Se även Skatteverkets skrivelse 2004-04-07, dnr. 130- 294255-04/113
Sammanfattning
Skatteverkets uppfattning är att ägare till specialbyggnad inte är skattskyldig för inkomst från all sådan verksamhet som gör byggnaden till specialbyggnad, till den del verksamheten bedrivs utav ägaren själv.
1 Bakgrund
Regeringsrätten har i dom den 25 juni 2003, RÅ 2003 ref. 55, bedömt skattskyldigheten för ägare till specialbyggnad. Regeringsrätten fann att AB T ska frikallas från skattskyldighet för de inkomster som erhållits från uthyrning av tennis- och badmintonbanor.
2 Rättsläget
Skattelagstiftningen innehåller en särskild lagregel som frikallar ägare till specialbyggnad från skattskyldighet för inkomst.
Lagtexten (7 kap. 21 § 1 st. inkomstskattelagen (IL)) lyder ”Ägare av en sådan fastighet som avses i 3 kap. 2 § fastighetstaxeringslagen (1979:1152) är inte skattskyldig för inkomst från sådan användning av fastigheten som gör att byggnaden enligt 2 kap. 2 § fastighetstaxeringslagen skall anses som annan specialbyggnad än kommunikationsbyggnad, distributionsbyggnad eller reningsanläggning.”
Före IL:s ikraftträdande hade lagtexten (7 § 7 mom. 1 st. lagen om statlig inkomstskatt, 1947:576 (SIL)) en delvis annan utformning; ”Ägare av sådan fastighet, som avses 3 kap. 2 § fastighetstaxeringslagen (1979:1152), frikallas från skattskyldighet för inkomst av fastigheten i den mån ägarens inkomst härrör från sådan användning som gör att byggnad enligt 2 kap. 2 § fastighetstaxeringslagen skall indelas som specialbyggnad…”.
De specialbyggnader som främst berörs är vårdbyggnader, bad-, sport- och idrottsanläggningar, skolbyggnader, kulturbyggnader och ecklesiastikbyggnader. Indelningen bestäms utifrån att byggnaderna till övervägande del används till något av angivna allmännyttiga ändamål (2 kap. fastighetstaxeringslagen).
3 Problemet
Regeringsrättens dom från juni 2003 har blivit mycket diskuterad och kan uppfattas som att ägare till specialbyggnader är undantagna skattskyldighet för alla inkomster som hänförs till sådan användning som klassificerar byggnaden som specialbyggnad, dvs. för såväl rörelseinkomster som för fastighetsinkomster. En annan uppfattning som också framförts är att endast sådana inkomster som kan anses vara fastighetsinkomster är undantagna.
I det aktuella rättsfallet instämde Regeringsrätten i den bedömning som underinstanserna gjort. På samma sätt instämde Kammarrätten i Stockholm utan eget resonemang i Länsrättens i Stockholm bedömning. Länsrätten fann att de inkomster som erhållits måste anses härröra från den användning som föranlett att byggnaderna indelades som specialbyggnader, dvs. för det allmännyttiga ändamålet sport och idrott. Länsrätten konstaterade också till skillnad från vad som var fallet i RÅ 1991 ref. 36 att ägaren själv hade bedrivit verksamheten varför förutsättningarna för skattefrihet var uppfyllda.
Det faktum att man inte synes ha prövat om inkomsterna från uthyrningsverksamheten var hänförliga till inkomst av fastighet eller till inkomst av rörelse bör enligt Skatteverkets mening uppfattas som att detta är utan betydelse för skattskyldigheten. Även den omständigheten att de högre rättsinstanserna avstod ifrån möjligheten att utveckla domskälen torde kunna ses som stöd för detta.
4 Skatteverkets uppfattning
Den aktuella Regeringsrättsdomen avser tillämpning av regeln enligt den utformning den hade i SIL. Den utformning regeln har i IL är enligt Skatteverkets mening klar och entydig och innebär inte någon förändring i sak jämfört med SIL. Den aktuella frågan ska alltså bedömas lika såväl före som efter IL:s ikraftträdande.
I lagmotiven anges som krav för frikallande från skattskyldighet att ägaren till specialbyggnaden själv bedriver den allmännyttiga verksamheten (Ds B 1980:8 s. 208 och 211, prop. 1980/81:61 s. 25 ff.). Detta krav bekräftades också av Regeringsrätten genom rättsfallet RÅ 1991 ref. 36. Eftersom ägaren i detta tidigare rättsfall inte själv bedrivit verksamheten undantogs inte fastighetsinkomsterna, hyresinkomsterna, från beskattning
Skatteverkets uppfattning är att regleringen i 7 kap. 21 § 1 st. IL frikallar ägare till specialbyggnader från skattskyldighet för all inkomst från sådan användning som gör byggnaden till specialbyggnad, till den del verksamheten bedrivs av ägaren själv. Med inkomst avses här nettot av intäkter och kostnader (prop. 1999/2000:2, del 1 s. 497 ff.).
Ägare till specialbyggnader kan i princip använda sin fastighet på tre alternativa sätt, eller en blandning av dessa;
a) Fastigheten hyrs ut
(verksamheten bedrivs inte av ägaren själv).
b) Fastigheten används i ägarens rörelseverksamhet (verksamheten bedrivs av ägaren själv).
c) Fastigheten används i ägarens ideella verksamhet (verksamheten bedrivs av ägaren själv).
Skatteverkets uppfattning är att ägarens beskattning i de tre fallen blir;
a) Ägaren är skattskyldig för hyresinkomsten (IL 13 kap. 1 §). Ägaren har inte bedrivit verksamheten själv
(lagmotiven och RÅ 1991 ref. 36).
b) Ägaren är inte skattskyldig för rörelseverksamheten till den del denna avser sådan verksamhet som medfört att byggnaden indelats som specialbyggnad (IL 7 kap. 21 § 1 st.).
c) Ägaren är inte skattskyldig för hyresvärdet av det egna nyttjandet (IL 7 kap. 21 § 1 st.).
Skattskyldighet föreligger för inkomst som är hänförlig till annan verksamhet än allmännyttig specialbyggnadsverksamhet som bedrivs i byggnaden. Detta gäller också i de fall sådan annan verksamhet har anknytning till och är kopplad till specialbyggnadsverksamhet, t.ex. souvenirshop och café. I de fall en specialbyggnad används både för allmännyttig specialbyggnadsverkamhet och annan verksamhet måste alltså en fördelning ske av inkomsten. Detta får då ske efter skälig grund.
Vill du lära dig mer om skatter och företagande? Ta då chansen och möt oss online på våra direktsända webbseminarier. Det är kostnadsfritt och du kan ställa frågor och få svar i en chatt.