Justitiedepartementets dnr Ju2011/8921/L1

 
Sammanfattning
 
Skatteverket avstyrker förslaget i promemorian.
 
Även om Skatteverket delar utredningens bedömningar såvitt avser fordringar i allmänhet anser verket att ett genomförande av förslaget förutsätter att särskild justering görs för skattefordringar m.m. Om förslaget genomförs anser Skatteverket i första hand att sådana fordringar mot aktiebolaget som omfattas av lag (1982:188) om preskription av skattefordringar m.m. (SPL) ska vara undantagna från tillämpningen av den föreslagna preskriptionsbestämmelsen i aktiebolagslagen (2005:551, ABL). Skatteverket föreslår i andra hand att den kompletterande regeln om preskription från förfallodagen ska utsträckas till minst ett år.

 
Gällande preskriptionsregler
 
Det saknas idag särskilda regler om preskription av det personliga ansvaret. I avsaknad härav gäller bestämmelserna i 1981 års allmänna preskriptionslag (1981:130). I utredningen beskrivs rättsläget som otillfredsställande. Detta görs då med utgångspunkt från att allmän tioårig preskription gäller för huvudfordringen och att medansvaret inte är föremål för självständig preskription. Om preskriptionsavbrott görs mot bolaget kan talan om medansvar komma att väckas efter mycket lång tid. Skatteverket delar bedömningen att detta är otillfredsställande men konstaterar samtidigt för egen del att utredningen inte beaktat vad som gäller för skattefordringar mot bolaget, vilka omfattas av särskilda preskriptionsregler, såväl i talefrist- som indrivningshänseende. 
 
Styrelsens medansvar för bolagets förpliktelser enligt 25 kap. 18 § ABL omfattar alla typer av förpliktelser, även ett bolags skatteskulder (jfr NJA 2009 s. 221). Men även om fordran mot bolaget utgörs av skatt är det mycket osäkert om medansvarsfordringen i verkställighetshänseende kan ses som en skattefordran. För att Skatteverket ska kunna kräva ett personligt betalningsansvar enligt ABL måste ansvaret först fastställas av allmän domstol genom dom eller beslut i mål om betalningsföreläggande dvs. fordringen behandlas som civilrättsliga fordringar i allmänhet. Eftersom det inte är särskilt angivet i 1 kap. 6 § utsökningsbalken och 1 kap. 2 § utsökningsförordningen att indrivning av fordringen får ske som ett allmänt mål torde fordringen komma att verkställas i den ordning som gäller för enskilda mål. Då lagen om indrivning av statliga fordringar m.m. (1993:891) inte är tillämplig på medansvarsfordringen innebär det att inte heller SPL är tillämplig. Därmed kommer bestämmelserna i den allmänna preskriptionslagen att gälla även för medansvarsfordran för bolagets skatteskulder.
 
Ett medansvar för den juridiska personens förpliktelser anses vara föremål för accessorisk preskription, dvs. har preskription inträtt mot den juridiska personen omfattar detta även medansvaret. Accessoriteten innebär även att medansvaret inte är föremål för självständig preskription, dvs. om en fordran genom preskriptonsavbrott hålls vid liv gentemot den juridiska personen, består medansvaret, även om några preskriptionsbrytande åtgärder inte vidtagits i förhållande till styrelseledamöterna (jfr Lindskog, Preskription, s.82 foch NJA 2004 s. 3).
 
En fråga som uppkommer är om den allmänna principen om accessorisk preskription även gäller när huvudfordran mot bolaget utgörs av skatt. Preskriberas medansvarsfordringen samtidigt med att preskription inträder mot bolaget eller gäller särskilt undantag för den situationen då fordran mot bolaget omfattas av specialpreskription med t.ex. fast preskriptionstid enligt SPL? Det är oklart om medansvaret för skatt är fortsatt accessorisk efter det att medansvaret fastställts (jfr RH 1990:79). I utredningen (s. 31-32) anges att om fordran på bolaget preskriberas före femårsfristens utgång enligt någon regel om specialpreskription, får det anses innebära att också medansvaret upphör att gälla. För civilrättsliga fordringar innebär principen om accessorisk preskription i allmänhet att fordringsägare när som helst och under mycket lång tid kan väcka talan mot ansvarig styrelseledamot bara fordringen hålls vid liv gentemot bolaget. Men detta gäller inte för statens del såsom fordringsägare för skatter. Om medansvar för bolagets skatteskulder omfattas av accessorisk preskription medför den fasta preskriptionstiden om fem år enligt SPL att Skatteverket måste se till att väcka talan om personligt betalningsansvar så fort som möjligt och senast före utgången av bolagets preskriptionstid. Enligt Skatteverket innebär detta att medansvaret för skattefordringar redan idag är starkt begränsat. 

 
Ny preskriptionsregel
 
Flertalet civilrättsliga fordringar omfattas av 1981 års allmänna preskriptionslag.  Enligt dessa bestämmelser beräknas preskriptionstiden från fordringens uppkomst och reglerna förutsätter att borgenären har vetskap om fordringen och kan avbryta preskriptionstiden om det behövs. Skattefordringar uppkommer dock inte genom avtal utan som regel genom den betalningsskyldiges faktiska handlande. Lämnar den betalningsskyldige inte några uppgifter eller felaktiga uppgifter om handlandet, får Skatteverket inte vetskap om fordringsförhållandet förrän eventuellt efter en kontroll. Med anledning härav har det inte ansetts möjligt att låta skattefordringar preskriberas efter samma regler som civilrättsliga fordringar utan dessa omfattas av särskilda preskriptionsregler i SPL. Reglerna om indrivningspreskription har nära koppling till reglerna om talerättspreskription som innebär att huvudfordringen mot bolaget måste fastställas inom vissa tidsfrister (jfr prop. 1981/82:96 s. 24-25).  För Skatteverkets del återfinns dessa frister numera huvudsakligen i skatteförfarandelagen (2011:1244).
 
Skatteverket har i praktiken inte samma möjlighet som en vanlig fordringsägare att tidigt välja att kräva betalning från den medansvarige i stället för av bolaget. Inte sällan kommer den föreslagna talerättsfristen om fem år från fordrans uppkomst att vara passerad när Skatteverket får vetskap om fordringsförhållandet.
 
När det gäller den föreslagna kompletterande regeln om talerättsfrist från förfallodagen behövs i fråga om skattefordringar ett förtydligande av vad som menas med fordrans förfallodag. Om felaktiga uppgifter lämnas i en deklaration eller uppgifter utelämnas kan Skatteverket efter utredning genom omprövningsbeslut komma att fastställa de riktiga beloppen. Frågan är om preskriptionstiden ska räknas från skattefordrans ursprungliga förfallodag eller om tiden ska räknas från förfallodag efter omprövningsbeslut. Skatteverket anser att talerättsfristen bör knytas till den tidpunkt när skatten enligt omprövningsbeslut ska betalas. Oavsett vilken förfallodag som talerättsfristen ska räknas från anser Skatteverket att sex månader inte ger staten ett rimligt rådrum att överväga om det finns förutsättningar för att väcka talan om personligt betalningsansvar. Även om fordringen mot bolaget är gammal har Skatteverket före förfallodagen sällan möjlighet att utreda bolagets betalningsförmåga. Skatteverket anser att talan om personligt betalningsansvar ofta är svåra och komplicerade ärenden som tar tid att utreda, vilket medför att tidsfristen för talerätten måste utsträckas till minst ett år från förfallodagen.   
 
Med hänsyn till att Skatteverket sällan har tidig vetskap om fordringsförhållandet och att fordringen kan komma att fastställas och förfalla till betalning långt efter att den uppkommit anser verket att den föreslagna preskriptionsbestämmelsen innebär att verkets möjlighet att väcka talan om personligt betalningsansvar begränsas på ett omotiverat och icke acceptabelt sätt.
 
Mot bakgrund härav avstyrker Skatteverket förslaget om en särskild bestämmelse om preskription av betalningsansvar enligt ABL.
 
Om förslaget ändå genomförs anser Skatteverket i första hand att sådana fordringar mot aktiebolaget som omfattas av SPL ska vara undantagna från tillämpningen av den föreslagna preskriptionsbestämmelsen i ABL. I likhet med tidigare bör alltså Skatteverket kunna väcka talan mot företrädaren till dess huvudfordringen mot bolaget preskriberas enligt SPL. I andra hand anser Skatteverket att den kompletterande regeln om preskription från förfallodagen ska utsträckas till minst ett år.
 
Detta yttrande har beslutats av generaldirektören Ingemar Hansson. Vid den slutliga handläggningen har följande också deltagit: rättschefen Vilhelm Andersson, enhetschefen Stina Ögren, sektionschefen Cecilia Asker och rättslige experten Camilla Larsson, föredragande.