Riksskatteverket (RSV) meddelar med stöd av 2 kap. 2 § förordningen (1990:1293) med instruktion för skatteförvaltningen följande rekommendationer m.m.

1 Inledning

I samband med införandet av en ny skattebetalningslag (1997:483) ersattes bestämmelserna om dröjsmålsavgift i 58 § förutvarande uppbördslagen (1953:272), UBL, av lagen (1997:484) om dröjsmålsavgift. Bestämmelserna ändrades inte i sak.

Tidigare gjordes i 5 kap. 10 § lagen (1984:151) om punktskatter och prisregleringsavgifter, LPP, en hänvisning till bestämmelserna i 58 § 2-5 mom. UBL. Efter lagändring (lagen [1997:492] om ändring i LPP) stadgas i 5 kap. 10 § LPP att dröjsmålsavgift tas ut enligt bestämmelserna i lagen om dröjsmålsavgift.

Förarbetena till reglerna i 58 § UBL finns i prop. 1991/92:93 och bet. 1991/92:SkU 19. Då dessa regler oförändrade fördes över till den nya lagen om dröjsmålsavgift, gäller förarbetena även den nya lagen.

Beskattningsmyndighet när det gäller punktskatter är Skattemyndigheten i Dalarnas län, Särskilda skattekontoret i Ludvika, SKM.

2 Grund för dröjsmålsavgift

Skatten för viss redovisningsperiod, eller, när skatteredovisningen inte avser redovisningsperiod, varje skattepliktig händelse, skall enligt 5 kap. 1 § första stycket LPP vara inbetald senast den dag då deklarationen skall ha kommit in till SKM eller, om SKM beviljat anstånd med att lämna deklaration, senast den dag då deklarationen skall lämnas enligt anståndsbeslutet. Har SKM fastställt skatt genom ett särskilt beslut bestämmer SKM enligt 5 kap. 1 § tredje stycket LPP inom vilken tid skatten skall betalas.

Betalning av skatt skall enligt 5 kap. 2 § LPP ske genom inbetalning på ett särskilt konto. Betalningen anses ha skett den dag då den har bokförts på kontot.

Bestämmelserna om skatt gäller enligt 1 kap. 4 § LPP även dröjsmålsavgift.

Enligt 5 kap. 8 § 1 LPP skall dröjsmålsavgift tas ut på skatt som har tagits upp i en deklaration och som inte betalats senast den dag då deklarationen skulle ha kommit in. Enligt 5 kap. 8 § 2 LPP skall dröjsmålsavgift också tas ut på skatt som inte har betalats inom den tid som SKM har bestämt när skatten har fastställts genom ett särskilt beslut.

Har anstånd med betalning av skatt medgetts skall dröjsmålsavgift endast tas ut på det belopp som inte har betalats inom anståndstiden (5 kap. 9 § LPP).

3 Dröjsmålsavgiftens storlek

Dröjsmålsavgift beräknas enligt reglerna i 2-4 §§ lagen om dröjsmålsavgift.

Avgiften tas ut med 2 % på belopp som betalas före utgången av den månad då beloppet skall betalas (förfallomånaden), med 4 % på belopp som betalas under första månaden efter förfallomånaden, med 6 % på belopp som betalas under andra månaden efter förfallomånaden. Avgiften stiger sedan med en procentenhet för varje påbörjad ytterligare månad.

Dröjsmålsavgiften är dock 2 % på belopp som betalas inom tio dagar från den dag då beloppet skulle ha betalats.

Avgiften är minst 100 kr. Om det ursprungligen obetalda beloppet är mindre än 100 kr, får dröjsmålsavgift dock endast tas ut med motsvarande belopp.

Har den skattskyldige skriftligen påmints om sin betalningsskyldighet och betalningen sker senast viss i påminnelsen angiven dag, skall dröjsmålsavgiften beräknas som om betalningen skett den dag påminnelsen sändes.

Dröjsmålsavgiften avrundas till närmast lägre hela krontal.

4 Befrielse från dröjsmålsavgift

4.1 Allmänt

Om skatt sätts ner skall dröjsmålsavgiften räknas om i motsvarande mån.

Rekommendationer:

Vid återbetalning i samband med nedsättning av skatt anses återbetalningen i första hand belöpa på den skatt som senast betalats för respektive period eller skattepliktig händelse.

Om det föreligger särskilda skäl, får SKM medge befrielse, helt eller delvis, från dröjsmålsavgiften (5 kap. 11 § LPP).

Departementschefen har i prop. 1991/92:93 s. 81 anfört bl.a. följande om kraven för befrielse:

För att en omständighet skall få medföra befrielse från dröjsmålsavgift, helt eller delvis, bör den till sin karaktär i första hand vara sådan att den betalningsskyldige inte kunnat förutse eller råda över den. - - -

Däremot bör särskilda skäl inte anses föreligga om betalningsförseningen beror på betalningsoförmåga. Inte heller bör den omständigheten att det rör sig om en engångsförsummelse grunda betalningsbefrielse. - - -

Är skälet till betalningsförseningen att söka hos beskattningsmyndigheten bör myndigheten naturligtvis självmant besluta om befrielse. - - -

Graden av godtagbar betalningsförsummelse bör normalt avta med tiden eftersom den betalningsskyldige efter hand bör få allt större möjligheter att undanröja föreliggande betalningshinder. Det bör därför knappast bli aktuellt med avgiftsbefrielse sedan så lång tid förflutit att ärendet har överlämnats för indrivning.

Rekommendationer:

Som en allmän princip bör gälla att befrielse, helt eller delvis, normalt inte bör komma i fråga så länge del av det avgiftsgrundande beloppet kvarstår obetalt.

4.2 Oförvållade omständigheter

4.2.1 Sjukdom eller olyckshändelse

Särskilda skäl bör normalt anses föreligga vid sjukdom eller olyckshändelse av sådant slag att skatteinbetalningen på förfallodagen avsevärt försvårats (prop. 1991/92:93 s. 81).

Rekommendationer:

Om det funnits någon annan som utan olägenhet kunnat fullgöra skyldigheten att betala skatten bör befrielse inte medges.

Sjukdom eller olyckshändelse som drabbat någon annan än den betalningsskyldige kan utgöra skäl för befrielse t.ex. då en anställd eller en medhjälpare, som normalt ansvarar för inbetalningen, drabbas av sjukdom eller olyckshändelse vid en sådan tidpunkt att inbetalningen försenas.

Någon mera ingående prövning av sjukdomens art och omfattning behöver normalt inte göras. Läkarintyg eller annat intyg bör infordras bara om det anses nödvändigt för bedömningen.

4.2.2 För sent erhållen deklarationsblankett

Rekommendationer:

Om den betalningsskyldige inte fått deklarationsblankett eller annan inbetalningshandling sig tillsänd, bör detta i regel inte anses utgöra skäl för befrielse från dröjsmålsavgift.

Befrielse kan dock medges om förseningen beror på SKM:s förbiseende eller dylikt. Befrielse kan också medges om den betalningsskyldige vistats utomlands eller har varit intagen på sjukhus och det uppenbarligen varit svårt för honom att få sina inbetalningshandlingar. Med vistelse utomlands avses här en längre utlandsvistelse. Vid endast kortvarig utlandsvistelse, t.ex. semesterresa, bör befrielse inte medges. Befrielse bör inte heller medges på denna grund i verksamhet där det kan förväntas att den betalningsskyldige vid planerad frånvaro förordnar någon annan att fullgöra sina skyldigheter.

I vissa fall kan inte den skattskyldige i förväg känna till vid vilken tidpunkt inbetalningshandlingar kommer att tillställas honom. Detta kan vara fallet t.ex. då SKM i omprövningsbeslut höjer den skatt som skall betalas. Vid bedömningen enligt ovan bör särskilt beaktas de svårigheter som i sådana fall kan föreligga att få kännedom om SKM:s beslut i tid för att kunna betala skatten i rätt tid och ordning.

Det förhållandet att någon inte fått deklarationsblankett på grund av att rätt adress inte har anmälts till SKM bör inte utgöra befrielsegrund.

Kontroll av den betalningsskyldiges uppgifter bör i allmänhet kunna ske med ledning av anteckningar om datum för utsändandet av deklarationsblanketter m.m., styrkt uppgift om utlandsvistelse eller liknande.

4.2.3 Övriga fall

Rekommendationer:

Som särskilda skäl för eftergift bör anses också annan oförvållad omständighet som den betalningsskyldige inte kunnat råda över och som för denne utgjort hinder som är jämförbart med vad som nämnts i avsnitten 4.2.1 och 4.2.2.

Vid bedömningen av om en betalningsskyldig fullgjort vad som kan förväntas ankomma på honom för att redovisa och betala sin skatt bör kraven sättas något lägre inför första redovisningsperioden i fråga om verksamhet med fortlöpande redovisning.

Om den betalningsskyldige överlåtit åt någon annan att betala in skatt, men detta inte gjorts, bör underlåtenheten inte utgöra skäl för befrielse.

Om den betalningsskyldige tidigare misskött sina åligganden bör detta vägas in i bedömningen.

En försenad inbetalning på grund av ett tekniskt missöde, t.ex. i samband med bearbetning i dator av underlaget för deklaration, bör under vissa förutsättningar kunna utgöra grund för befrielse. Det tekniska missödet bör kunna styrkas. En förutsättning är också att underlaget inte utan ett tidsödande och betungande arbete kunnat tas fram på annat sätt. Förseningen bör vidare vara kortvarig. Omständigheterna i övrigt får inte heller tala mot en befrielse.

5 Nedsättning av dröjsmålsavgift

5.1 Allmänt

Begreppet nedsättning används här för delvis befrielse av dröjsmålsavgift. Även för nedsättning gäller att särskilda skäl skall föreligga, jämför avsnitt 4.1.

5.2 Kortare dröjsmål

Dröjsmålsavgiften är avpassad för att inte framstå som oacceptabelt hög vid korta dröjsmål. Utrymmet för nedsättning av avgiften endast på den grunden att dröjsmålet varit kortvarigt är därför begränsat. Har betalningsförseningen varat endast någon dag, kan det dock finnas skäl för nedsättning, särskilt om den betalningsskyldige haft anledning att räkna med att betalningen skulle ske i rätt tid (prop. 1991/92:93 s. 81).

Regeringsrätten har i tre domar den 7 mars 1997 (mål nr 1729-1994, 559-1995 och 1391-1996) beslutat om nedsättning av dröjsmålsavgift till 0,25 % av det för sent inbetalda beloppet. I två av fallen hade inbetalningen bokförts på SKM:s konto två dagar för sent och i ett fall tre dagar för sent. Ingen av de betalningsskyldiga hade tidigare gjort sig skyldig till betalningsförsummelse. I målet där betalningen gjorts tre dagar för sent åberopades som ursäktande omständighet att en bank fått i uppdrag att betala skatten och att banken av misstag sänt betalningen till bankgirot. Regeringsrätten fann att den betalningsskyldige haft anledning att räkna med att banken skulle ombesörja inbetalningen i rätt tid och att det inträffade kunde jämställas med en omständighet över vilken den betalningsskyldige inte kunnat råda. I ett av de andra fallen åberopade det betalningsskyldiga bolaget som ursäktande omständighet att en omorganisation bidragit till förseningen. Regeringsrätten fann att dröjsmålet fick anses bero på de organisatoriska förhållanden som bolaget åberopat.

Rekommendationer:

Om skäl föreligger, och den betalningsskyldige tidigare inte misskött sina åligganden, bör dröjsmålsavgiften kunna begränsas till 0,25 % av det för sent inbetalda beloppet, dock lägst 100 kr, om betalningen inkommit en eller två dagar för sent, eller om det föreligger skäl som kan jämställas med en omständighet över vilken den betalningsskyldige inte kunnat råda, tre dagar för sent.

5.3 Nedsättning i andra fall

Rekommendationer:

Nedsättning kan komma ifråga då sådana omständigheter som kan utgöra skäl för befrielse föreligger men inte kan anses tillräckligt starka för att motivera hel befrielse.

Nedsättning bör normalt ske på sådant sätt att dröjsmålsavgiften minskas till hälften, dock lägst till 1 500 kr.

Omständigheterna kan i vissa fall vara sådana att dröjsmålsavgiften kan begränsas till belopp som motsvarar skälig dröjsmålsränta.

Med skälig dröjsmålsränta bör förstås 75 % av den statslåneränta, som gällde vid utgången av november året närmast före det räntan avser. Räntesatsen bör bestämmas till procenttal med högst en decimal.

Dröjsmålsavgiften bör dock inte bestämmas till lägre belopp än 0,25 % av det för sent inbetalda beloppet, lägst 100 kr.

5.4 Lägsta belopp för nedsättning

Rekommendationer:

Om dröjsmålsavgiften inte uppgår till 100 kr bör nedsättning inte komma i fråga.

6 Övrigt

Rekommendationer:

SKM kan underlåta att kräva betalning av dröjsmålsavgift som understiger 100 kr, om det endast är dröjsmålsavgiften som återstår att betala.

Dessa rekommendationer m.m. tillämpas på belopp som förfallit till betalning efter utgången av 1997 och ersätter Riksskatteverkets rekommendationer m.m. (RSV Ip 1993:5) om befrielse från dröjsmålsavgift enligt uppbördslagen, lagen om mervärdesskatt, lagen om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare och lagen om punktskatter och prisregleringsavgifter m.fl.