Promemorian Inkomstskatteregler vid leasing av inventarier (Ds 2002:16)
__________________________________________________________________________
Sammanfattning
RSV har lämnat remissyttrande över rubr. preomemoria. RSV anser att det är önskvärt med skattelagstiftning avseende leasing. Förslagen i promemorian bör dock enligt RSV bli föremål för ytterligare överväganden och omarbetning i vissa delar. RSV bedömer det vara av värde att detta sker i samråd med RSV och branschföreträdare.
Innehållsförteckning
Inom skatteförvaltningen har de senaste tio åren drivits ett antal skatteprocesser där leasing använts i skatteplaneringssyfte. Skatteplaneringen har genomgående skett genom utnyttjande av de generösa skattemässiga avskrivningsreglerna för inventarier. Betydande svårigheter har i sådana processer förelegat att få skattedomstolarna att frångå avtalens formella utformning som hyresavtal. Skatteplaneringen har framför allt avsett leasing med utländska leasetagare. Som framgår av departementspromemorian (s. 88) uppkommer inte samma problem vid leasing mellan svenska parter. Skattemyndigheterna torde normalt inte ha "angripit" leasingavtal där bägge parter beskattas i Sverige och där endast en av parterna har avskrivnings- rätten, i vart fall inte om leasegivaren varit ett finansbolag. Den "aggressiva" skatteplanering som skett har normalt företagits av företag som inte driver finansiell verksamhet i övrigt.
Lagstiftning på leasingområdet blir komplicerad eftersom avtalen kan vara utformade på många olika sätt. Det är enligt RSV önskvärt att lagstiftning får sådan utformning att den lämpar sig för en stor mängd ärenden utan alltför sofistikerade bedömningar från skattskyldiga och skatteförvaltning.
De grundläggande skatte- och civilrättsliga problemen i samband med leasing uppkommer genom att leasingavtal ofta är en "hybrid mellan hyra, köp och kreditgivning" (SOU 1994:120, s. 330). Leasetagaren får genom leasingavtal ofta en ekonomisk bindning till det leasade objektet som inte förekommer i vanliga hyresavtal. Samtidigt får leasegivaren ofta genom avtalen ingen eller liten framtida ekonomisk risk och rådighet över det utleasade objektet varför frågor om äganderätt, avbetalningsköp och lånetransaktion uppkommer. Stora svårigheter föreligger för närvarande att rättsligt rubricera många leasingavtal. De svenska problemen är också internationella. Olikheter i rättslig bedömning i olika länder har möjliggjort internationell skatteplanering genom att samma tillgångar samtidigt kunnat utgöra avskrivningsunderlag i flera länder (s.k. double dip, triple dip etc.). Att få rätten till avskrivning är som sagts grundläggande vid skatteplanering med leasing.
I skattelagstiftningen finns ingen särskild bestämmelse som reglerar hos vem ett inventarium ska redovisas. Huvudregel anses vara att den som är ägare till egendomen också har rätten till avskrivning. I praxis har dock vissa avvikelser från denna huvudregel skett. Vid avbetalningsköp har värdeminskningsavdraget ansetts tillkomma köparen trots att säljaren förbehållit sig äganderätten intill dess köpet är fullgjort (RÅ 1968 ref. 54). Ett annat fall avser lösöreköp där säljaren fick behålla avskrivningsrätten (RÅ 1956 ref. 5). För att förvärvaren av ett inventarium ska vara berättigad till värdeminskningsavdrag torde, förutom äganderätten enligt huvudregeln, krävas att inventarierna har levererats till denne (se RSV:s Handledning för beskattning av inkomst och förmögenhet m.m. vid 2002 års taxering, del 2, s.940). I RÅ 1998 ref.58 I-III har äganderättsfrågor bedömts i leasingfall. I de domarna har de formella ägarna (leasegivarna) inte fått avskrivningsrätten mot bakgrund av avtalens reella innebörd. Även efter de domarna kvarstår dock frågan hur "uttunnad" en formell äganderätt kan vara för bibehållande av avskrivningsrätten.
Ett annat generellt problem, som delvis har samband med problemet enligt föregående stycke, vid bedömning av leasingavtal är gränsdragningen mot avbetalningsköp. Det finns två civilrättsliga lagar om avbetalningsköp: Lag (1978:599) om avbetalningsköp mellan näringsidkare m. fl. och Konsumentkreditlag (1992:830). De har i sak samma formuleringar vad gäller avbetalningsköp. Det förekommer fall där leasetagaren har rätt, men ingen skyldighet, att köpa de leasade objekten till lågt pris (köpoption). För en utomstående betraktare förefaller det då sannolikt att parterna redan vid avtalets ingående förutsatt att leasetagaren ska utnyttja sin rätt. Denne har ju fått betala höga leasingavgifter genom att leasegivaren måst beakta det förmånliga utköpspriset vid bestämmandet av leasingavgifterna. Det har emellertid visat sig svårt att i skattedomstolar få sådana avtal omrubricerade från hyra till avbetalningsköp.
Vid tolkning av avtal med utländska motparter föreligger även problem utöver de rättsliga. Sådana avtal är ofta mycket omfattande och problem kan uppkomma hur utländska ord och begrepp ska tolkas. Avtalstolkningar blir i sådana fall ofta mycket tidskrävande.
Mot bakgrund av ovan redovisade allmänna problem i samband med leasing anser RSV att schabloner till viss del måste användas om skattelagstiftning ska ske. Förslagen i promemorian bör därför utgöra utgångspunkt. RSV har dock vissa synpunkter på förslagen enligt den fortsatta framställningen. I sammanhanget påpekas att man även redovisningsmässigt i vart fall i koncernredovisningen valt vissa schabloner enligt Redovisningsrådets rekommendation RR 6:99. De schablonerna medför dock särskilda problem, framför allt vad gäller gränsdragningen mellan finansiell och operationell leasing. Den gränsdragningen görs inte skattemässigt för närvarande.
RSV har inga synpunkter på den allmänna redogörelsen för gällande rättsläge. RSV delar vidare uppfattningen i promemorian (s. 95) att utgångspunkten för lagstiftning bör vara, att sådana leasar där leasegivarens huvudsakliga risk består i en kreditrisk bör beskattas som långivning och leasar där leasegivaren tar en större risk bör beskattas som hyra. Någon form av schablon måste enligt RSV tillskapas för det praktiska taxeringsarbetet.
De föreslagna reglerna är delvis matematiskt svåra att tillämpa. För att den skattskyldige ska kunna tillämpa bestämmelserna krävs i princip "en någorlunda kraftig miniräknare eller - ännu hellre - en dator med ett kalkylprogram" (s.114). Tillverkare av deklarationsprogram förutsättes ta fram sådana program. Motsvarande stöd lär även behövas hos handläggande personal på skattemyndigheterna för att granska de skattskyldigas uppgifter. Skatteregler bör enligt RSV inte vara så komplicerade när fråga är om många ärenden av olika karaktär att de kräver specialprogram för att kunna tillämpas riktigt. Detta medför ökade kostnader för såväl de skattskyldiga som skatteförvaltningen. Kostnaderna går i nuläget inte att uppskatta.
RSV delar som sagts uppfattningen att de fall där leasegivaren inte tar någon restvärdesrisk bör betraktas som lånetransaktioner. Detta bör även gälla fall där något restvärde inte kvarstår vid leasingtidens utgång av det skälet att leasingavgifterna redan från början innefattar fullständig ersättning för hela inventariets anskaffningsvärde. I de fall leasingtiden innefattar möjligheter till förlängning bör då även möjlig förlängning beaktas. Samma avtal bör enligt RSV bedömas på samma sätt hos båda parter. Om man klassar alla sådana leasar som innebär att leasegivaren redan i leasingavgifterna får täckning för hela anskaffningskostnaden som lånetransaktioner torde detta förutsätta samråd mellan parterna om avtalets skattemässiga behandling. Detta torde dock förutsättas även i andra situationer om den föreslagna lagstiftningen genomförs.
I promemorian föreslås att ingen legaldefinition ska införas när det föreligger en lease där amorteringsdelen av leasingavgifterna täcker hela anskaffningsutgiften för tillgången. I stället föreslås en regel som innebär att om leasingtiden överstiger 75% av tillgångens förväntade ekonomiska livslängd ska transaktionen behandlas som långivning. Det framgår inte hur förlängningsklausuler ska beaktas när man bedömer 75%-gränsen.
RSV föreslås utfärda allmänna råd där den förväntade ekonomiska livslängden på olika tillgångar anges. Det anges i promemorian att bedömningen om den förväntade livslängden är ganska svår och att bedömningen därför måste bli schabloniserad. Bedömningen torde i många fall vara mycket svår och i vissa fall närmast omöjlig. Stora leasingaffärer omfattar ofta hela produktionslinjer med specialtillverkad utrustning där delkomponenterna kan vara mycket svåra att värdera och dessutom kan ha olika ekonomisk livslängd. Även när det gäller så "enkla" inventarier som bilar, fartyg och flygplan så är den ekonomiska livslängden inte lätt att ange schablonmässigt utan hög grad av specificering. De föreslagna allmänna råden kommer också att medföra stor arbetsinsats för RSV.
Specificeringsgraden i de allmänna råden blir sannolikt ett stort problem. T.ex. datamaskiner kan knappast behandlas som en enda grupp. De allmänna råden måste sannolikt innefatta "ventiler" för specifika fall och kan knappast bli fullständiga. Det finns stor risk för ökat antal skatteprocesser avseende enbart frågor om förväntad livslängd. De problem som förslaget i denna del medför blir sannolikt större än vid RSV:s förslag enligt avsnitt 2.2, Restvärdesrisk, att alla leasar där leasegivaren får täckning för hela sin investering genom leasingavgifterna ska bedömas som lånetransaktioner. Om 75%-förslaget kvarstår förordar RSV att bedömning om förväntad livslängd får ske från fall till fall enligt vanliga bevisbörderegler. RSV avvisar helt förslaget att RSV ska ge ut allmänna råd om tillgångars förväntade ekonomiska livslängd.
I promemorian (s.104) föreslås, att om leasingtiden är fem år eller kortare ska leasegivaren skriva av oavsett hur avtalsvillkoren är utformade, dock under förutsättning att leasegivaren är ägare till objektet och att leasingobjektet inte avser markinventarier. Med undantag för regeln om markinventarier avvisar RSV förslaget i denna del. Som skäl för förslaget anföres i promemorian (s.104) bl.a., att om förslagen i övrigt skulle tillämpas fullt ut är det rimligt att anta att en stor andel av de leasingavtal som idag sluts skulle omfattas av de nya reglerna.
RSV anser inte att det finns skäl att ha helt olika principer ur beskattningssynpunkt på leasar som är kortare eller längre än fem år. Som framgår av remissvaret från Skattemyndigheten i Stockholm förekommer skatteplanering även vid kortare leasar än fem år. Förslaget innebär att även de mest flagranta fallen av avbetalningsköp alltid ska bedömas som hyresavtal skattemässigt. RSV förordar att alla leasar ska bedömas enhetligt oavsett tid. En ovillkorad femårsgräns skapar också stora kontrollproblem. Muntliga avtal eller sidoavtal med förlängningsmöjligheter för t.ex. utländska företag i intressegemenskap kan finnas. Även materiellt kan problem uppstå. Enligt förslaget (s.107) ska avtalet behandlas enligt huvudregeln från och med dagen för överenskommelse om förlängning, om avtalet inte innehåller någon förlängningsklausul men parterna ändå kommer överens om att förlänga det. I internationella leasingavtal uppges förekomma överenskommelser om att man ska förhandla "in good faith" avseende eventuella förlängningar, utköp eller dylikt när leasingperioden är slut. Frågan är hur dessa leasar ska behandlas. Ska de betraktas som förlängningsklausuler i detta sammanhang?
Försäljningsoptioner, d.v.s. där säljaren har rätt men ingen skyldighet att sälja till visst pris och leasetagaren eller utomstående har motsvarande skyldighet att köpa, behandlas inte i promemorian. RSV förutsätter att även sådana optioner går in under nedanstående regler för restvärdesgarantier.
Förekomsten av restvärdesgarantier och billiga optioner torde vara förhållandevis lätta att konstatera enligt promemorian (s. 101). Som framgår av remissvaret från Skattemyndigheten i Stockholm är det påståendet tveksamt. I vart fall när det gäller billiga optioner uppges det kunna vara mycket svårt att få reda på om det överhuvudtaget finns någon option och ännu svårare om den är billig. Optionerna uppges kunna finnas hos någon annan än leasetagaren, vara överlåten i flera led, ingå i ett säkerhetsarrangemang hos någon kreditgivare eller liknande. Optionspriset behöver inte heller vara fast utan kan ha gjorts beroende av olika faktorer i framtiden såsom förändringar i ränte- och marknadsläge. Det förekommer också att optioner som inte kan bedömas som billiga i den meningen att optionspriset understiger ett framtida förväntat marknadsvärde men där leasetagaren eller någon i intressegemenskap med denna ändå är "tvingad" att utnyttja optionen då t.ex. optionspriset är förbetalt och inte kan återbetalas, alternativet är att fortsätta hyra en begränsad period till samma pris som optionspriset, leasegivarens finansiering består i lån med "limited recourse" från någon leasetagaren närstående eller liknande. I det fall som prövades i RÅ 1998 ref. 58 I (och ett antal andra flygleasingmål) fanns inga uttalade optionsavtal utan i stället "Sales Agency Letter", d.v.s. uppdrag för leasetagaren att sälja planet (även till sig själv) och rätt att behålla en positiv skillnad mellan restvärdet och försäljningspriset som försäljningsprovision. Leasingaffärer där avtalsvillkoren medför att optioner kan förväntas utnyttjas bör enligt RSV anses som "billiga" även om priset inte understiger ett förväntat marknadsvärde då optionen kan utnyttjas. Med optioner bör dessutom jämställas även försäljningsuppdrag eller liknande där leasetagaren helt eller delvis kan tillgodogöra sig ett "övervärde" i leasinginventarierna.
En sale and leaseback-transaktion som genomförs direkt eller indirekt mellan närstående parter ska inte behandlas som försäljning i kombination med hyra enligt förslaget i promemorian. Sådana transaktioner mellan icke närstående parter bedöms dock följa de kriterier som i övrigt föreslås för leasing. För närvarande torde de etablerade större leasingbolagen inte syssla med sale and leaseback-transaktioner med inventarier. Skälet härtill är att leasingbolagen inte bedöms förvärva någon avskrivningsrätt till inventarierna eftersom leveranskravet inte är uppfyllt (se ovan under rubrik 1). Lagstiftningen borde därför i klargörande syfte utformas så att sådana transaktioner alltid ska ses som lånetransaktioner. Detta kan även motiveras utifrån transaktionernas reella karaktär av lånetransaktioner.
I den föreslagna lagtexten för sale and leaseback-transaktioner används ordet intressegemenskap. I avsnitt 7.8 i promemorian används dock genomgående uttrycket närstående och det framgår inte om därmed menas något annat än lagtextens intressegemenskap. Inget av begreppen har definierats i promemorian. Fråga är om med intressegemenskap avses detsamma som i 27 kap. 6 § inkomstskattelagen (IL) där man i förarbetena angett detta som moder- eller dotterföretag eller företag under i huvudsak gemensam ledning.
RSV påpekar i sammanhanget även de effekter som kan uppnås genom s.k. lease and lease back, vilket är en relativt ny företeelse. Den innebär att ett företag leasar ur utrustning till ett annat företag som i sin tur leasar tillbaka utrustningen till samma uthyrare. Om ett företag leasar ut inventarier till ett företag i intressegemenskap på villkor som medför att leasetagaren och inte leasegivaren får avskrivningsrätten enligt bestämmelserna 18 a kap. 11 och 12 §§ i förslaget och sedan leasar tillbaka på villkor som gör att 11 och 12 §§ inte blir tillämpliga så har samma avdragseffekt uppnåtts som vid vid en sale and leaseback-transaktion, d.v.s. man har överfört avdragsrätten från ett företag till ett annat i intressegemenskap.
Vid leasingaffärer avseende dyrare inventarier med lång ekonomisk livslängd är det inte ovanligt med leasar i flera led, s.k. subleasing. Det innebär att en leasegivare hyr ut till en leasetagare som sedan i sin tur hyr ut till annan leasetagare. Sådana leasingkedjor kan i princip bli hur långa som helst och det är inte alltför ovanligt med i vart fall sub-sub-leasar. I promemorian sägs inget om vem som har avskrivningsrätten på inventarierna vid sådana kedjor. Ett exempel finns i promemorian med en situation där leasingperioden i subleasen överstiger fem år och överensstämmer med huvudleasen och subleasetagaren ställt en restvärdesgaranti. Det uppges dock vara vanligt att subleasens längd avviker från huvudleasens. Leasegivare kan i ett fall inte ha rätt att göra värdeminskningsavdrag enligt 18 a kap. 11 § i förslaget på grund av restvärdesgaranti. Leasetagaren kan i sådant fall inte heller ha rätt att göra värdeminskningsavdrag såsom leasetagare om det inte är han själv som ställt ut restvärdesgarantin. Subleasetagaren bör däremot kunna göra värdeminskningsavdrag om han ställt ut restvärdesgarantin. Om man sedan ändrar förutsättningarna så att subleasaren är i intressegemenskap med leasetagaren, vilket uppges vara en vanlig situation, torde dubbla värdeminskningsavdrag kunna uppkomma. Leasegivaren får i detta ändrade exempel fortfarande inte skriva av på grund av restvärdesgarantin. Leasetagaren bör dock kunna få göra värdeminskningsavdrag om denne är i intressegemenskap med den som ställt ut restvärdesgarantin (subleasetagaren). Att denne samtidigt inte också skulle kunna göra värdeminskningsavdrag såsom leasegivare är inte uteslutet enligt lagtexten i 11 § i förslaget men faller eventuellt på allmänna regler i 18 kap. IL. Subleasetagaren borde dock också kunna göra värdeminskningsavdrag på inventarierna enligt 12 § i förslaget om det är denne som ställt ut restvärdesgarantin. Det synes således som om flera leasetagare i en leasingkedja skulle kunna göra värdeminskningsavdrag på samma inventarie. Sådana möjligheter bör inte föreligga.
Som framgått av det inledningsvis nämnda är avskrivningsrätten av grundläggande betydelse vid skatteplanering med leasing. Reglerna om räkenskapsenlig avskrivning är gynnsamma eftersom de inte beaktar när under räkenskapsåret inventariet förvärvats eller inventariets faktiska ekonomiska livslängd. Leasingstockar som förvärvas under de sista dagarna under räkenskapsåret ger förvärvaren full avskrivningsrätt med 30% såsom för helt räkenskapsår. Ett sätt att reducera skatteplanering med leasing är därför att särskilt reglera den nuvarande avskrivningsrätten hos leasegivaren. Reglerna bör då utformas så att de beaktar både när under räkenskapsåret inventariet inköpts och inventariets totala ekonomiska livslängd utifrån leasingperioden med möjliga förlängningar. En sådan metod avvisas i promemorian (s. 117). Enligt RSV bör metoden mot bakgrund av leasingens speciella karaktär diskuteras vidare som kompletterande regel eller ersättning för andra föreslagna regler under det fortsatta lagstiftningsarbetet. Metoden bör anses enkel att tillämpa jämfört med övriga föreslagna regler.
I remissvaret från skattemyndigheten i Stockholm presenteras ytterligare en förenklad metod för att hindra skatteplanering med leasingobjekt. Där föreslås införandet av en "fålla" för underskott hänförliga till leasingavtal. Underskott som kan hänföras till leasingavtal föreslås få kvittas endast mot intäkter från leasingavtal. Eventuellt bör företag som står under Finansinspektionens tillsyn kunna undantas från lagstiftningen. Andra företag bör däremot inte kunna kvitta underskott som uppkommit till följd av att företaget leasat ut tillgångar, annat än mot intäkter från sådana leasingavtal. Underskott från leasingavtal skulle alltid hamna i "fållan" oavsett avtalets längd och om avtalet saknar restvärdesgarantier. RSV har föreslagit den metoden i RSV Rapport 1998:6, Sambandet mellan redovisning och inkomstbeskattning. Metoden skulle innebära att investorleasing i fall som i RÅ 1992 ref. 21 I och II inte skulle bli lönsamma. Även denna metod bör diskuteras i det fortsatta beredningsarbetet.
I föreslagen lagtext i 18 a kap. 2-8 §§ lämnas definitioner på ett antal begrepp. I § 2 definieras vad som avses med leasingavtal. Eftersom redan "leasing" är ett något oklart begrepp borde begreppet klarläggas. Är begreppet synonymt med hyra? I 8 § definieras sale and lease back som försäljning följt av återförhyrning.
Lagtexten avser inventarier enligt ordalydelsen. Det är oklart om därmed avses även sådana immateriella tillgångar som i IL omfattas av samma avskrivningsregler som för materiella tillgångar.
I 6 § definieras vad som avses med verkligt värde. Detta begrepp är i första hand en redovisningsterm och finns inte i skattelagstiftningen i övrigt. Fråga är om därmed avses något annat än marknadsvärde såsom det definierats i 61 kap. IL. Starka skäl bör föreligga om nya begrepp ska införas som inte finns i skattelagstiftningen i övrigt. Om någon saklig skillnad inte åsyftas bör verkligt värde bytas ut mot marknadsvärde.
Leasade inventarier för vilka leasetagaren har rätt till avskrivning ingår inte i definitionen av inventarier enligt 18 kap. 1 §. En hänvisning sker enbart till 18 a kap. där det anges att leasegivaren i vissa fall inte ska göra värdeminskningsavdrag. Det är då inte säkert att leasetagaren motsatsvis har rätt till värdeminskningsavdrag.
Enligt 18 kap. 7 a § första stycket ska en intäkt tas upp på motsvarande belopp. Vad beloppet exakt ska motsvara går svårligen att läsa ut ur lagtexten. Gjorda värdeminskningsavdrag eller ersättningar för förvärv av leasingobjektet? I andra stycket ges rätt till avdrag med belopp motsvarande intäkten i första stycket. Avdragets storlek begränsas av avskrivningsunderlaget i 18 kap. 13 § och 18 a kap. 15 §.
Vid utformningen av det slutliga lagförslaget bör beaktas i vad mån 3 kap. i lagen (2001:1227) om självdeklarationer och kontrolluppgifter behöver kompletteras med ytterligare uppgiftsskyldighet vid leasing.
Vill du lära dig mer om skatter och företagande? Ta då chansen och möt oss online på våra direktsända webbseminarier. Det är kostnadsfritt och du kan ställa frågor och få svar i en chatt.