Redovisningsperioder under tiden den 1 augusti 2005 - den 31 juli 2008

Skatterättsnämnden beslutar följande.
 
FÖRHANDSBESKED
 
Verksamheten enligt det s.k. Omställningsavtalet innebär inte att Stiftelsen skall anses omsätta tjänster i en yrkesmässig verksamhet. Stiftelsen utgör en sådan näringsidkare som avses i 5 kap. 7 § mervärdesskattelagen (1994:200), ML.
 
MOTIVERING
 
Stiftelsens ändamål är enligt stadgarna dels att till arbetstagare som blivit uppsagd eller löper risk att bli uppsagd av vissa orsaker utge avgångsersättning och främja åtgärder som underlättar omställning till nytt arbete, dels att ge råd och hjälp till företag vid och inför övertalighetssituationer samt främja företagsutveckling i personalhänseende. Närmare förutsättningar för Stiftelsens verksamhet ges i det mellan en arbetsgivarorganisation och en arbetstagarorganisation gällande Omställningsavtalet. Verksamheten finansieras genom att arbetsgivare som är bundna av avtalet erlägger en avgift på 0,3 procent på lönesumman för de anställda som omfattas av avtalet. För arbetsgivare som är bundna av avtalet genom s.k. hängavtal är avgiften 0,7 procent per år. I ärendet har upplysts att Stiftelsen i verksamheten förvärvar tjänster som tillhandahålls av bl.a. danska konsulter. Av handlingarna i ärendet framgår också att Stiftelsen efter ansökan i februari 2005 har registrerats som skattskyldig till mervärdesskatt för viss verksamhet avseende försäljning av tjänster som gäller utlokalisering av företag.
 
Fråga 1, som den har formulerats, gäller endast om Stiftelsen, såvitt avser den verksamhet som bedrivs enligt Omställningsavtalet, är att anse som en sådan näringsidkare som avses i 5 kap. 7 § ML. Skatteverket har i sitt yttrande gjort gällande att eftersom Stiftelsen är registrerad som skattskyldig till mervärdesskatt för viss verksamhet bör stiftelsen anses som näringsidkare i åtminstone någon utsträckning. Bestämmelserna om förvärvsbeskattning är då tillämpliga på Stiftelsens förvärv från utlandet av sådana tjänster som anges 5 kap. 7 § andra stycket ML, oavsett för vilket ändamål förvärven görs. Stiftelsen å sin sida anser att eftersom verksamheten enligt Omställningsavtalet inte är yrkesmässig kan Stiftelsen inte anses utgöra en näringsidkare avseende denna del av verksamheten. Om förvärv av tjänster görs i denna roll agerar därför stiftelsen inte i egenskap av en näringsidkare i den mening som avses i 5 kap. 7 § ML.
 
Med hänsyn till vad som förevarit under skriftväxlingen får fråga 1 anses omfatta såväl frågan om den verksamhet som Stiftelsen bedriver enligt Omställningsavtalet är yrkesmässig som frågan om Stiftelsen utgör en näringsidkare i den mening som avses i 5 kap. 7 § ML.
 
Vad gäller frågan om Stiftelsens verksamhet enligt Omställningsavtalet är yrkesmässig gör nämnden följande bedömning.
 
Enligt ML är bl.a. den skattskyldig som omsätter skattepliktiga varor eller tjänster i en yrkesmässig verksamhet. Enligt 4 kap. 1 § 1 ML är en verksamhet yrkesmässig om den utgör näringsverksamhet enligt 13 kap. inkomstskattelagen (1999:1229).

EG-rättens motsvarighet till ML:s bestämmelser i 4 kap. om när en verksamhet skall anses yrkesmässig finns i artikel 4 i sjätte mervärdesskattedirektivet (77/388/EEG). Enligt punkt 1 i artikeln avses med "skattskyldig person" varje person som självständigt någonstans bedriver någon form av ekonomisk verksamhet som anges i punkt 2 i samma artikel, oberoende av syfte eller resultat.

Arbetsgivarnas avgifter för Stiftelsens verksamhet enligt Omställningsavtalet belastar arbetsgivarna kollektivt. Avgifterna utgår med viss procentsats av lönesumman och är inte beroende av det arbete som Stiftelsen kan komma att utföra för respektive företags och dess anställdas räkning. Den med ansökan avsedda verksamhet som Stiftelsen bedriver enligt Omställningsavtalet kan därför inte anses vara yrkesmässig i den mening som avses i 4 kap. 1 § ML (jfr RÅ 2001 ref. 51).

Härefter uppkommer frågan om Stiftelsen är att anse som en näringsidkare i den mening som avses i 5 kap. 7 § ML.

Enligt första stycket punkt 1 i den nyssnämnda bestämmelsen anses vissa tjänster, bl.a. konsulttjänster, omsatta inom landet om de tillhandahålls från ett annat EG-land till en näringsidkare i Sverige. De nu nämnda bestämmelserna har sin motsvarighet i artikel 9.2 e tredje strecksatsen i det sjätte mervärdesskattedirektivet och följer principen att nu ifrågavarande tjänster bör beskattas på den plats där mottagaren av tjänsterna befinner sig.

Skattskyldig för omsättning av sådana tjänster som avses i 5 kap. 7 § ML är enligt 1 kap. 2 § första stycket 2 den som förvärvar tjänsten om han är näringsidkare och om den som omsätter tjänsten är utländsk företagare. Motsvarande bestämmelse finns i artikel 21 1 b i sjätte direktivet enligt vilken betalningsskyldighet för mervärdesskatt åvilar, såvitt nu är i fråga, skattskyldiga personer som tillhandahålls sådana tjänster som anges i artikel 9 2 e.

Stiftelsen är registrerad som skattskyldig till mervärdesskatt för verksamhet avseende tillhandahållande av tjänster som gäller utlokalisering av företag. Frågan blir då om Stiftelsen på grund härav såvitt nu är i fråga skall anses som en sådan näringsidkare som avses i 5 kap. 7 § 1 jämfört med 1 kap. 2 § 2 ML.

Enligt 1 kap. 2 § första stycket 4 b ML kan under vissa förutsättningar, när den som omsätter vissa varor eller tjänster är en utländsk företagare och förvärvaren är registrerad till mervärdesskatt här, den som förvärvar varan eller tjänsten bli skattskyldig ibland betecknad omvänd skattskyldighet. Vad som uttalas i förarbetena till denna bestämmelse är även av visst intresse för bedömningen av den nu aktuella frågan. Av bl.a. kontrollskäl borde den omvända skattskyldigheten begränsas till att endast avse de fall då förvärvaren av varan eller tjänsten är registrerad till mervärdesskatt i Sverige. Omvänd skattskyldighet skall inte tillämpas när förvärvaren är en privatperson, ett subjekt som endast bedriver verksamhet som är helt undantagen från mervärdesskatt eller ett skattebefriat subjekt. Bestämmelserna ansågs däremot kunna bli tillämpliga när förvärvaren är registrerad på grund av att rätt till återbetalning föreligger. Omvänd skattskyldighet skall även kunna tillämpas vid förvärv i s.k. blandad verksamhet. Utredningen hade för dessa fall föreslagit att omvänd skattskyldighet skulle tillämpas endast till den del förvärvet gjorts i den skattepliktiga verksamheten men detta ansåg regeringen skulle leda till en alltför långtgående undersökningsplikt för den utländske säljaren. Om förvärvet härvid skedde helt eller delvis för den del av verksamheten som är skattefri skulle i stället avdragsrätten hos förvärvaren komma att begränsas enligt reglerna i 8 kap. 3 och 13 §§ ML (prop. 2001/02:28 s.32f . och s. 61).
 
Kravet i 1 kap. 2 § första stycket 2 att förvärvaren skall vara en näringsidkare får på motsvarande sätt som anförs i de redovisade förarbetsuttalandena rörande bl.a. p. 4 b i samma stycke vara betingat av bl.a. kontrollskäl. På samma sätt som enligt uttalandena skall gälla i en blandad verksamhet där förvärvet helt sker för den del av en verksamhet som är skattefri, bör förvärv av den som i något hänseende är att anse som näringsidkare av sådana tjänster som avses i 5 kap. 7 § ML från en utländsk företagare medföra att förvärvaren är skyldig att betala mervärdesskatten, även om den förvärvade varan eller tjänsten, som är fallet i detta ärende, skall användas för en verksamhet som ligger utanför mervärdesskatteområdet.

Det i det föregående redovisade synsättet får också anses stå i överensstämmelse med ett av syftena med bestämmelserna om lokaliseringen av transaktionerna, nämligen att säkerställa att de intäkter som genereras av mervärdesskatten går direkt till den medlemsstat i vilken konsumtionen av varan eller tjänsten med all sannolikhet kommer att äga rum. Resultatet blir också att den utländske säljarens undersökningsplikt begränsas såvitt avser köparens mervärdesskatterättsliga status, en effekt som synes ligga i linje med den övergripande målsättningen att underlätta handeln mellan medlemsstaterna.

Den ovan gjorda bedömningen är enligt nämndens mening i överensstämmelse med sjätte mervärdesskattedirektivet.

Till den del ansökan inte har besvarats genom förhandsbeskedet får den anses ha förfallit.

Kommentar:
Skatteverket har överklagat förhandsbeskedet och yrkat att det ska fastställas av Regeringsrätten.