Logotyp, till startsidan

Arkiv för Rättslig vägledning


Riksskatteverkets rättsfallsprotokoll 35/03

I de rättsfall som återges i detta protokoll har av sekretess- och integritetsskäl alla egennamn anonymiserats. Detta gäller även i de fall i övrigt direkta citat ur domar och beslut återges.
Område: Kammarrätten

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 2 december 2003.

KR:s i Göteborg dom den 11 november 2003, mål nr 6073-02

Villkorat tillskott "sålt" efter konkurs

Ett villkorat aktieägartillskott har sålts efter det att bolaget försatts i konkurs. Avdrag för förlust har vägrats.

Inkomsttaxeringen 2000

Frågan i målet är om en avdragsgill realisationsförlust uppkommit genom att G överlåtit ett villkorat aktieägartillskott efter det att bolaget, till vilket tillskottet getts, försatts i konkurs.

Regeringsrätten har i RÅ 2002 ref. 106 och RÅ 2002 not. 215 funnit att ett bolags medverkan i förfarandet vid lämnande av villkorat aktieägartillskott inte är av det slaget att bolaget kan anses ha utgivit ett finansiellt instrument i den mening som avses i 24 § 2 mom. 1 st. SIL. Det finns därför inte någon rätt till avdrag för realisationsförlust på grund av bolags konkurs såvitt avser belopp som lämnats eller förvärvats såsom villkorade aktieägartillskott. I det nämnda notisfallet uttalade Regeringsrätten vidare bl.a. följande. - Ett villkorat aktieägartillskott får alltså inte ha karaktär av skuldebrev. Det står samtidigt klart att ett sådant tillskott inte heller har karaktär av delägarrätt i bolaget. Tillskottet torde snarast ha karaktär av svävande fordringsrätt, dvs. en rätt som inte kan göras gällande mot bolaget förrän de villkor som är förenade med tillskottet har uppfyllts. Detta torde normalt inträffa när bolagsstämman fattat beslut om att tillskottet helt eller delvis skall betalas tillbaka.

KR gör följande bedömning.

Något beslut från bolagsstämman om återbetalning av det villkorade aktieägartillskottet har enligt vad handlingarna utvisar inte fattats. Efter att bolaget försatts i konkurs har det inte heller längre funnits någon möjlighet att fatta ett sådant beslut.

Med avyttring avses köp, byte eller därmed jämförlig överlåtelse. Köp eller byte brukar betecknas som överlåtelse av äganderätt eller annan rättighet. G får emellertid, mot bakgrund av vad som redovisats i det föregående, anses ha överlåtit en svävande fordringsrätt som inte kunnat göras gällande mot bolaget. Denna överlåtelse kan inte anses vara en sådan avyttring som utlöser realisationsvinstbeskattning. Avdrag för realisationsförlust kan därför inte medges.

Kommentar:
Den skattskyldige har här uppgett att han sålt det villkorade aktieägartillskottet efter det att bolaget försatts i konkurs. KR har ansett att tillskottet utgör en svävande fordringsrätt som inte kunnat göras gällande mot bolaget. Någon möjlighet att få tillbaka något på det villkorade tillskottet har nämligen inte funnits efter konkursutbrottet. Det finns således inte något av ekonomiskt värde att sälja i sammanhanget och KR har bortsett från den s.k. försäljningen. Avdrag för förlusten på det villkorade tillskottet har därför vägrats.

RR har i ett likartat fall avseende omvandling av fordran till tillskott flera år efter det att bolaget försatts i konkurs ansett att något tillskott till bolaget inte getts (RÅ 2002 not. 216). Det finns därför anledning att bedöma yrkanden om avdrag för förluster vid påstådda avyttringar efter det att konkursen inträtt restriktivt. I många fall torde någon reell ekonomisk rättighet inte längre finnas som kan bli föremål för försäljning, omvandling e.d.

Område: Kammarrätten

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 2 december 2003.

KR i Göteborg dom den 26 september 2003, mål nr 3464--3465-03

Skattemässig karaktär på avyttrad fastighet (tomt)

Avyttring av obebyggd fastighet har vid vinstberäkningen ansetts utgöra avyttring av näringsfastighet.

Inkomsttaxeringen 2000

Makar förvärvade en bebyggd fastighet år 1990. Genom avstyckning år 1998 frånskildes den del av fastigheten på vilken bostaden var belägen, och blev en egen taxeringsenhet. Den gamla fastigheten, som efter avstyckningen endast bestod av mark, avyttrades år 1999. Makarna redovisade avyttringen enligt reglerna för privatbostadsfastighet och yrkade uppskov med beskattning av kapitalvinsten, eftersom en ny byggnad uppförts på den kvarvarande fastigheten.

SKM godtog inte uppskovsavdrag eftersom det förutsätter att man sålt sin permanenta bostad. Dessutom höjdes den skattepliktiga vinsten eftersom SKM ansåg att avyttringen skulle beskattas enligt reglerna för avyttring av näringsfastighet.

Den skattskyldige begärde omprövning och hävdade att den avyttrades fastigheten omfattades av tröghetsregeln. SKM vidhöll sitt beslut och ansåg att efter avstyckningen utgjorde den nybildade fastigheten inte tomtmark, utan övrig mark. Detta eftersom marken ligger utanför plan och således inte är klassad som avsedd för byggnadsändamål. Byggnadslov eller förhandsbesked om rätt till byggnation föreligger inte. Marken utgör inte en privatbostad enligt 5 § andra stycket KL ( 2 kap 8 § första stycket IL) eftersom begreppet privatbostad, oavsett tolkningen av begreppet "bostad" inte omfattar obebyggd övrig mark. Fastigheten ingår därmed sedan den bildades i näringsverksamhet, och någon händelse som innebär omklassificering har inte inträffat under dess existens. Skäl saknas därmed att tillämpa tröghetsregeln på den avyttrade fastigheten.

LR vidhöll SKM:s beslut och tillade att vid avyttringen saknades byggnad på den avyttrade fastigheten. Vid nämnda tillfälle saknades också tomtmark till småhus, såsom skattemyndigheten hade funnit. Avyttringen ska därför beskattas som avyttring av en näringsfastighet. Det förhållandet att fastigheten vid fastighetstaxeringen åsatts kod 299 som för småhus, bör ej föranleda annan bedömning.

KR anser som underinstanserna att eftersom den nybildade fastigheten saknade tomtmark avsedd för familjens egna boende från avstyckningstillfället fram till avyttringen, så utgjorde den inte en privatbostadsfastighet utan en näringsfastighet. Tröghetsregeln är då överhuvudtaget inte tillämplig.

Kommentar:
En småhusenhet utgör privatbostadsfastighet om småhuset (byggnaden) utgör en privatbostad (5 § st.1 KL/2 kap. 8 och 13 §§ IL). För tillämpning av tröghetsregeln i 5 § st. 6 KL/2 kap. 11 § IL/ ska omständighet ha inträffat som gör att bostaden inte längre ska räknas som en privatbostad. I detta fall har bostaden behållits på den avstyckade marken och övrig mark (som bär den gamla fastighetsbeteckningen) har avyttrats. Någon ändrad användning av bostaden har således inte inträtt, varför omständighet som utgör förutsättning för tillämpning av tröghetsregeln inte föreligger.

Av domen framgår att när mark avyttras så ska den bedömas för sig när det gäller klassificeringen som privatbostadsfastighet. Detta överensstämmer även med bestämmelserna om särskild vinstberäkningen för varje taxeringsenhet eller del av taxeringsenhet i 25 § 1 mom. st.1 SIL (45 kap. 3 § st.1 IL). Genom att bedömning sker individuellt så övertar avyttrad mark inte automatiskt den skattemässiga karaktären från en fastighet i vilken, eller med vilken, den tidigare ingått. RSV ger uttryck för samma uppfattning i HL för beskattning av inkomst och förmögenhet vid 2003 (och även 2002) års taxering , del 1, avsnitt 27.2.5.