Logotyp, till startsidan

Arkiv för Rättslig vägledning


Riksskatteverkets rättsfallsprotokoll 8/03

Område: Regeringsrätten

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets
rättsfallsseminarium den 4 mars 2003.

RR:s dom den 12 februari 2003, mål nr 2977-2002

Periodiseringsfond - apportemission

Anskaffningsutgiften för aktier blev inte negativ på grund av övertagande av periodiseringsfond (jfr 48 kap. 12 § IL). Inte heller i övrigt skulle återföring ske av del av periodiseringsfond.

Förhandsbesked

Taxeringsåren 2002-2005

Förutsättningarna för förhandsbeskedet samt Skatterättsnämndens förhandsbesked framgår av rättsfallsprotokoll nr 11/02 Pdf, 1.1 MB, öppnas i nytt fönster..

Regeringsrätten gjorde samma bedömning som Skatterättsnämnden och fastställde det lämnade förhandsbeskedet.

Område: Förhandsbesked

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets
rättsfallsseminarium den 4 mars 2003.

SRN:s förhandsbesked den 19 februari 2003-02-27

Löneunderlag

Beräkning av löneunderlag med beaktande av ersättningar i utländsk filial till svenskt fåmansföretag

Inkomsttaxering åren 2002 – 2006

De fysiska personerna A och B äger vardera ca 1,7 % av aktierna i fåmansföretaget X AB. X AB bedriver verksamhet, förutom i Sverige, i ett annat EU-land, Y-land, genom en där etablerad filial. Vidare bedriver ett av X AB helägt svenskt dotterbolag, D AB, verksamhet genom en filial etablerad i ett land, Z-land, utom gemenskapen. I filialerna finns anställd personal.

A och B vill ha besked om de vid tillämpning av lönereglerna i 43 kap. 12 – 16 §§ IL får beakta löner och ersättningar till personal som är anställd vid filialerna i Y-land respektive Z-land.

SRN beslutade följande:

FÖRHANDSBESKED

Sökandena får vid tillämpning av 43 kap. 12 § inkomstskattelägen (1999:1229), IL, beakta ersättningar till anställda vid X AB:s filial i Y-land och D AB:s filial i Z-land.

MOTIVERING

Nämnden gör följande bedömning.

Frågan om löner och andra ersättningar utbetalda i ett annat medlemsland har prövats av Regeringsrätten i liknande ärenden i rättsfallen RÅ 2000 ref. 47 I och II. Där klarlades att det strider mot Europeiska gemenskapens regler om etableringsfrihet enligt artikel 43 EG att vid fastställande av löneunderlag inte beakta ersättningar till anställda i dotterföretag inom Europeiska gemenskapen enbart av den anledningen att ersättningarna inte legat till grund för svenska arbetsgivaravgifter.

I ärendet är det i stället fråga om ersättningar till anställda i ett svenskt aktiebolags filial i en annan medlemsstat. Förbudet i artikel 43 EG tar enligt dess ordalydelse även sikte på etableringar i annan medlemsstat genom att upprätta en filial. Det leder till att bedömningen i frågan som rör filialen i Y-land blir densamma som i det åberopade Regeringsrättsavgörandet.

När det sedan gäller löner och ersättningar utbetalda till filialen i Z-land kan till att börja med konstateras att bestämmelserna om etableringsfrihet inte är tillämpliga eftersom de inte omfattar engagemang i tredje land. I stället uppkommer frågan om artikel 56.1. EG i fördragets kapitel 4 om kapital och betalningar kan vara tillämplig. Enligt artikel 56.1 skall inom ramen för bestämmelserna i kapitlet alla restriktioner för kapitalrörelser mellan medlemsstater samt mellan medlemsstater och tredje land vara förbjudna.

Att restriktioner i fråga om beskattning av utdelning som beror på en etablering av en filial i en annan medlemsstat skulle omfattas av kapitalrörelsereglerna får anses följa av RÅ 2000 ref. 38. I det målet tillämpade Regeringsrätten fördragets kapitalrörelseregler på en fråga som gällde löneunderlaget i ett dotterbolag i en annan medlemsstat med enahanda utgång som i RÅ 2000 ref. 47. Den fråga som då inställer sig är vad det betyder för tillämpningen av artikel 56 EG att filialen etablerats i Z-land, dvs. ett tredje land.

Enligt ordalydelsen i artikel 56 EG jämställs kapitalrörelser mellan medlemsstater med kapitalrörelser mellan medlemsstater och tredje land. I EG-domstolens praxis finns endast ett avgörande som rör fria kapitalrörelser avseende tredje land, förenade målen C-163/94, C-165/94 och C-250/94 Sanz de Lera REG 1995 s. I-4821. Där förklarade domstolen att artikel 56.1 har direkt effekt. Målet gällde om det är förenligt med bestämmelserna om fria kapitalrörelser att i förväg kräva tillstånd och/eller deklaration som villkor för att få föra ut pengar ur landet till ett tredje land. I domen hänvisas till ett annat avgörande som rörde samma fråga men mellan två medlemsstater. I båda fallen ansåg domstolen att ett krav på tillstånd inte är förenligt med bestämmelserna men att ett krav på deklaration kan godtas.

Så långt förefaller hinder inte föreligga mot att tillämpa artikel 56 på en kapitalrörelse som den som är fråga i ärendet. Konsekvenserna av denna ståndpunkt på skatteregler som innebär restriktioner för den fria rörligheten synes inte ha diskuterats särskilt ingående i litteraturen. Undantag finns dock (Mohamed, Sideek, European Community Law on the free Movement of Capital and the EMU, Kluwer och Norstedts 1999 s. 217 ff.). Med åberopande av ändamålsöverväganden och en analys över bestämmelsernas uppbyggnad kommer Mohamed fram till att de kapitalrörelser som omfattas av artikel 56 – såvitt avser tredje landssituationer – skulle vara endast andra kapitalrörelser än dem som avses i artikel 57, dvs. andra kapitalrörelser än sådana som gäller direktinvesteringar, inbegripet investeringar i fast egendom, etablering, tillhandahållande av finansiella tjänster eller emission och introduktion av värdepapper på kapitalmarknader.

Även om ändamålshänsyn kan anföras till stöd för att inte alla kapitalrörelser i förhållande till tredje land bör behandlas lika vid en prövning mot bestämmelserna om kapital leder enligt nämnden bestämmelsernas systematik till motsatt resultat. Genom hänvisningen till ”inom ramen för bestämmelserna i detta kapitel” i inledningen av artikel 56 framgår att förbudet mot restriktioner för kapitalrörelser är begränsat. Om avsikten varit att dessutom helt undanta vissa kapitalrörelser i förhållande till tredje land hade detta rimligtvis angetts direkt i denna bestämmelse. Stöd för denna uppfattning ger utformningen av punkten 1 artikel 57. Enligt artikel 57 skall bestämmelserna i artikel 56 inte påverka tillämpningen gentemot tredje land av restriktioner i nationell lagstiftning eller gemenskapsrätt som var i kraft vid utgången av år 1993 beträffande sådana kapitalrörelser till eller från tredje land av det slag som redovisats ovan. Undantagsbestämmelsen skulle vara utan innebörd om de kapitalrörelser som nämns i artikel 57 inte omfattades av artikel 56. Mot bakgrund av det anförda drar nämnden slutsatsen att artikel 56 får anses omfatta alla slags kapitalrörelser.

Eftersom inte heller undantaget i artikel 57.1 är tillämpligt är frågan om den begränsning som löneregeln innehåller kan rättfärdigas på grundval av innehållet i artikel 58. Enligt artikel 58 gäller bl.a. att bestämmelserna i artikel 56 inte skall påverka medlemsstaternas rätt att tillämpa sådana bestämmelser i sin skattelagstiftning som skiljer mellan skattebetalare som har olika bostadsort eller som har investerat sitt kapital på olika ort (artikel 58.1). Bestämmelserna skall vidare inte påverka tillämpligheten av sådana restriktioner av etableringsrätten som är förenliga med fördraget (artikel 58.2). De åtgärder och förfaranden som avses i artikel 58.1 och 2 får enligt artikel 58.3 inte utgöra ett medel för godtycklig diskriminering eller en förtäckt begränsning av den fria rörligheten för kapital och betalningar enligt artikel 56.

Även om det inte uttryckligen framgår av motiven till löneregeln varför begränsningen gjorts till ersättningar som ligger till grund för svenska arbetsgivaravgifter torde det röra sig om kontrollhänsyn. EG-domstolen har regelmässigt i avgöranden där kontrollsvårigheter åberopats till stöd för en begränsande åtgärd i nationell skattelagstiftning avvisat en sådan argumentering med hänvisning främst till EG-direktivet om ömsesidigt bistånd av medlemsstaternas behöriga myndigheter på den direkta beskattningens område (se t.ex. dom den 3 oktober 2002 i mål C-230/00, Danner, punkt 49). Eftersom det här är fråga om kapitalrörelser mellan en medlemsstat och tredje land är inte direktivet tillämpligt. Frågan är om den införda restriktionen kan vara godtagbar i ett sådant fall. Därvid bör beaktas att skatteavtalet mellan Sverige och Z-land innehåller en artikel om informationsutbyte. En bedömning måste då göras om en sådan artikel i ett skatteavtal kan anses tillräcklig för att kunna upprätthålla en rimlig kontrollnivå.

För att besvara den frågan finns det anledning att uppmärksamma den anpassning av svensk lagstiftning som aktualiserats på företags- och kapitalbeskattningsområdet. Vissa ändringar gjordes genom lagstiftning år 2000 (SFS 2000:1341, prop. 2000/01:22, bet. 2000/01:SkU9). Bl.a. utvidgades den s.k. lex ASEA i 42 kap. 16 § IL till att avse även utdelning från utländska bolag hemmahörande i en stat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet eller i en stat med vilken Sverige har ett skatteavtal som innehåller en artikel om informationsutbyte, se kapitlets 16 a §. I förarbetena angavs uttryckligen att kontrollmöjligheterna ansågs säkerställda i förhållande till länder med vilka Sverige har ett skatteavtal som innehåller en artikel om ömsesidigt informationsutbyte (prop. s. 70). Vidare angavs att skälet till att de s.k. 3:12-reglerna (inklusive reglerna om löneunderlaget) inte omfattades av översynen om anpassning till EG-rätten var att de redan utreddes i annan ordning (3:12-utredningen). Det kan tilläggas att 3:12-utredningen därefter har föreslagit att 43 kap. 12 § ändras så att ersättning som utbetalas till arbetstagare i utlandet får ingå i löneunderlaget under förutsättning att arbetstagaren är bosatt i en stat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet eller i en stat med vilken Sverige har ingått ett avtal som innehåller en artikel om informationsutbyte, SOU 2002:52 s. 25.

Med hänsyn till det anförda finner nämnden att kontrollhänsyn inte är ett tillräckligt skäl för att i det förevarande fallet med stöd av artikel 58 EG godta den restriktion som löneregelns koppling till svenska arbetsgivaravgifter innebär. Eftersom inte heller några andra omständigheter som berättigar löneregelns utformning i detta hänseende kan anses föreligga skall ersättningar till anställda vid Z filialen beaktas vid beräkning av löneunderlag enligt 43 kap. IL.

SKILJAKTIG MENING

En av SRN:s ledamöter är skiljaktig såvitt avser svaret rörande filialen i Z-land och anför följande.

Bestämmelserna om fri rörlighet för personer, tjänster och kapital finns i Fördraget om Europeiska unionen i Avdelning III, uppdelade på fyra kapitel. Kapitel 1 gäller arbetstagare, kapitel 2 etableringsrätt, kapitel 3 tjänster och kapitel 4 kapital och betalningar. Reglerna om den fria rörligheten för personer är som framgår uppdelade i två undergrupper, arbetstagares fria rörlighet och rätt till fri etablering.

I kapitel 2 artikel 43 föreskrivs att inom ramen för bestämmelserna i kapitlet skall inskränkningar för medborgare i en medlemsstat att fritt etablera sig på en annan medlemsstats territorium förbjudas. Detta förbud skall även omfatta inskränkningar för medborgare i en medlemsstat som är etablerad i någon medlemsstat att upprätta kontor, filialer eller dotterbolag. Etableringsfriheten skall i princip innefatta rätt att starta och utöva verksamhet som egenföretagare samt rätt att bilda och driva företag, särskilt bolag som de definieras i artikel 48 andra stycket (vinstdrivande företag), på de villkor som etableringslandets lagstiftning föreskriver för egna medborgare. Inskränkningar i en gemenskapsmedborgares rätt att etablera sig i tredje land, alltså utanför gemenskapen, är enligt dessa bestämmelser inte förbjudna.

En etablering inom gemenskapen i fördragets mening förutsätter ett faktiskt fullföljande av en ekonomisk aktivitet genom stadigvarande etablering i en annan medlemsstat för en obestämd tidsperiod (jfr EG-domstolens mål 221/89 Drottningen mot Transportministern angående Factorama Ltd och andra, REG 1989 s. 3905). Det är alltså fråga om en person eller ett företag, hemmahörande inom gemenskapen, som varaktigt integrerar sig i en annan medlemsstat än den vari personen eller företaget anses höra hemma, och i värdlandet utövar ekonomisk aktivitet. Avgränsningen av begreppet är framför allt av intresse i förhållande till fri rörlighet för tjänster.

I kapitel 4 artikel 56 föreskrivs att inom ramen för bestämmelserna i kapitlet skall alla kapitalrörelser mellan medlemsstaterna samt mellan medlemsstater och tredje land vara förbjudna (56.1). Vidare föreskrivs att inom ramen för kapitlets bestämmelser skall alla restriktioner för betalningar mellan medlemsstater samt mellan medlemsstater och tredje land vara förbjudna (56.2).

Fördraget innehåller ingen definition av vad som avses med kapitalrörelser. Enligt EG-domstolen skall emellertid ledning hämtas från direktiv 88/361/EEG av den 24 juni 1988 för genomförandet av artikel 67 (numera artikel 56) i fördraget enligt vilket kapitalrörelser skall klassificeras i enlighet med nomenklaturen i bilaga 1 till direktivet (fjärde /kapitalliberaliserings/direktivet).

I inledningen i bilagan till fjärde direktivet anges att i nomenklaturen klassificeras kapitalrörelser efter den ekonomiska arten av de tillgångar och skulder som de avser, uttryckta antingen i inhemsk eller utländsk valuta. Vidare anges att de kapitalrörelser som förtecknas i nomenklaturen omfattar alla aktiviteter som fordras för kapitalrörelser: avtal om och genomförande av transaktioner och dithörande överföringar samt vidare att transaktioner sker i allmänhet mellan personer bosatta i skilda medlemsstater, även om vissa kapitalrörelser utförs av en och samma person för hans egen räkning (t.ex. överföringar av utvandrares tillgångar). Nomenklaturen utgör inte en uttömmande förteckning av kapitalrörelser och skall därför inte tolkas som avsedd att inskränka räckvidden för principen om fullständig liberalisering av kapitalrörelser, sådana som avses i direktivet.

Därefter uppräknas en rad olika transaktioner som klassificeras som kapitalrörelser. Under rubriken ”I - DIREKTA INVESTERINGAR” anges därvid bl.a. följande.

” 1. Etablering och utvidgning av filialer eller nya företag som uteslutande ägs av den som tillhandahåller kapitalet, samt fullständiga förvärv av befintliga företag.”

I förklaringar angående innebörden i nomenklaturen och direktivet anges beträffande direkta investeringar följande.

”Investeringar av alla slag som görs av fysiska personer eller av handels- eller industriföretag eller finansiella företag och som har till syfte att upprätta varaktiga och direkta relationer mellan den person som tillhandahåller kapitalet och den företagare eller det företag som får tillgång till kapitalet för sin ekonomiska verksamhet. Detta begrepp skall således förstås i vidaste bemärkelse.

De företag som nämns under I – 1 i nomenklaturen omfattar juridisk självständiga företag (helägda dotterföretag) och filialer.”

Jag gör följande bedömning.

Vid en första anblick kan etableringsrätten genom de ovan redovisade artiklarna 43 och 56 delvis synas dubbelreglerad. Detta kan emellertid inte antas vara fallet vare sig avsiktligt eller oavsiktligt. Artikel 43 garanterar medborgare i en medlemsstat rätten att bygga upp och varaktigt driva företag på en annan medlemsstats territorium (personers fria rörlighet). Artikel 56 garanterar medborgare i en medlemsstat rätten att investera kapital i en annan medlemsstat bl.a. för uppbyggnaden och utvidgningen av ett företag (kapitalets fria rörlighet). I så motto kan båda artiklarna bli tillämpliga på samma företeelse men de blir det från olika utgångspunkter. Artikel 56 garanterar emellertid även investeringsrätten i förhållande till tredje land vilket däremot artikel 43 inte gör beträffande etableringsrätten.

Enligt min mening följer av en tolkning enligt ordalagen i bilaga 1 till fjärde direktivet att med kapitalrörelser såvitt nu är aktuellt avses investeringar i annan stat med dithörande överföringar för att, såvitt gäller filialer, etablera eller utvidga dem. Som framgår av bilagan kan en investering i korthet definieras som etablering av ett nytt företag eller förvärv av ett befintligt utländskt företag eller intresse däri i syfte att inleda, upprätthålla eller förstärka varaktiga ekonomiska relationer.

När det gäller utövandet av den ekonomiska aktiviteten i filialen på den andra statens territorium efter investeringen kan inte denna aktivitet i sig anses vara en kapitalrörelse i form av etablering eller utvidgning av en filial i fördragets mening. Den får då behandlas enligt bestämmelserna under den rubrik i fördraget som aktiviteten definitionsmässigt kan hänföras till. Sammanfattningsvis får således enligt min mening beträffande direkta investeringar den distinktionen göras att reglerna avseende kapitalrörelsers frihet behandlar endast den transaktion, t.ex. förvärv av ett företag i en annan stat, som en person eller företag gör samt de överföringar av valuta som görs för att genomföra den planerade investeringen. Investerarens rättigheter och skyldigheter, liksom motsvarande rättigheter och skyldigheter för värdlandets myndigheter, sedan investeringen väl kommit till stånd, regleras av bestämmelser under andra rubriker i fördraget och därunder antagna direktiv och förordningar samt EG-domstolens praxis, i förevarande fall således enligt bestämmelserna om etableringsrätten (jfr Nipstad, Publica EU, Norstedts Juridik AB, Stockholm 1996, häfte 16 s. 16:3).

Det är mot bakgrund av denna tolkning av EG-rätten som enligt min mening sökandenas fråga om beräkning av löneunderlag skall besvaras.

Enligt förutsättningarna för ansökningen gäller att det aktiebolag, som sökandena är verksamma och äger aktier i, inte har för avsikt att investera i en nyetablering eller utvidgning av en filial till aktiebolaget i Z-land utan i stället att de tillsammans med övriga aktieägare bedriver en ekonomisk verksamhet genom bolaget i en redan etablerad filial i nämnda land utom gemenskapen. Enligt den ovan gjorda tolkningen av artiklarna 43 och 56 i fördraget är det då i ärendet inte fråga om att löneregeln tillämpad enligt sin ordalydelse medför en restriktion på en kapitalrörelse utan på utövandet av en varaktig ekonomisk verksamhet. Löneregelns tillämplighet skall då prövas mot reglerna om etableringsfriheten i artikel 43 och inte mot reglerna om kapitalrörelser i artikel 56. Därav följer att fördragets bestämmelser inte hindrar att ersättningar till arbetstagare i filialen inte beaktas vid beräkningen av löneunderlaget. Jag anser att frågan hade bort besvaras i enlighet med det anförda.

Kommentar:
RSV avser att överklaga förhansbeskedet i den del som avser ersättningar till anställda vid filialen i Z-land (tredje land).

Område: Meddelade prövningstillstånd

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets
rättsfallsseminarium den 4 mars 2003.

Meddelade prövningstillstånd

Saken: Fråga om tillämpning av de s.k. 3:12-reglerna om begränsningen till 100 basbelopp för vad som ska beskattas i inkomstslaget tjänst vid avyttring av kvalificerade aktier avser andelar i ett och samma bolag eller om även avyttringar av kvalificerade aktier i andra bolag får beaktas.
RR målnr 7264--7267-2002, 468-2003, KRNS 3135--3138-2000, KRNG 5909-2001
Klagande: de skattskyldiga
Lagrum: 3 § 12b mom. fjärde stycket SIL

Saken: Fråga om skattebefrielse för stiftelse som driver såväl grundskola och gymnasium som förskole- och fritidshemsverksamhet.
RR målnr 3498-2001, KRNS 5948-2000.
Klagande: RSV
Lagrum: 7 § 4 och 6 mom. SIL

Saken: Fråga om KR:s dom kunnat utgöra grund för beslut om särskilda debiteringsåtgärder.
RR målnr 6813-2002, KRNG 6706-2001
Klagande: RSV
Lagrum: 67 § USAL

Saken: Ett bolag bedriver rörelse (s.k. brokerverksamhet) som består i att för kunders räkning och i dessas namn köpa och sälja värdepapper. Köp och försäljningar sker genom medverkan av fondkommissionärsbolag. Bolaget erhåller ersättning med hälften av den ersättning (courtage) som fondkommissionärsbolaget debiterar. Fråga om bolagets verksamhet är att anse som värdepappershandel och därmed jämförlig verksamhet enligt 3 kap. 9 § ML.
RR målnr 6056-2001 och 7900--8´7902-1999, KRNS 6303-1999 och 8487--8490-1997
Klagande: de skattskyldige
Lagrum: 3 kap. 9 § ML

Saken: Fråga om KR bort meddela prövningstillstånd i mål om anstånd med att betala skatt.
RR målnr 5881-2002 och 6239--6242-2002, KRNS 5467-2002 och 5468--5471-2002
Klagande: den skattskyldiga
Lagrum: 49 § 1 och 2 mom UBL

Saken: Fråga om anläggandet av ytterligare ett våningsplan i en byggnad som används i näringsverksamhet kan berättiga till direktavdrag för kostnaderna såsom för reparation.
RR målnr 781-2001, KRNJ 1266-1998
Klagande: RSV
Lagrum: 23 § anv.p. 1 och 3 KL

Saken: Fråga om det förhållandet att den som är bosatt här men arbetar i annan EU-stat vägrats avdrag för avgift som erlagts till arbetslöshetskassa i den andra staten står i strid med gemenskapsrätten.
RR målnr 5496--5497-2002, KRNG 346-2001 och 417-2001
Klagande: den skattskyldige
Lagrum: 33 § anv.p. 6 KL samt artikel 48 (numer 39) i EG-fördraget

Saken: Fråga om KR bort meddela prövningstillstånd i mål om påförande av särskild avgift vid privatinförsel av skattepliktig vara.
RR målnr 1848-2001, KRNG 3734-2000
Klagande: den avgiftskyldiga
Lagrum: 4 och 7 §§ lagen (1994:1565) om beskattning av viss privatinförsel

Saken: Fråga om minskning av lagerreserv borde ha beaktats vid beräkning av nytt underlag för vinstdelningsskatt och särskild vinstskatt till följd av taxeringsändring.
RR målnr 3155-2000, KRNG 4509-1999
Klagande: den skattskyldige
Lagrum: 3 § första stycket 7 och 10 § första stycket vindelningsskattelagen samt 3 § lagen om särskild vinstskatt.