På skatteverket.se använder vi kakor (cookies) för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Genom att surfa vidare godkänner du att vi använder kakor. Vad är kakor?

Logotyp, till startsidan

Arkiv för Rättslig vägledning


RSV S 1998:13

OBS!
1. Genom Skatteverkets allmänna råd SKV A 2008:19 ska dessa rekommendationer upphöra att gälla från den 15 september 2008.

2. Dessa rekommendationer har har genom införande av ett nytt avsnitt, 8.1 (RSV S 1998:33) fått ändrad lydelse.
  

Riksskatteverkets rekommendationer m.m.om anstånd med inbetalning av skatt enligt skattebetalningslagen

Riksskatteverket (RSV) meddelar med stöd av 2 kap. 2 § förordningen (1990:1293) med instruktion för skatteförvaltningen följande rekommendationer m.m. om anstånd med inbetalning av skatt enligt skattebetalningslagen (1997:483), SBL.

Rekommendationerna m.m. gäller i tillämpliga delar då anstånd beviljas med inbetalning av skatt enligt lagen (1984:151) om punktskatter och prisregleringsavgifter, LPP. (Se 5 kap. 5 § LPP.)

I fråga om anstånd med att lämna skattedeklaration och med inbetalning av skatter och avgifter som skall redovisas i sådan deklaration hänvisas till RSV:s rekommendationer m.m. (RSV S 1998:12) om anstånd med att lämna skattedeklaration och med inbetalning av skatter och avgifter som skall redovisas i sådan deklaration.

1 Inledning

SBL trädde i kraft den 1 november 1997 och ersätter uppbördslagen (1953:272), UBL, samt lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare. Den ersätter dessutom de nuvarande uppbördsbestämmelserna i mervärdesskattelagen (1994:200), ML, och bestämmelserna om redovisning och betalning av skatt enligt lagen (1991:586) om särskild inkomstskatt för utomlands bosatta.

Vad som sägs i SBL om skatt och skattskyldig gäller även sådan avgift som omfattas av SBL och den som är skyldig att betala avgiften. Detsamma gäller avdragen skatt och den som är skyldig att göra sådant avdrag samt skattetillägg, förseningsavgift och ränta och den som är skyldig att betala sådant tillägg eller sådan avgift eller ränta (1 kap. 4 § första stycket SBL).

Bestämmelserna om anstånd med inbetalning av skatt finns i 17 kap. SBL. De tillämpas första gången när det gäller

a) F-skatt och särskild A-skatt: på skatt som avser inkomståret 1998,

b) skatt som skall redovisas i en skattedeklaration: på skatt som avser redovisningsperioden januari 1998,

c) annan skatt: på skatt som avser det beskattningsår som gått ut närmast före den 1 januari 1999 (1999 års taxering).

2 Inbetalning

Skatten anses ha betalats den dag då betalningen har bokförts på skattemyndighetens särskilda konto (16 kap. 3 § SBL).

Inbetalning måste därför göras så tidigt att bokföring på skattemyndighetens särskilda konto för skatteinbetalningar sker senast på förfallodagen. Med förfallodag avses den 17 och 26 januari, den 12, 17 och 26 augusti, den 12 och 27 december samt den 12 och 26 i övriga månader.

Skatt som skall betalas enligt ett grundläggande beslut om slutlig skatt skall ha betalats (bokförts) senast den förfallodag som infaller efter det att 90 dagar har gått från beslutsdagen.

Skatt som bestämts genom omprövningsbeslut eller beslut om debiteringsåtgärd enligt 11 kap. 20 § SBL skall ha betalats (bokförts) senast den förfallodag som infaller närmast efter det att 30 dagar har gått från beslutsdagen. Detsamma gäller beslut om debitering av skattetillägg och förseningsavgift samt skattemyndighetens beslut om ansvar enligt 12 kap. SBL. Slutlig skatt behöver dock inte betalas före den tidpunkt som anges i föregående stycke.

Skattemyndigheten får bestämma en annan förfallodag antingen före eller efter den förfallodag som följer av andra och tredje styckena ovan, om det finns särskilda skäl.

Som ett exempel på ett sådant särskilt skäl kan nämnas att skattemyndigheten, i samband med skönsbeskattning enligt 11 kap. 19 § SBL, finner att det finns risk att den skattskyldige undanskaffar tillgångar eller på annat sätt försvårar för staten att få betalt (prop.1996/97:100 s. 607).

3 Övriga nyheter

Anstånd kan medges även om skatten är betald och inbetalt belopp kan komma att återbetalas om den skattskyldige begär det. Ett meddelat anståndsbeslut får omprövas exempelvis när fråga uppkommer om återbetalning av skatt. Se avsnitt 9.

Låg kostnadsränta tas ut, oavsett anståndsgrund, på det belopp som kvarstår att betala vid anståndstidens utgång. Räntan tas i normalfallet ut från och med dagen efter den ursprungliga förfallodagen till och med den dag betalning senast skall ske med anledning av beslutet om anstånd. Vid anstånd enligt 17 kap. 5 eller 7 § SBL beräknas dock räntan från och med dagen efter den då anståndet beviljades.

Begreppet skattskyldig har utvidgats. Även arbetsgivare som är betalningsskyldig för skatteavdrag omfattas av anståndsbestämmelserna i SBL.

Någon motsvarighet till bestämmelserna i 48 § 1 mom. första stycket UBL om att en anståndsansökan för att kunna prövas skall ha kommit in senast den dag då den skatt som ansökningen avser senast skall betalas finns inte i SBL.

4 Anstånd vid omprövning eller överklagande (17 kap. 2 § SBL)

4.1 Anståndsgrunderna

Skattemyndigheten får bevilja anstånd med inbetalning av skatt

1. om det kan antas att den skattskyldige kommer att få befrielse helt eller delvis från skatten,

2. om den skattskyldige begärt omprövning av eller överklagat ett beskattningsbeslut och det är tveksamt om den skattskyldige kommer att bli skyldig att betala skatten, eller

3. om den skattskyldige begärt omprövning av ett beskattningsbeslut eller ett sådant beslut överklagats och det skulle medföra betydande skadeverkningar för den skattskyldige eller annars framstå som oskäligt att betala skatten.

Om RSV ansökt om förhandsbesked enligt lagen (1998:189) om förhandsbesked i skattefrågor får skattemyndigheten bevilja anstånd med inbetalning av den skatt som är beroende av utgången i förhandsbeskedsärendet.

Anståndstiden får bestämmas till längst tre månader efter den dag då beslut fattades med anledning av begäran om befrielse eller omprövning eller med anledning av överklagandet eller ansökan om förhandsbesked.

4.2 Anstånd när det kan antas att den skattskyldige kommer att få befrielse helt eller delvis från skatten (17 kap. 2 § första stycket 1 SBL)

Denna regel tar främst sikte på sådana fall där skatten kan antas bli nedsatt på grund av omprövningsbeslut eller rättelse av debiteringsfel, dvs. ändringar som hanteras på myndighetsnivå.

Beslut om omprövning kan, åtminstone i uppenbara fall, ske inom några få dagar.

Rekommendationer:

Om skatten omgående kan sättas ned med belopp motsvarande den skattskyldiges önskemål behöver något beslut om anstånd inte fattas, utan en ansökan härom bör avskrivas från vidare handläggning genom ett tillägg till omprövningsbeslutet.

Beslut om anstånd bör, om det finns behov därav, meddelas utan särskild ansökan. Sådant behov kan föreligga vid exempelvis debiteringsfel där rättelse inte kan ske omedelbart och en begäran om indrivning är nära förestående.

4.3 Anstånd i de fall det är tveksamt om den skattskyldige kommer att bli skyldig att betala skatten (17 kap. 2 § första stycket 2 SBL)

Anstånd får beviljas om den skattskyldige begärt omprövning av eller överklagat ett beskattningsbeslut och det är tveksamt om den skattskyldige kommer att bli skyldig att betala skatten.

I 49 § 1 mom. 2 UBL fanns ett "ovisshetsbegrepp". Detta har i SBL ersatts med "tveksamt". Ändringen är enbart av redaktionell art (prop.1996/97:100 s. 419).

Till ledning vid tolkningen därav gjorde departementschefen följande uttalanden i prop.1989/90:74 s. 340:

"Enligt min mening är emellertid en uppmjukning av anståndsreglerna befogad också i de fall ett ärende överklagas till domstol. Det måste därför, utöver obillighetsfallen, också finnas ett utrymme att bevilja anstånd i de fall skattemyndigheten visserligen anser att den ståndpunkt den intagit i sitt beslut är riktig men är medveten om att det kan finnas andra uppfattningar i frågan. Det kan vara fråga om olösta rättsfrågor, bevisfrågor eller skälighetsbedömningar.

Kommittén har föreslagit att anstånd skall kunna medges om sakläget är komplicerat eller rättsfrågan oviss. Jag föreslår en något annorlunda utformning av regeln. För att även fånga upp de fall där det är fråga om skälighetsbedömningar eller bevisfrågor anser jag att skattemyndigheten skall ha möjlighet att meddela anstånd när utgången i ärendet eller målet är oviss. Regeln innebär en möjlighet att meddela anstånd i ärenden där sannolikheten för bifall bedöms vara lika stor som för avslag. Dessutom ger den visst utrymme att medge anstånd i sådana tveksamma fall där sannolikheten för avslag väger över något. Däremot bör det inte komma i fråga att ge anstånd enligt den här föreslagna grunden när det är troligt att den skattskyldige får avslag på sitt yrkande.

Enligt min mening är mildare regler enligt vad som nu angetts motiverade inte minst när den rättsliga frågan är svårbedömd, något som kan förekomma t.ex. när lagstiftningen är konstruerad så att den till viss del överlåter åt de rättstillämpande instanserna att fylla ut olika rekvisit. Råder det då ovisshet om lagens rätta innehåll bör anstånd kunna medges."

Departementschefen framhöll också ( prop.1989/90:74 s. 341) att villkoren för anstånd inte bör knytas till den överklagade frågans art utan man bör i anståndsärendet, i likhet med i dag, göra en fri bedömning av frågan i sin helhet och anförde vidare:

"Om det då objektivt sett råder en påtaglig osäkerhet om vilken utgång i tvistefrågan som är den riktiga, bör detta kunna utgöra grund för anstånd. Anstånd bör dock inte medges bara för att utredningsmaterialet är omfattande eller att ärendet innehåller mer eller mindre komplicerade frågor."

Rekommendationer:

Prövningen av frågan om det är tveksamt om den skattskyldige kommer att bli skyldig att betala skatten bör göras för varje sakfråga för sig. Den omständigheten att den skattskyldige inte kommer in med begärd komplettering bör inte anses utgöra hinder för skattemyndigheten att fatta beslut i anståndsfrågan.

Det finns inget som hindrar att skattemyndigheten beviljar anstånd enligt den här grunden men vidhåller sin ståndpunkt i taxeringsfrågan m.m.

4.4 Betydande skadeverkningar m.m. (17 kap. 2 § första stycket 3 SBL)

Utöver tveksamhetsfallen får anstånd beviljas om det skulle medföra betydande skadeverkningar för den skattskyldige eller annars framstå som oskäligt att betala skatten innan slutligt beslut föreligger.

I 49 § 1 mom. 3 UBL fanns ett "obillighetsbegrepp". Detta har i SBL ersatts med "oskäligt".

I fråga om tolkningen av begreppen "betydande skadeverkningar" och "obilligt", det senare begreppet numera benämnt "oskäligt", finns vissa uttalanden i förarbetena. I betänkandet Uppbördsfrågor (SOU 1965:23) s. 79 anförde uppbördsutredningen bl.a.

"Enligt vår mening finns det knappast anledning att bevilja anstånd åt skattskyldig, som utan större svårigheter förmår att inbetala den i enlighet med den överklagade taxeringen påförda skatten. – – – Då det även vid den praktiska tillämpningen av nu gällande anståndsregler visat sig, att det mest angelägna är att i största möjliga utsträckning förhindra att den skattskyldige utsätts för svåra ekonomiska skadeverkningar genom att tvingas betala skatt, som eventuellt kan komma att bli undanröjd av högre instans, anser vi att frågan om anstånd i princip skall bedömas enbart med beaktande av den skattskyldiges ekonomiska situation."

I prop. 1967:130 s. 119 anförde departementschefen bl.a.

"Beträffande villkoret att skattebetalningen skulle medföra betydande skadeverkningar för den skattskyldige kan jag helt ställa mig bakom utredningens uttalanden. Därav följer att skattekrav endast undantagsvis bör bli orsak till fastighetsförsäljning när tvist föreligger om taxeringen. Å andra sidan kan uppenbarligen en ovillkorlig anståndsrätt när skattebetalningen förorsakar försäljning av viss egendom inte godtas.

Bedömningen av frågan när skattebetalningen framstår som uppenbart obillig är vansklig och skulle enligt min mening innebära ett alltför starkt krav. Jag föreslår därför att uttryckssättet mildras, vilket blir fallet om ordet "uppenbart" utgår ur författningstexten. Till detta ställningstagande bidrar att det enligt min mening vanligtvis är obilligt att utkräva skatt innan slutligt beslut föreligger, om skattskyldigs taxering beror på att taxeringsintendenten driver viss fråga för att få prejudikat."

I förarbetena till den lagstiftning som infördes 1990 (prop.1989/90:74 s. 342 f.) framhölls följande:

"Framför allt har man velat förhindra att betalningsreglerna framtvingar försäljning av fastigheter, rörelse eller annan egendom som är av stor betydelse för den skattskyldiges ekonomi och hans möjligheter att i fortsättningen uppehålla och behålla den verksamhet han får sin försörjning av."

Rekommendationer:

Förutsättningarna för anstånd enligt 17 kap. 2 § första stycket 3 SBL bör prövas även om sökanden inte uttryckligen krävt detta. Med undantag för sådana fall som drivs i prejudikatintresse, bör anstånd inte beviljas i andra fall än där betalning skulle framtvinga avyttring av särskild egendom, t.ex. fastighet vari sökanden driver näringsverksamhet. Att skattekravet kan tvinga fram avyttring av annan fastighet än näringsfastighet bör normalt inte anses utgöra skäl för anstånd.

Anstånd enligt den här grunden bör inte medges om sökanden helt saknar tillgångar. En förutsättning för anstånd bör vidare vara att det inte är helt uteslutet att den skattskyldige kan vinna bifall till sina yrkanden.

4.5 Säkerhet (17 kap. 3 § SBL)

Säkerhet kan krävas i de fall som avses i 17 kap. 2 § första stycket 2 eller 3 SBL. Däremot får det inte komma i fråga att kräva säkerhet när det kan antas att den skattskyldige kommer att få befrielse helt eller delvis från skatten, dvs. i fall som avses i 17 kap. 2 § första stycket 1 SBL. Säkerhet får inte heller krävas när anstånd beviljas på grund av att RSV ansökt om förhandsbesked, dvs. i fall som avses i 17 kap. 2 § andra stycket SBL.

Bestämmelserna om säkerhet har sin grund i att anstånd medför risk för att det aktuella beloppet inte kan tas ut vid anståndstidens utgång.

Om det kan antas att skatten inte kommer att betalas i rätt tid får anstånd beviljas endast om den skattskyldige ställer säkerhet för beloppet genom en av bank utfärdad garantiförbindelse eller någon annan form av borgen. Anstånd får dock beviljas utan att säkerhet ställs, om anståndsbeloppet är förhållandevis obetydligt eller det annars finns särskilda skäl. Ställd säkerhet får tas i anspråk när anståndstiden gått ut. I övrigt skall bestämmelserna om säkerhet i 10-12 §§ och 13 § 2 lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m. tillämpas. Vad som sägs där om kronofogdemyndigheten gäller då i stället skattemyndigheten. (Se 17 kap. 3 § första stycket SBL.)

Som exempel på ett särskilt skäl att avstå från kravet på säkerhet kan nämnas att ärendet eller målet kan beräknas bli avgjort inom kort (prop. 1996/97:100 s. 612).

Det är skattemyndigheten som skall föra fram de omständigheter som talar mot att anstånd ges utan säkerhet, inte den skattskyldige som skall visa att han förmår betala (prop.1989/90:74 s. 343).

Rekommendationer:

Bedömningen av om säkerhet skall krävas bör göras i följande ordning:

1. Är det tveksamt om den skattskyldige kommer att bli skyldig att betala skatten?

2. Kan det medföra betydande skadeverkningar för den skattskyldige eller annars framstå som oskäligt att betala skatten innan slutligt beslut föreligger?

3. Krävs det säkerhet för anståndsbeloppet?

Om säkerhet för anstånd krävs enligt 17 kap. 3 § SBL skall skattemyndigheten underrätta den skattskyldige om den tid inom vilken säkerheten skall lämnas för att anstånd skall kunna medges (46 § första stycket skattebetalningsförordningen, 1997:750).

Rekommendationer:

Den skattskyldige bör normalt få tre veckor på sig för att kunna få fram sådan säkerhet som skattemyndigheten kräver. Om indrivning inte redan begärts bör en begäran därom skjutas upp i avvaktan på att tiden för ställande av säkerhet har gått ut.

Det förhållandet att den skattskyldige förhåller sig helt passiv till en underrättelse enligt 46 § första stycket skattebetalningsförordningen eller underlåter att lämna uppgifter om sin ekonomiska ställning utgör inte något hinder för skattemyndigheten att fatta beslut i anståndsfrågan när svarstiden har gått ut.

4.6 Säkerhetens utformning m.m.

Av säkerheten bör framgå att bank eller annan borgensman svarar för betalningen av skattebeloppet såsom för egen skuld. Om borgen ställs av flera personer skall den vara solidarisk (11 § lagen om indrivning av statliga fordringar m.m.).

Rekommendationer:

Säkerheten bör inte vara tidsbegränsad. Annan borgen än garantiförbindelse från bank bör godtas endast i undantagsfall och i så fall bara om den kan bedömas vara likvärdig med en bankförbindelse.

4.7 Ianspråktagande av säkerhet m.m.

Skattemyndigheten skall bevaka ställd säkerhet och får ta denna i anspråk vid anståndstidens utgång (46 § andra stycket skattebetalningsförordningen och 17 kap. 3 § första stycket SBL).

Rekommendationer:

Den skattskyldige samt bank eller annan borgensman bör beredas möjlighet att betala in vad som återstår att betala vid anståndstidens utgång innan säkerheten överlämnas till kronofogdemyndigheten för verkställighetsåtgärder.

4.8 Ersättning för kostnad för ställd säkerhet

Om yrkandet i omprövningsärendet eller målet bifalls, skall kostnad för ställd säkerhet ersättas av staten. Ersättningen skall minskas om endast en del av yrkandet bifalls eller om det skulle vara oskäligt att ersättning lämnas. I övrigt skall bestämmelserna i 6-11 §§ lagen (1989:479) om ersättning för kostnader i ärenden och mål om skatt, m.m. tillämpas (17 kap. 3 § andra stycket SBL).

5 Anstånd vid avyttring (17 kap. 4 § SBL)

Om den skattskyldige har gjort en avyttring som medför inkomstbeskattning, får skattemyndigheten bevilja anstånd med inbetalning av den skatt som har samband med avyttringen. Anstånd får beviljas endast om det finns särskilda skäl och

1. avyttringen har gjorts mot betalning under minst tre år eller

2. det är osäkert om avyttringen kommer att bestå.

Anstånd kan beviljas bl.a. vid avyttring av fastighet, bostadsrätt, näringsverksamhet eller aktie eller andel i handelsbolag. Bestämmelsen avses inte vara tillämplig i fråga om slutlig skatt som härrör från mervärdesskatt. (Se prop. 1996/97:100 s. 612.)

Anståndstiden får bestämmas till längst två år. I de fall som avses i punkt 2 ovan får anstånd dock inte beviljas för längre tid än tre månader efter den dag då anståndsorsaken upphörde.

I de fall ett villkor kvarstår efter tvåårsperioden och det inte är fråga om en omprövning eller ett överklagande utgör denna omständighet sådana synnerliga skäl som avses i 17 kap. 7 § SBL och som innebär att skattemyndigheten har möjlighet att bestämma lämplig längd på anståndstiden (prop.1996/97:100 s. 427).

I fråga om förutsättningarna för anstånd finns följande uttalande i prop. 1996/97:100 s. 613.

"Särskilda skäl att medge anstånd - - - får anses finnas när skatten till följd av avyttringen blir särskilt hög. Om den slutliga skatten till följd av avyttringen blivit mer än dubbelt så stor som medeltalet av den genomsnittliga slutliga skatten för jämförbara taxeringsår bör anstånd kunna komma i fråga enligt punkt 1. Särskilda skäl att medge anstånd enligt punkt 2 bör kunna anses finnas avseende den del av skatten som med minst ett halvt basbelopp överstiger sådan del av köpeskillingen som blivit tillgänglig för lyftning före avyttringsårets utgång."

Rekommendationer:

Vid beräkningen av den genomsnittliga slutliga skatten för jämförbara taxeringsår bör det normalt vara tillräckligt att ta hänsyn till de tre senaste taxeringsåren. Skatteutfallet för tidigare år bör dock beaktas om detta skulle leda till ett mer rättvisande resultat.

6 Anstånd vid totalförsvarstjänstgöring (17 kap. 5 § SBL)

Om den skattskyldiges betalningsförmåga har blivit nedsatt på grund av tjänstgöring enligt lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt under minst 60 dagar, får skattemyndigheten bevilja anstånd med inbetalning av skatt som skall betalas under tiden för tjänstgöringen eller under någon av de tre därefter närmast följande månaderna. Detsamma gäller vid tjänstgöring av

1. officerare på reservstat, reservpersonal och reservofficerare,

2. krigsfrivillig personal,

3. hemvärnspersonal,

4. medlemmar i frivilliga försvarsorganisationer.

Anståndstiden får bestämmas till längst tre månader efter den dag då tjänstgöringen upphör.

Anstånd enligt denna grund kan numera avse alla skatter som skall betalas enligt SBL. Beträffande bl.a mervärdesskatt och avdragen skatt får det förutsättas att skattebeloppet finns tillgängligt för inbetalning. Att ge anstånd med ett belopp motsvarande sådana betalningar torde därför inte aktualiseras annat än undantagsvis (prop.1996/97:100 s. 425).

Rekommendationer:

Som exempel på när anstånd som avses i sista meningen bör kunna aktualiseras kan nämnas att en av få uppdragsgivare har ställt in sina betalningar eller har försatts i konkurs och den skattskyldige därför inte har fått betalt för utfört arbete.

7 Anstånd vid handläggning av ärende om undvikande av dubbelbeskattning (17 kap. 6 § SBL)

Regeringen eller den myndighet som regeringen har förordnat att handlägga ärenden angående tillämpning av avtal för undvikande av dubbelbeskattning får vid handläggningen av sådant ärende bevilja den skattskyldige anstånd med inbetalning av den skatt som ärendet gäller.

Anståndstiden får bestämmas till längst tre månader efter den dag då beslutet i ärendet fattades.

8 Anstånd i övriga fall (17 kap. 7 § SBL)

Om det finns synnerliga skäl, får skattemyndigheten bevilja anstånd med inbetalning av skatt även i andra fall eller på annat sätt än som avses i 17 kap. 1-6 §§ SBL.

Den aktuella bestämmelsen är mer restriktiv än anståndsbestämmelsen i 48 § 1 mom. UBL. Samtidigt har den fått ett mer vidsträckt tillämpningsområde, eftersom den gäller i fråga om all skatt som skall betalas enligt SBL. Anståndstiden är inte reglerad i paragrafen. Den får bestämmas av skattemyndigheten i varje särskilt fall. Därvid avses skattemyndigheten också få besluta att betalningen av ett skattebelopp skall få delas upp på flera förfallodagar. Bestämmelsen ersätter i den delen 16 kap. 2 § andra stycket ML. Skattemyndigheten får själv bestämma vid vilka förfallodagar betalningen skall fullgöras. Normalt bör betalningarna inte spridas ut över en längre tidsperiod än tre månader. Särregleringen avses bli tillämplig bl.a. i fråga om slutlig skatt som påförs efter den årliga debiteringen av sådan skatt. (Se prop.1996/97:100 s. 614.)

I fråga om förutsättningarna för anstånd görs bl.a. följande uttalanden i nämnda prop. s. 422 och 423:

"Avgörande för att ge anstånd bör vara att en viss tids betalningsanstånd är till fördel för både den enskilde och det allmänna. Det bör därför klart framgå bl.a. att betalningsanståndet inte leder till kreditförluster för det allmänna. Huvudsyftet kan sägas vara att ge den skattskyldige ett skäligt rådrum att skaffa fram medel till betalningen, t.ex. genom att kräva kunder på betalning eller att realisera tillgångar. Samtidigt bör sägas att i det enskilda fallet det förhållandet att den skattskyldige behöver sälja egendom för att betala en skatteskuld kan tala mot att anse prognosen för betalning vara god. Att den skattskyldige har skulder för indrivning hos kronofogdemyndigheten talar givetvis mot att ge anstånd och det får i princip anses uteslutet med anstånd om andra fordringar ligger för indrivning. Även det förhållandet att den skattskyldige varit aktuell hos kronofogdemyndigheten under senare år talar mot att betalningsproblemen är tillfälliga och därmed mot att ge anstånd. Prövningen av en anståndsansökan bör inte hindras av att den görs efter det att skatten eller avgiften skulle ha betalats.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

I regel söks anstånd med betalningen av en viss skatt eller avgift som skall förfalla till betalning. Det kan också tänkas att anstånd söks med betalningen av allt som skall redovisas i en skattedeklaration, t.ex. med betalningen av såväl avdragen skatt och arbetsgivaravgifter som mervärdesskatt, samtidigt som anstånd begärs med betalning av F-skatten för perioden. En ansökan om anstånd kan vidare komma att göras med eller utan beaktande av ställningen på skattekontot. I samtliga fall bör det vid prövningen av anståndsfrågan ankomma på skattemyndigheten att bedöma med vilket belopp anstånd bör medges. Som nämnts nyss är det naturligt att anståndsmöjligheten aktualiseras i första hand när den årliga debiteringen av slutlig skatt resulterar i ett underskott. Härutöver kan sägas att det kan finnas större fog för att ge anstånd med betalningen av ett belopp motsvarande den skattskyldiges egen inkomstskatt än med ett belopp som motsvarar avdragen skatt eller mervärdesskatt. I synnerhet mervärdesskatten, där ju den skattskyldige kan sägas fungera som statens uppbördsman, är ett belopp som skall levereras in till staten och som utom i vissa undantagsfall inte bör ha betydelse för den skattskyldiges betalningsförmåga. Detsamma kan sägas beträffande avdragen skatt. Om emellertid den skattskyldige ställer säkerhet för anståndsbeloppet torde ett mindre restriktivt synsätt kunna anläggas."

En genomgående strävan vid prövningen av en ansökan om anstånd enligt den här grunden bör vara att så långt som möjligt begränsa anståndstiden. Särskild restriktivitet bör iakttas om anstånd söks av näringsidkare eller för betydande belopp. I dessa fall bör genom korta anståndstider, i regel längst en eller två månader, den skattskyldige söka förmås att i annan ordning få till stånd en lösning på sina betalningsproblem (prop. 1996/97:100 s. 423).

Rekommendationer:

Om ansökan avser den skattskyldiges egen inkomstskatt bör anstånd kunna beviljas om det skulle framstå som uppenbart stötande att inte ge sökanden skäligt rådrum att få fram medel till betalning av skatten. Som exempel på sådana fall kan nämnas att anstånd söks av ett dödsbo där medel finns men dessa inte är omedelbart tillgängliga.

Sjukdom, olyckshändelse och arbetslöshet kan i vissa fall utgöra synnerliga skäl för anstånd. Som förutsättning för detta bör dock gälla att skattebetalningsförmågan är nedsatt i betydande omfattning, i normalfallet med minst en femtedel. Betalningsproblemen bör vidare bedömas vara tillfälliga. Det bör normalt inte komma ifråga att bevilja anstånd för längre tid än sex månader i dessa fall.

Synnerliga skäl att bevilja en näringsidkare anstånd under en kortare tid bör anses föreligga t.ex. när en av få uppdragsgivare har ställt in sina betalningar eller har försatts i konkurs och näringsidkaren därför inte har fått betalt för utfört arbete.

9 Gemensamma bestämmelser (17 kap. 8-11 §§ SBL)

Ansökan

En ansökan om anstånd med inbetalning av skatt skall ges in till den skattemyndighet som skatten skall betalas in till. En ansökan om anstånd enligt 17 kap. 6 § SBL skall dock ges in till den myndighet som handlägger ärendet om dubbelbeskattning. (Se 17 kap. 8 § SBL.)

Skyndsamhetskravet

Någon bestämmelse om att beslut om anstånd skall meddelas skyndsamt finns inte i SBL.

Rekommendationer:

Ansökningar om anstånd med inbetalning av skatt bör normalt behandlas inom 14 dagar.

Anståndsbelopp

Anstånd får beviljas med det belopp som är skäligt med hänsyn till omständigheterna (17 kap. 9 § SBL). Bestämmelsen ersätter bl.a. 49 § 2 mom.första stycket UBL.

Rekommendationer:

Anstånd bör beviljas med högst det belopp som kan antas bli nedsatt eller falla bort eller som betingas av yrkandet i ett omprövningsärende eller i ett överklagande.

Vid anstånd enligt 17 kap. 5 eller 7 § SBL bör anståndsbeloppet bestämmas utifrån den skattskyldiges betalningsförmåga i varje enskilt fall.

Indrivning m.m.

Indrivning får inte begäras av ett belopp som omfattas av anstånd (17 kap. 10 § SBL).

Om den skattskyldige har rätt att få tillbaka för mycket betald skatt får denna inte tas i anspråk för betalning av den skatt som avses med anståndet (prop.1996/97:100 s. 615).

Att skattemyndigheten skyndsamt skall underrätta kronofogdemyndigheten om den skattskyldige har medgetts anstånd med betalningen framgår av 8 § indrivningsförordningen (1993:1229).

Omprövning av meddelade anståndsbeslut

Om den skattskyldiges ekonomiska förhållanden har förändrats väsentligt sedan anstånd beviljats eller om det finns andra särskilda skäl, får beslutet om anstånd omprövas (17 kap. 11 § SBL).

Särskilda skäl att ompröva ett beslut om anstånd kan finnas bl.a. i de fall den skattskyldiges betalningssvårigheter har varit en väsentlig grund för anståndet och fråga uppkommer om återbetalning av skatt till honom (prop.1996/97:100 s. 616)

I vissa fall kan det också finnas skäl till omprövning och behov av att kräva säkerhet av den skattskyldige för fortsatt anståndsgivning.

Rekommendationer:

Omprövning och krav på säkerhet bör aktualiseras t.ex. om skattemyndigheten fått kännedom om att den skattskyldige har nytillkomna skulder hos kronofogdemyndigheten eller har ställt in sina betalningar m.m.

10 Omprövning/Överklagande

En begäran om omprövning eller ett överklagande av ett beslut som avses i dessa rekommendationer m.m. skall ha kommit in till skattemyndigheten inom två månader från den dag då sökanden/klaganden fick del av beslutet (21 kap. 5 § och 22 kap. 4 § SBL). Beslut enligt 17 kap. 6 § SBL får dock inte överklagas.

Dessa rekommendationer m.m. tillämpas från och med redovisningsperioden januari 1998 och ersätter RSV:s anvisningar (RSV Du 1975:8) om kvittning av för mycket inbetald skatt mot restförd skatt, när anstånd med inbetalning av den restförda skatten meddelats.