Skatteverkets remissvar m.m.

RA-KS 2021/18

1 Sammanfattning

Riksarkivet har lagt mycket arbete på en värdefull och fyllig genomgång av begrepp, lagrum och domstolsavgöranden. Dessutom kan de många exemplen öka förståelsen av begrepp men även av problem vid tillämpningen. Här fyller domstolsavgöranden en särskilt funktion eftersom det är i rättspraxis som begreppen slutligen tolkas och definieras. Begreppsförklaringar och definitioner samt genomgången av hur dessa beskrivs och används i olika sammanhang ger direkt nytta till tillämpande myndigheter.

Emellertid är den stora mängden exempel och aspekter samtidigt en utmaning för läsaren. Texten är svårgenomtränglig med mindre att man har innehållsförteckningen öppet bredvid. Sammanfattningar eller summeringar efter de viktigare avsnitten hade varit en fördel. För en bättre läsarupplevelse och bättre förutsättningar att förstå de större sammanhangen rekommenderas en översyn av rapportens struktur.

Källmässigt är det är en väl genomarbetad produkt som tar upp många väsentliga aspekter kring e-underskrifter. Häri ligger dock även den huvudsakliga innehållsliga anmärkningen begrundad. Förstudien löser sig aldrig från källorna och nöjer sig med att sammanställa rättsläget mm. Skatteverket välkomnar en redogörelse för Riksarkivets egen bedömning i dessa frågor i sin roll som landets främsta arkivmyndighet. När Riksarkivet inte kan dra egna slutsatser är det önskvärt att även detta redovisas på ett öppet sätt och om möjligt med en motivering om anledningen.

Avsnitt 6 är avsedd som en checklista för myndigheter som står inför utmaningen att omhänderta elektroniska underskrifter för arkivering. Den är värdefull eftersom den räknar upp alla frågor som myndigheter behöver besvara när elektroniska underskriver ska arkiveras. Listan hade dock varit mer värdefull om Riksarkivet hade redogjort för sina bedömningar i anslutning till frågorna. Ett typiskt exempel på detta är frågan om huruvida en e-underskrift kan bevaras genom ett valideringsintyg eller en stämpel. Det är den frågan som är allra vanligast i det dagliga operativa arbetet med bevarande av e-underskrifter. Skatteverket anser att arkiveringsfrågorna bör samordnas och en samsyn skapas så att de myndigheter som använder arkiven löser frågorna om arkivering av elektroniska underskrifter på samma sätt. Detta skulle bidra till en enhetlig hantering i dessa sammanhang.

En naturlig fortsättning på det utförda arbetet torde således vara att ta fram en föreskrift som reglerar bevarande och gallring av elektroniska underskrifter. Enligt missivet kan en föreskrift bli aktuell framöver. Vi skulle vilja betona behovet av att det sker innan alltför många olika lokala lösningar tas fram.

2 Specifika synpunkter

2.1 Begreppet personuppgift m.m.

På s. 30 (tredje stycket uppifrån, sista meningen) använder man begreppet personuppgifter på ett felaktigt sätt. Alla uppgifter som omnämns i meningen är personuppgifter. Det är felaktigt att göra skillnad på exempelvis namn och personuppgift.

I detta sammanhang kan också nämnas att man generellt inte tar upp frågan om att en e-underskrift, signatur m.m. faktiskt är personuppgifter och att de krav som gäller för behandlingen av sådana måste beaktas. Det är den som är personuppgiftsansvarig för behandlingen av e-underskrifterna som har detta ansvar. Frågan om personuppgiftsansvaret kan bli svår att avgöra beroende på vilken teknik man använder och på vilket sätt denna används. Ämnet bör nämnas i något sammanhang.

2.2 Urkund – handling eller märke

På s. 50 inleds avsnittet om urkund. Man beskriver att en urkund kan vara en handling eller ett märke. I den fortsatta beskrivningen gör man tydlig åtskillnad mellan handling och märke (se även 2.17.1). Samtidigt gör man i tolkningen av 14 kap. 1 § BrB att p. 2 i den paragrafen, som alltså talar om elektroniska handlingar, även innefattar märken som är elektroniska. Skillnaden på handling och märke i förhållande till elektronisk handling menar man är att de förstnämnda måste vara i original (analoga) medan den andra är kopplad till tillförlitlighetskontrollen. Det är osäkert om ett märke kan motsvaras av en elektronisk handling. Finns det stöd för den tolkningen i förarbetena? I 2.17.3 pratar man om olika typer av märken och säger då att det bara är vissa som anses vara urkunder, bevismärken. Och de exempel man ger på sådana är typiskt sett analoga märken. Skatteverket välkomnar ett förtydligande i detta sammanhang.

2.3 Återgivande av rättsfall

På s. 64 inleder man återgivandet av olika rättsfall. Man har valt att återge dem efter domstolarnas bokstavsordning. Skatteverket rekommenderar att man istället kategoriserar avgöranden efter om det är allmän domstol eller förvaltningsdomstol som meddelat dom, och inom dessa kategorier rangordna efter respektive instansordning. Återgivelsen bör därmed ges enligt följande. Tingsrätt, hovrätt, Högsta domstolen. Förvaltningsrätt, kammarrätt, Högsta förvaltningsdomstolen.

På s. 64 återger man ett förvaltningsrättsavgörande (3.2.2.1). Det finns inga svaranden i förvaltningsprocessen, endast klagande och motpart. I redogörelsen har man benämnt Göteborgs stad som svaranden istället för motpart. Detta bör ändras så att det också följer det sätt på vilka man återger övriga förvaltningsrättsavgöranden.

På s. 76 återger man ett rättsfall från Högsta förvaltningsdomstolen (3.2.2.13). Man skriver dock Regeringsrättens beslut. Detta är felaktigt. Högsta förvaltningsdomstolen är den tidigare Regeringsrätten och när man återger avgöranden från den instansen ska man återge det som Högsta förvaltningsdomstolens beslut eller avgörande, även om det avser tiden då instansen benämndes Regeringsrätten. Att referaten har kvar RÅ i numren påverkar inte detta.

2.4 Syftet med avsnitt 5.2

Det är svårt att förstå syftet med avsnitt 5.2 och de rättsfall som återges. Är det att återge exempel på situationer då e-underskrifter används? I det fallet det bör förklaras vilken typ av underskrift som aktualiseras i respektive fall, så att man får en återkoppling till redogörelsen om olika typer av underskrifter. Syftet med avsnittet bör förklaras i en inledande text direkt under rubriken.

2.5 Underskrift och samtycke för personuppgiftsbehandling

På s. 101 återger man ett avgörande från EU-domstolen. Frågan i rättsfallet rörde huruvida en person kunde anses ha gett ett godkänt samtycke till behandling av personuppgifter. Det är oklart på vilket sätt det här rättsfallet är relevant för frågan om e-underskrift. Huruvida ett samtycke har lämnats för personuppgiftsbehandling enligt EU:s dataskyddsförordning är inte beroende av om en underskrifts har gjorts i något sammanhang eller inte, analogt eller på annat sätt. Frågan om samtycke utifrån ett dataskyddsperspektiv är mycket vidare. I slutsatsen som dras säger Riksarkivet att man måste ta ställning till om underskriften avser samtycket eller allmänna villkor. Men fråga var inte om själva underskriften utan om ett samtycke kunde anses ha getts för personuppgifts¬behandlingen, och den frågan är som sagt mycket vidare än underskriften. Skatteverket rekommenderar att Riksarkivet tydligare redogör för varför rättsfallet är relevant utifrån perspektivet elektronisk underskrift.