Logotyp, till startsidan

Arkiv för Rättslig vägledning


Skatteverkets yttranden

Betänkandet (SOU 2010:2) Ett samlat insolvensförfarande – förslag till ny lag (Ju2010/774/L2)

Datum: 2011-03-07

Dnr/målnr/löpnr:
131 821190-10/112
Skatteverket avger härmed yttrande över rubricerat betänkande. I avsnitt A lämnas svar över de särskilda frågorna i departementets remisspromemoria. I avsnitt B lämnas synpunkter rörande vissa delar av betänkandet som inte berörs i promemorian.

Sammanfattning

Departementets särskilda frågor

Skatteverkets svar innebär att myndigheten

  • tillstyrker att endast gäldenären ska kunna ansöka om företagsrekonstruktion
  • tillstyrker att rekonstruktörens uppdrag och skyldigheter regleras på ett tydligare sätt än idag. Skatteverket föreslår dock en än tydligare skyldighet att agera för borgenärernas bästa genom en s.k. hörandeplikt, motsvarande vad som gäller vid konkurs
  • tillstyrker att rekonstruktörens skadeståndsansvar uttryckligen regleras
  • tillstyrker att rekonstruktören  vid ett misslyckat rekonstruktionsförsök kan initiera ett konkursförsättande. Skatteverket bedömer inte att en sådan initiativrätt påverkar benägenheten att ansöka om företagsrekonstruktion
  • tillstyrker att en rekonstruktör ges möjlighet att fortsätta som förvaltare, förutsatt att det finns en klart uttalad möjlighet för borgenärerna att motsätta sig en sådan övergång
  • tillstyrker att större krav ställs på att en ansökan om rekonstruktion ska vara väl förberedd, inkluderande en i princip färdig rekonstruktionsplan som godkänts av minst 40 % av borgenärerna. Även om detta leder till totalt sett färre rekonstruktionsförfaranden kan andelen lyckade sådana förväntas öka. Det vore ett betydligt sämre alternativ att låta nuvarande inledandenivå vara kvar och i stället skärpa utredningskraven först inför borgenärssammanträdet.
  • tillstyrker att möjlighet ges att revidera rekonstruktionsplanen under förfarandets gång
  • avstyrker slopande av nuvarande lägstanivå för ackordsdividenden (25 %) och därmed sammanhängande ändring av majoritetsregler
  • anser att i rekonstruktionen ingående verksamhetsåtgärder ska tidsanges och  vid brist utgöra hinder för planens fastställelse eller omständighet som kan föranleda dess förverkande
  • tillstyrker att förfarandet snabbas upp men avstyrker en orubblig bortre gräns om 6 månader. I stället förordas att förfarandet undantagsvis kan fortgå längre tid om en kvalificerad majoritet av borgenärerna går med på det
  • avstyrker att lägre krav på inledandet ska gälla vid ett renodlat ackordsförslag. Även i dessa fall bör en rekonstruktionsplan som godkänts av borgenärerna finnas vid förfarandets inledande

Övriga synpunkter

Skatteverket lämnar i övrigt synpunkter kring

  • hinder för fastställelse av rekonstruktionsplan/offentligt ackord (nuvarande     3 kap. 25 § FrekL)
  • gäldenärens avtal
  • slopat återvinningsförbud för skatter och avgifter – påverkan på företrädaransvaret
  • slopat återvinningsförbud

A. Departementets särskilda frågor

1. Ansökan och beslut om att inleda ett insolvensförfarande (avsnitt 8.3)

Fråga: Bör rätten att ansöka om företagsrekonstruktion begränsas till gäldenären själv?

Den nuvarande möjligheten för en borgenär att initiera ett rekonstruktions-förfarande har i praktiken inte kommit att fylla någon funktion. Skatteverket tillstyrker att behörigheten begränsas till gäldenären själv. En sådan förändring ligger även i linje med förslaget om att ansökningskraven ska skärpas och att rekonstruktionen väsentligen ska vara förberedd av gäldenären och förankrad hos de största borgenärerna redan före ansökningstillfället (punkt 4 nedan).

2. Förvaltningen (avsnitt 8.8, särskilt 8.8.2) och Skadestånd (avsnitt 8.21)

Fråga: Blir företagsrekonstruktörens roll tydligare och hans eller hennes befogenheter väl avvägda?

Skatteverket är positiv till att samma kompetenskrav ställs på rekonstruktören som på en förvaltare samt att rekonstruktören får en uttalad rätt och skyldighet att bevaka hur rekonstruktionen fortlöper samt vid behov omedelbart kräva förändringar, alternativt begära att förfarandet ska upphöra. I likhet med vad som gäller vid konkurs måste även vid en rekonstruktion utgångspunkten vara att borgenärernas fordringar ska tillgodogöras på rätt sätt och i största möjliga utsträckning. I praktiken har dock rekonstruktören en problematisk roll. Utöver att borgenärerna vanligen har olika intressen, vilket ställer stora krav på att rekonstruktören gör rätt bedömningar, kvarstår att det finns en inbyggd intressekonflikt genom att rekonstruktören fått sitt uppdrag på initiativ av gäldenären och arvoderas av denne. Detta leder ofta till att rekonstruktören intar rollen som gäldenärens ombud vid olika typer av förhandlingar. Att under de omständigheterna även verka för att borgenärernas rätt inte äventyras, att lönegarantimedel inte i onödan tas i anspråk m.m., är en svår balansgång. Även med utredningens förslag kvarstår denna grundläggande problematik kring rekonstruktörens roll. Ett sätt att stärka borgenärernas position under förfarandets gång vore att införa en hörandeplikt liknande den som gäller för en förvaltare enligt 7 kap. 10 § konkurslagen, dvs. en uttalad principiell skyldighet för rekonstruktören att höra med berörda borgenärer i viktigare frågor. Skatteverket delar inte utredningens bedömning att en sådan skyldighet skulle leda för långt (s. 208). Tvärtom skulle det understryka rekonstruktörens skyldighet att verka för borgenärernas bästa. Det borde också bidra till att bättre säkra borgenärernas förtroende.

Fråga: Är den föreslagna skadeståndsskyldigheten anpassad till rekonstruktörens uppdrag och skyldigheter?

Det är bra att det uttryckligen framgår att eventuell vårdslöshet från rekonstruktörens sida kan föranleda skadestånd, även om det endast innebär en kodifiering av vad som redan gäller enligt allmänna skadeståndsrättsliga regler. Rekonstruktörens roll är dock särpräglad och det är svårt att veta vad skadeståndsansvaret i praktiken innebär och i vilka lägen en missnöjd borgenär har möjlighet att få bifall till en skadeståndstalan. Skadeståndsansvaret skulle bli mera effektivt om det gick att stämma av rekonstruktörens agerande mot tydligt uttalade krav, för att på så vis kunna precisera i vilka avseenden rekonstruktören brustit i sitt uppdrag. Ett steg i denna riktning vore att, som föreslagits ovan, införa en uttrycklig hörandeplikt för rekonstruktören.

3. Konvertering (avsnitt 8.15)

Fråga: Bör en rekonstruktör kunna få till stånd en konvertering av en företagsrekonstruktion till konkurs eller bör en sådan rådighetsförlust och tvångsvis förvaltning förutsätta ett initiativ av en borgenär eller gäldenären själv?

Det är något oklart vad som här avses med ”konvertering”, med hänsyn till den i promemorian givna utgångspunkten att lagen om företagsrekonstruktion ska finnas kvar och endast i några avseende ändras och förtydligas samt om nödvändigt bättre samordnas med konkurslagen. Om rekonstruktören begär att rekonstruktionen ska upphöra och rätten beslutar härom, innebär detta då - såsom i utredningens förslag - att ett konkurstillstånd inträder, om inte gäldenären motsätter sig detta och visar att han är solvent? Eller avses med konvertering enbart att rekonstruktören, vid sidan om gäldenären och borgenärerna, får möjlighet att ansöka om konkurs? I det senare fallet får rekonstruktören en partsroll, vilket har betydelse bl.a. för frågan om rättegångskostnader. I övrigt utgår Skatteverket från att det liksom idag rör sig om två skilda förfaranden, dvs. en ”konvertering” i nu avsedd mening innefattar inte det av utredningen föreslagna systemet med att förpliktelser som gäldenären ingått under rekonstruktionsförfarandet följer med som en massafordran in i konkursboet. Vidare utgår myndigheten från att lönegaranti fortfarande kommer att kunna utgå ”dubbelt”.

Oavsett vad konverteringsrätten närmare bestämt avser tillstyrker Skatteverket att rekonstruktören ges en sådan. Ett rekonstruktionsförfarande innefattar så gott som alltid att gäldenären är på obestånd och behöver få till stånd en ackordsuppgörelse. Som regel gäller även att en underhandsuppgörelse med borgenärskollektivet inte är möjlig eller tillräcklig och att det krävs ett offentligt ackord. Att rekonstruktionsförfarandet misslyckas är förhållandevis vanligt, även om andelen lyckade rekonstruktioner ökat under senare år. Efter ett misslyckat rekonstruktionsförfarande följer i praktiken alltid en konkurs, antingen efter egen ansökan eller på begäran av någon borgenär. I det perspektivet är det rimligt att även rekonstruktören ges initiativrätt till ett konkursförsättande. En sådan ordning kan även ha en positiv inverkan på rekonstruktörens självständighet gentemot gäldenären och stärka borgenärernas tilltro till rekonstruktören som en bevakande part i förfarandet.

Fråga: Enligt förslaget riskerar en gäldenär att företagsrekonstruktionen övergår i konkurs och att företaget blir av med rådigheten över sin egendom om man inte kan bevisa att företaget är solvent. Hur kan risken för en konvertering väntas påverka benägenheten att ansöka om företagsrekonstruktion?

Rekonstruktörens initiativrätt kan inte antas ha någon nämnvärd påverkan på benägenheten att ansöka om företagsrekonstruktion, eftersom det enda reella alternativet är konkurs. Risken för att en inledd företagsrekonstruktion slutar med konkurs består inte i första hand av att en rekonstruktör får en särskild initiativrätt, utan snarare av att bolaget är på obestånd och saknar långsiktig överlevnadsförmåga. Den rättsliga prövningen av en konverteringsframställan, där gäldenären fortfarande har en möjlighet att bevisa sin solvens, garanterar dessutom att gäldenären verkligen har uttömt alla tänkbara möjligheter för att rädda verksamheten.

Fråga: Det föreslås att rekonstruktören ska kunna bli förvaltare om rekonstruktionen övergår i ett förvaltarlett förfarande. Bör det finnas en presumtion för att rekonstruktören får fortsätta som förvaltare, eller är en rekonstruktörs och en förvaltares roller så olika att det kan uppstå jävsproblem?

I de allra flesta fall är det såväl effektivt som kostnadsbesparande om en rekonstruktör kan övergå till att bli konkursförvaltare. I många fall har rekonstruktören redan lagt ner betydande arbete på utredningen. Samtidigt kan man inte blunda för att det i ett enskilt fall kan uppkomma problem att gå från att arbeta på uppdrag av gäldenären till att likvidera dennes rörelse och utskifta tillgångarna till borgenärskollektivet. Beroende på omständigheterna kan det vara svårt för rekonstruktören att i det efterföljande konkursförfarandet växla om till den fria och obundna roll som bör känneteckna en konkursförvaltare. Även återvinningsfrågor kan aktualiseras. Sammantaget tillstyrker Skatteverket att en rekonstruktör ges möjlighet att fortsätta som förvaltare, men det måste finnas en klart uttalad möjlighet för borgenärerna att motsätta sig en sådan övergång.

4. Rekonstruktionsplanen och det separata ackordet (avsnitten 5.6 och 9, utom 9.7)

Frågor: Är det önskvärt att gäldenären ger in en rekonstruktionsplan redan i sin ansökan om inledande av en företagsrekonstruktion? Avsikten med förslaget är att i princip endast rekonstruktionsförsök som förberetts väl och där rekonstruktionen planerats innan ansökan ges in ska komma i fråga för offentliga rekonstruktioner. Vilka praktiska konsekvenser får det? Finns det möjlighet i så fall t.ex. att överväga avknoppning och förändringar i personalstyrkan, att upprätta en bouppteckning och att bedöma utfallet för borgenärerna med och utan en rekonstruktion?

Skatteverket konstaterar att det förekommit fall där rekonstruktionsförfarandets primära syfte mera tycks ha varit att tillfälligt stoppa ett konkursförsättande än att seriöst utreda förutsättningarna för en rekonstruktion. I dessa fall har underlaget för tingsrättens inledandebeslut varit magert och det har ganska snart stått klart att rekonstruktionsförutsättningar saknats. I övrigt gäller att många rekonstruktionsförsök misslyckas, främst beroende på att de inte är tillräckligt underbyggda i förväg. Skatteverket är positiv till en förändring som innebär att rekonstruktionen i sak ska ha planerats innan ansökan och att förberedelsearbetet ska ha materialiserat sig i en rekonstruktionsplan med så konkret innehåll att planen i princip kan läggas till grund för en rekonstruktion. Denna förändring torde inte ha någon avgörande betydelse för möjligheten att bedöma utfallet för borgenärerna om företaget i stället försätts i konkurs. Däremot måste planen kunna kompletteras med ytterligare material såsom definitiv bouppteckning vid tidpunkten för inledandet samt meddelanden om väsentliga förändringar i verksamheten samt i tillgångs- och  skuldmassan.

Fråga: Hur kan det förväntas påverka möjligheten till rekonstruktion att den blivande rekonstruktören enligt förslaget måste inhämta stöd från minst två femtedelar av de röstberättigade borgenärerna inför ansökan?

Skatteverket är positiv till att förberedelsearbetet ska inkludera att minst 40 procent av de röstberättigade borgenärerna ställer sig bakom planen. Härigenom ges bättre garantier för att rekonstruktionsförfarandet - och därtill knuten lönegarantirätt - förbehålls sådana rekonstruktionsförsök som präglas av realism. Även om detta sållar bort vissa gäldenärer och totalt sett minskar antalet förfaranden kommer samtidigt andelen lyckade rekonstruktioner att öka.

Fråga: Förslaget bygger på att en eventuellt blivande rekonstruktör tar en mycket aktiv del i att reda ut gäldenärens ekonomi och ta fram en rekonstruktionsplan innan han eller hon förordnas. Hur kan det förväntas påverka vilka gäldenärer som ansöker om rekonstruktion; vilken sorts gäldenärer bekostar ett sådant arbete när det är osäkert om ansökan bifalls?

Redan idag anses rekonstruktionsförfarandet med tanke på kostnaderna mest lämpa sig för rörelser med viss omfattning. Förslaget innebär troligen främst en tidigareläggning av kostnader som annars skulle ha uppkommit om rekonstruktionen nått så långt som till ansökan om offentligt ackord. Skiljelinjen kommer förmodligen i första hand att gå mellan seriösa och mindre seriösa rekonstruktionsförsök.

Frågor: Bör de föreslagna obligatoriska uppgifterna i rekonstruktionsplanen vara med vid ansökan? Kan det förväntas leda till färre rekonstruktioner och är detta i så fall önskvärt (för att de som inleds verkligen har större utsikter att lyckas)? Riskerar högre krav på en rekonstruktionsplan att fördyra förfarandet (detta har framhållits i tidigare förarbeten, se betänkandet s. 273)? Kan det vara ett alternativ att skärpa de nuvarande kraven på rekonstruktionsplanen respektive ackordsförslaget men inte redan inför ansökan utan t.ex. inför borgenärssammanträdet?

Om de obligatorisk uppgifterna finns med redan i ansökan kan borgenärskollektivet i ett tidigt skede bedöma förutsättningarna för rekonstruktion jämfört med utfallet i en konkurs. En fördel är även att finansieringsfrågan kommer upp tidigt. Förmodligen blir en effekt att färre rekonstruktioner kommer att inledas, men i gengäld kommer andelen lyckade rekonstruktioner att öka. I vad mån det ökade förberedelsearbetet totalt sett leder till ökade kostnader för förfarandet ter sig osäkert. Däremot står det för statens del klart att ett minskat antal misslyckade förfaranden minskar kostnaderna för lönegaranti. Det är viktigt att lönegarantin inte, som i vissa fall sker idag, utnyttjas vid ogenomtänkta försök till rekonstruktion som misslyckas och följs av en konkurs, med ytterligare kostnader för lönegaranti. Det är en klar fördel för staten att en mer grundlig utredning görs före ansökan. Skatteverket ser det som ett betydligt sämre alternativ att låta nuvarande inledandenivå vara kvar och i stället skärpa utredningskraven först därefter, inför borgenärssammanträdet.

Frågor: Hur förhåller sig kravet på obligatoriska uppgifter till möjligheten att revidera rekonstruktionsplanen? Bör endast sådana ändringar av den preliminära planen som är beroende av faktorer som inträffat under förfarandets gång och som ligger utanför gäldenärens kontroll godtas i den slutliga planen (jfr betänkandet s. 284)? Bör det finnas någon begränsning i möjligheten att ändra planen för att inte kravet på att lämna obligatoriska uppgifter ska urholkas?

Även om ett stort förberedande arbete gjorts innan gäldenären ansöker om rekonstruktion och lämnar en rekonstruktionsplan måste det finnas möjligheter att revidera planen under förfarandets gång. Omständigheter som inträffar under rekonstruktionens gång bör tas med i den slutliga planen. En alltför sträng reglering av vilka faktorer som får leda till att planen ändras riskerar att negativt påverka möjligheterna till en lyckad rekonstruktion. Det viktiga är att borgenärerna får vetskap om alla förändringar som kan ha betydelse för deras slutliga ställningstagande. I detta sammanhang kan även en hörandeplikt för rekonstruktören (se punkt 2 ovan) ha betydelse.  

Frågor: Gynnar det rekonstruktioner och ackordsuppgörelser att kravet på en lägsta ackordsprocent avskaffas? Är det i så fall lämpligt med en borgenärsmajoritet om två tredjedelar av de röstberättigade med två tredjedelar av det sammanlagda beloppet av de fordringar för vilka rösträtt får utövas?

Den nuvarande ordningen med en lägsta ackordsprocent om 25 % som kan frångås vid särskilda skäl har, som utredningen själv konstaterar, i stort sett fungerat väl. Om gäldenären inte är kapabel eller har intresse av att genom ägaren eller annan extern finansiering skjuta till vad som krävs för en minsta betalning om 25 % kan det med fog ifrågasättas om rörelsen är tillräckligt livskraftig. Det får inte vara så att en verksamhet genom ett lågt tvångsvis ackord kan drivas vidare under betingelser som innebär att normala marknadsmekanismer sätts ur spel, till förfång för konkurrerande näringsidkare. Skatteverket ser inget övertygande skäl till en förändring av nuvarande lägstanivå - och därmed sammanhängande majoritetsregler. Skulle lägstanivån slopas måste det på ett mycket tydligare sätt än idag finnas möjlighet att bortse från sådana röster som avges av någon gäldenären närstående och som har betydelse för om ackordsförslaget ska godtas eller inte. Se även vad som anförs härom nedan under avsnitt B 1.

Frågor: Enligt förslaget ska omröstningen, fastställelsen och ett eventuellt förverkande avse rekonstruktionsplanen i sin helhet och inte, som idag, endast det offentliga ackordet. Hur säkerställer man att rekonstruktionsplaner kan bli rättsgrundande och verkställbara? Vilken är i praktiken skillnaden när det gäller rättsverkan av att hela rekonstruktionsplanen ska fastställas och inte, som nu, bara ett offentligt ackord? Samma fråga uppkommer när det gäller ett förverkande.

Som tidigare nämnts innefattar en rekonstruktion i princip alltid en ackordsuppgörelse. I det avseendet blir det i praktiken ingen beaktansvärd skillnad mellan att fastställa ett offentligt ackord och en rekonstruktionsplan. Men i planen anges som regel även att verksamheten ska genomgå vissa förändringar i sak. För dessa åtgärder bör det finnas tidsangivelser. Om det i planen anges att åtgärderna ska vidtas före planens fastställande så måste detta ses som ett villkor som ska vara uppfyllt innan fastställelse kan ske. Om åtgärderna ska vidtas först senare och borgenärerna godkänner detta ger fastställelsen som sådan ingen rättsverkan, men däremot måste en utebliven åtgärd innebära att planen i sin helhet, inklusive skuldnedskrivningen, kan begäras förverkad.

Frågor: Utgör det ett problem med nuvarande regler om hur länge ett rekonstruktionsförfarande får pågå och vilka möjligheter till förlängning det finns? Kan det försvåra en och annan motiverad rekonstruktion med en yttersta gräns om sex månader för rekonstruktionsförfarandet? Kan det vara ett alternativ att skärpa kraven på prövningen av tidsfristerna, t.ex. genom att ge borgenärerna större inflytande över beslutet om förlängning eller att tydligare ange förutsättningarna för förlängning?

Skatteverket är positiv till att rekonstruktionsförfarandet snabbas upp och att de nuvarande tidsgränserna ses över. I normalfallet krävs det idag två perioder (om vardera tre månader) för att slutföra en rekonstruktion med ett offentligt ackord. De rekonstruktioner som pågår längre än så, oftast under påstående om att förhandlingar med externa finansiärer/potentiellt nya ägare pågår, brukar i flertalet fall misslyckas. Det är mycket ovanligt att en rekonstruktion pågår under ett år för att sedan avslutas med ett offentligt ackord. Med utgångspunkt från att det grundläggande utredningsarbetet ska flyttas fram och rekonstruktionsförfarandet ska inledas med ett väl underbyggt förslag borde det endast i sällsynta fall vara behövligt med längre tid än sex månader. Och i så fall bör borgenärerna få tillfälle att yttra sig och framföra vilka förutsättningar som bör gälla. Skatteverket upplever dagens tillämpning av regelverket vid en tredje period, då det krävs synnerliga skäl, som emellanåt väl generös. Ett alternativ till rättens egen prövning av en förlängning efter sex månader skulle kunna vara att låta en viss majoritet av borgenärerna ha möjlighet att utesluta en förlängning, eftersom risken framför allt ligger hos borgenärskollektivet.

Frågor: Om lagstiftningen förutsätter att det väsentliga arbetet redan är gjort när det offentliga förfarandet söks, måste gäldenären redan vid ansökan ha tagit ställning till om företaget enbart ska förhandla om ett offentligt ackord eller även vidta andra rekonstruktionsåtgärder. Kan det vara ett alternativ att en rekonstruktör, i likhet med vad som gäller för närvarande, i stället får bedöma detta alldeles i inledningen av förfarandet? Det skulle i så fall i lagtexten kunna tydliggöras att företagsrekonstruktion kan inledas även om gäldenären endast är intresserad av en ekonomisk uppgörelse. Det skulle också kunna skapas en möjlighet att direkt på grundval av ett ackordsförslag kunna begära förhandling om offentligt ackord.

Det händer att en rekonstruktion syftar enbart till en balansmässig justering i form av skuldnedskrivning. Vad som eftersträvas är en renodlad ackordsuppgörelse, medan verksamheten i sak är tänkt att fortsätta som tidigare, eventuellt med hjälp av nytt kapital. Men även vid ett renodlat ackord är det nödvändigt för borgenärerna att  få underlag för bedömningen av vad som föranlett obeståndssituationen, verksamhetens aktuella status samt framtida prognoser. Detta underlag bör lämnas i en rekonstruktionsplan. Skatteverket ställer sig av denna anledning inte bakom utredningens tankar på  ett ”separat ackord”. Även om rekonstruktionen syftar enbart till en skuldnedskrivning bör det mesta arbetet vara klart före inledandet, inklusive en rekonstruktionsplan som klargör att  gäldenären fått ett positivt besked från minst 40 procent av de röstberättigade borgenärerna. I ett sådant läge bör gäldenären kunna begära att tid för borgenärssammanträde (ackordsförhandling) sätts ut med kort varsel.

B. Synpunkter i övrigt

1. Hinder för fastställelse av rekonstruktionsplan/offentligt ackord (nuvarande 3 kap. 25 § FrekL)

Det förekommer att en närstående person till gäldenären har avgörande inflytande över om tillräcklig majoritetsandel föreligger vid ett offentligt ackord. Möjligheten för en närstående att tvångsvis driva igenom ett ackord med låg dividend kan minska förtroendet för förfarandet, särskilt som möjlighet för en minoritetsborgenär att agera inom ramen för den s.k. generalklausulen i
3 kap. 25 § andra stycket FrekL får anses begränsad. Skatteverket anser att frågan behöver tas upp till diskussion och att mera fasta principer för hanteringen av närståendesituationer, såsom större majoritetskrav, bör övervägas.

Skatteverket vill även påtala att misstanke om grov ekonomisk brottslighet, underbyggd av uppgifter i revisionspromemoria och förundersökningsförhör, inte ansett utgöra tillräckligt påtagliga skäl för att med stöd av generalklausulen vägra fastställa ett ackord (Hovrätten för Västra Sverige, 2009-10-01, mål ÖÄ 3716-09, ej prövningstillstånd i Högsta Domstolen). Det är enligt Skatteverkets uppfattning inte rimligt att skatteskulder som har sin grund i brottsligt beteende på detta vis kan komma att tvångsvis omfattas av ett ackord. I situationer av detta slag måste det finnas möjlighet att vägra fastställa ackordet.   

2. Gäldenärens avtal (avsnitt 10)

Även om det inte skulle bli aktuellt att gå vidare med ett samlat insolvensförfarande är det angeläget att de materiella bestämmelserna om gäldenärens avtal vid konkurs och företagsrekonstruktion ses över och samordnas, i linje med vad som nu och tidigare (SOU 2001:81) föreslagits. I denna del finns ett reformbehov oberoende av i vilken omfattning nuvarande insolvensförfaranden formellt integreras. För borgenärskollektivet som helhet är det viktigt med tydliga regler både vad gäller gäldenärens möjlighet att kräva fullgörelse av tidigare ingångna avtal som borgenärernas skydd för vidare prestationer. Även om Skatteverket som borgenärsföreträdare i princip inte har några egna avtalsgrundade fordringar har frågan om borgenärernas betalskydd fått aktualitet för myndigheten genom att tvist uppkommit kring frågan om offentligt ackord för statens regress för utgiven lönegaranti. På sätt föreslås i utredningen bör i fråga om borgenärernas skydd klargöras, att när gäldenären under ett rekonstruktionsförfarande konsumerat en prestation från borgenärens sida så är vederlaget för denna prestation att se som en nytillkommen fordran, oberoende av att prestationen har sin grund i ett tidigare avtal. Vad gäller lönefordringar för fortsatt utfört arbete för gäldenären under förfarandet föreslår emellertid utredningen en särskild reglering, vilken synes innebära att endast sådana lönefordringar som intjänats senare än 2 månader efter förfarandets inledande ska anses ha uppkommit under förfarandet. Vid ett offentligt ackord har detta ingen betydelse för arbetstagarens del eftersom lönefordringen är förenad med förmånsrätt. Men om lönefordringen ersätts med lönegaranti kommer statens regressfordran att omfattas av ackordet, eftersom staten inte övertar arbetstagarens förmånsrätt. Enligt Skatteverkets uppfattning är det inte rimligt att staten på detta sätt missgynnas och att gäldenären kommer i en förmånligare ställning än vad som allmänt gäller i förhållande till borgenärskollektivet. Lönegarantisystemet ska utgöra ett socialt skydd för arbetstagaren, inte ett företagsstöd. Borgenärernas deltagande i ett offentligt ackord bör alltid avgöras med utgångspunkt från att nya prestationer som tillförs gäldenären efter förfarandets inledande ska betalas fullt ut. Skatteverkets inställning är att i vart fall sådan lönegarantiregress som grundar sig på lön för arbete som utförts efter förfarandets inledande ska undantas från ett offentligt ackord.

3. Slopat återvinningsförbud för skatter och avgifter – påverkan på företrädaransvaret (avsnitt 11)

Utredningens bedömningar i denna del kan sägas landa i ställningstagandet att ett slopat återvinningsförbud för skatter och avgifter i sig inte föranleder någon ändring av företrädaransvaret. Däremot anser utredningen att ansvarets allmänt konkursdrivande effekt bör föranleda en justering som innebär att ansvar inte ska inträda om företrädaren senast en månad efter den ordinarie förfallodagen vidtar åtgärder för en samlad avveckling av den juridiska personens skulder med hänsyn till samtliga borgenärers intressen.

Företrädaransvaret kan sägas utgöra ett särskilt instrument som syftar till att trygga betalningen av uppkomna skattefordringar hos juridiska personer. Ansvarets preventiva verkan kan antas vara betydande och en förhållandevis strikt utformning av reglerna och en konsekvent tillämpning från Skatteverkets sida kan ses som en viktig del i förutsättningarna för att upprätthålla en hög skattebetalningsnivå. Den nuvarande utformningen kan sägas innebära att en passiv företrädare i princip ådrar sig ett personligt betalningsansvar vid skattens ordinarie förfallotidpunkt, med möjlighet att i ömmande fall eller i särskilda situationer helt eller delvis undgå ansvar. Utredningens förslag innebär en allmän lindring av ansvaret genom att företrädaren ges möjlighet att undgå ansvar för en obetald skatt om ansökan om konkurs eller företagsrekonstruktion görs senast en månad efter förfallodagen. Skatteverket anser, i likhet med vad som anförts i särskilda yttranden (Morgell och Walterson), att det är olämpligt att på detta vis generellt öppna upp för en möjlighet att underlåta att betala skatt och undgå ansvar för detta. Samtidigt är det självklart angeläget att seriösa företag som hamnat i kris ges rimliga möjligheter att utreda alternativa rekonstruktionsmöjligheter utan att personligt betalningsansvar inträder. Detta behov förstärks också genom utredningens förslag om att det ska finnas en genomarbetad rekonstruktionsplan vid ansökningstillfället. Men på sätt anförts i de särskilda yttrandena är det ett bättre alternativ att hantera detta genom tillfälligt betalningsanstånd i det enskilda fallet, med hänsyn till pågående krisutredning. På grundval av Skatteförfarandeutredningens förslag (SOU 2009:58) har regeringen den 13 januari 2011 överlämnat en lagrådsremiss med förslag till ny skatteförfarandelag. Den nya lagen är avsedd att träda i kraft den 1 januari 2012. I förslaget ingår en möjlighet för Skatteverket att meddela anstånd med betalning av skatt om det är till fördel för det allmänna (63 kap. 23 §). Denna nya bestämmelse är ett viktig inslag i Skatteverkets utökade borgenärsroll och behövs för att effektivt kunna hantera olika situationer, där ett visst betalningsrådrum kan bedömas vara till allmän nytta. En sådan situation kan vara att en rekonstruktör håller på att utreda förutsättningarna för att gäldenären ska kunna fortsätta sin verksamhet, till gagn såväl för den enskilde som staten. Sammantaget ser Skatteverket ingen anledning att ändra i företrädaransvarets utformning.

4. Slopat återvinningsförbud

Skatteverket avstyrker att återvinningsförbudet slopas. Utredaren har inte presenterat något underlag för bedömningen av förslagets samhällsekonomiska effekter och det blir därmed omöjligt att överblicka konsekvenserna.

Även i övriga delar saknas det kostnadsanalyser. För att eventuellt kunna gå vidare med utredningens förslag kring ett samlat insolvensförfarande anser Skatteverket att det krävs ytterligare beredningsunderlag som belyser förslagens ekonomiska effekter.

Beslut i detta ärende har fattats av undertecknad generaldirektör. Vid den slutliga handläggningen har i övrigt deltagit avdelningschefen Vilhelm Andersson, enhetschefen Stina Ögren, sektionschefen Jonas Grönkvist och rättslige experten Mats Wiktor, föredragande.