beskattningsåret 1995 kan enligt KR:s mening ligga till grund för beräkning av förlustriskreservering. I målet saknas utredning om hur stor del av reserveringsunderlaget som avser avdragsgill upplupen ränta. En skönsmässig uppskattning är därför nödvändig. Den upplupna räntan kan uppskattas till 30 procent av reserveringsunderlaget.

Kommentarer:

Borgen - KR har således funnit att ett svenskt företags borgensåtaganden till förmån för utländska koncernföretag till sin karaktär är sådana tjänster som bör ersättas. Intressant att notera är att KR anser att denna skyldighet inte enbart gäller borgensåtaganden utan även andra former av åtaganden och oavsett om detta framgått av företagets egen manual eller inte.

Bolaget har överklagat domen och det vore värdefullt om RR prövar den principiella frågeställningen. RR har inte beviljat prövningstillstånd i liknande mål där KR kommit till annat resultat, nämligen att det saknats stöd för att påföra ett moderbolag en intäkt för beräknad ersättning för utställda borgensförbindelser till utländska dotterbolag. Det har därvid inte ansetts visat att borgensåtagandena har åsamkat utställande bolag några kostnader eller medfört någon inkomstminskning hos dessa.

Landriskreservering - Det kan beträffande räntedelen nämnas att ordet "upplupna" räntebelopp lagts till som ett förtydligande i senare rekommendationer (RSV S 1999:38 Pdf, 1.1 MB, öppnas i nytt fönster. och RSV 2001:54 Pdf, 1.3 MB, öppnas i nytt fönster.).

Område: Kammarrätten

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 9 september 2003.

KR:s i Sundsvall dom den 21 augusti 2003, mål nr 2439-01

Anskaffningsvärde vid nyemission med extra "gåvoaktier"

En fysisk person tecknade aktier och erhöll då ytterligare "gåvoaktier" som överlämnades till alla som tecknade aktier. Dessa "gåvoaktier" har ansetts anskaffade mot vederlag och har vid genomsnittsberäkningen ansetts vara av samma slag och sort som de tecknade aktierna.

Inkomsttaxeringen 1997

En fysisk person, W, förvärvade under 1994 ett antal teckningsrätter och betalda teckningsrätter (BTA) i ett bolag. Teckningsrätterna användes för teckning av 10 000 aktier. I samband med teckningen erhöll han utan vederlag ytterligare 10 000 aktier. Därefter avyttrade han "gåvoaktierna". Samma dag som försäljningen nytecknade han ytterligare 10 000 aktier och senare under 1994 förvärvade han 10 000 redan registrerade aktier.
Vid beräkning av anskaffningsvärdet för de avyttrade "gåvoaktierna" använde W schablonmetoden.

Under 1996 avyttrade han sina återstående 30 000 aktier i bolaget. Han drog då av anskaffningsutgiften för samtliga aktier utan att dra av någon del för de redan sålda "gåvoaktierna".

SKM ansåg att "gåvoaktierna" inte kunde anses ha erhållits utan vederlag. Betalningarna för teckningsrätterna och vid nyteckningen fick anses vara betalning för såväl teckningsrätterna och de nytecknade aktier som "gåvoaktierna" SKM ansåg också att "gåvoaktierna" fick anses vara av samma slag och sort som de andra aktierna. En del av anskaffningsutgiften fick därför anses konsumerad vid försäljningen under 1994.

W ansåg att "gåvoaktierna" var anskaffade utan vederlag och att aktierna inte var av samma slag och sort.

KAMMARRÄTTEN

Frågan i målet är om "gåvoaktierna" kan anses vara anskaffade utan vederlag eller inte. KR anser att det framstår som klart att vederlaget vid förvärven av teckningsrätterna har påverkats av att det för varje nytecknad aktier skulle utgå en redan registrerad aktie. "Gåvoaktierna" måste därför anses vara anskaffade mot vederlag. Detta vederlag bör som skattemyndigheten anfört beräknas till hälften av vad W sammanlagt betalat för teckningsrätterna och BTA.

Av rättsfallet RÅ 1994 ref. 1 följer att s.k. teckningsaktier (interimsaktier) som vid nyemission tecknats på grundval av redan innehavda aktier, intill dess att beslutet om nyemission har registrerats, inte anses vara av samma sort och slag som moderaktierna. Motsatsvis följer enligt KR:s mening att teckningsaktier efter att beslutet om nyemission har registrerats skall anses vara av samma sort och slag som moderaktierna. Annat har inte framkommit än att 1994 års nyemission var registrerad när W 1996 genomförde den aktuella försäljningen. Hans invändning att det inte var fråga om värdepapper av samma sort och slag saknar därför betydelse.

Om en värdepappersinnehavare har sålt endast en del av sitt innehav av ett visst slags värdepapper skall vid tillämpning av genomsnittsmetoden anskaffningsvärdet för kvarvarande innehav av värdepapper av samma slag minskas med hänsyn till det anskaffningsvärde som dragits av (prop. 1989/90:110 s. 426 f.).

KR fann därför att anskaffningsvärdet för de aktier som W avyttrat under år 1996 skulle sättas ner med den del som redan konsumerats.

Kommentar
RSV delar KR:s uppfattning.

De erhållna "gåvoaktierna" har således ansetts ingå i förvärvet av teckningsrätter och BTA. Som SKM framhållit så hade W inte erhållit några "gåvoaktier" om han inte köpt BTA. Betalningarna får således anses vara betalning för såväl erhållna BTA som för redan registrerade aktier. Om man endast skulle ha erhållit en BTA i stället för både en BTA och en aktie, skulle priset på teckningsrätterna varit ett annat.

Att anskaffningsutgiften sätts ner vid 1996 års försäljning innebär att anskaffningsutgiften vid den första försäljningen 1994, beräknad enligt genomsnittsmetoden, också ska anses högre än vad W själv ansåg.

Om tvåstegsemissioner, se även RÅ 2002 ref. 92.

Område: Meddelat prövningstillstånd

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 9 september 2003.

Saken: Fråga om beräkning av anskaffningskostnaden för aktier enligt den s.k. alternativregeln då nyemission gjorts under år 1992.
RR mål nr 3720-2001 och 3721-2001, KRNJ 3872-1998 och 3873-1998
Klagande: de skattskyldiga
Lagrum: 3 § 12 mom. fjärde stycket SIL, lagen (1994:775) om beräkning av kapitalunderlaget.