Redovisningsperioden april 2001
 
Skatteverket yrkade att Regeringsrätten skulle förklara att försäljning av liftkort skulle beskattas enligt skattesatsen 12 procent.

Skatteverket anförde bl.a. följande.
 
"Kammarrätten har genom att ge företräde åt en EG-rättslig princip som har karaktär av hjälpregel, huvudsaklighetsprincipen, gjort en uttrycklig svensk lagregel verkningslös. Ett sådant ingrepp i nationell rätt torde kunna ske endast under förutsättning att direkt effekt kan åberopas. - Den skidåkande allmänheten köper liftkort för att få nyttja en liftägares liftsystem och skidanläggning. Uppfattningen enligt allmänt språkbruk torde vara att den ersättning som erläggs för ett liftkort utgör betalning för transport i skidliftar. Samtidigt torde innehavaren av liftkortet vara väl medveten om att detta även innebär en rätt att utnyttja anläggningen för utförsåkning. Det framstår som uppenbart att lagstiftaren med uttrycket "transport i skidliftar" avsett alla de prestationer som tillhandahålls liftkortköparen av den som bedriver skidliftverksamhet. - Bestämmelsen i 7 kap. 1 § andra stycket 2 mervärdesskattelagen (1994:200), ML, som föreskriver att skattesatsen 12 procent gäller för omsättning av tjänster som avser transport i skidliftar, utgör en specialreglering på så sätt att den pekar ut en avgränsad del av idrottsområdet. Att inte tillämpa specialregleringen med hänvisning till att förutsättningarna även stämmer in på den generella bestämmelsen i 7 kap. 1 § tredje stycket 10 ML för omsättning av tjänster inom idrottsområdet är en lagtolkningsprincip som inte är vedertagen."
 
X AB ansåg att Regeringsrätten skulle fastställa kammarrättens dom och förklara att skatt skulle utgå med 6 %. Om Regeringsrätten avsåg att tillämpa bestämmelsen om "transport i skidliftar" begärde X AB att Regeringsrätten skulle inhämta förhandsavgörande från EG-domstolen beträffande frågan om denna bestämmelse är förenlig med de principer som ska vara styrande för tillämpningen av det sjätte mervärdesskattedirektivet, 77/388/EEG.
 
X AB anförde bl.a. följande.

"I första hand skall hela den tjänst som bolaget tillhandahåller ses som ett utnyttjande av en sport- och idrottsanläggning, vari skidliften ingår som en osjälvständig del. I andra hand skall skidlifttransporten anses utgöra endast ett medel för att uppnå den av konsumenterna egentligen efterfrågade och av bolaget marknadsförda tjänsten, dvs. utförsåkningen. För det fall lifttransporten skall anses utgöra en avskiljbar prestation har denna prestation ett så omedelbart samband med idrottstjänsten att 3 kap.11 a§ första stycket andra meningen ML är tillämplig. I samtliga dessa tre fall skall beskattning ske med 6 procent enligt 7 kap. 1 § tredje stycket 6 ML. För det fall Regeringsrätten anser att bolagets tillhandahållanden utgör från varandra avskiljbara prestationer och att en uppdelning av beskattningsvärdet skall ske, skall ersättningen för tillhandahållandena delas upp och beskattas med 6 procent enligt 7 kap. 1 § tredje stycket 6 respektive med 12 procent enligt 7 kap. 1 § andra stycket 2. - Att skid- och snowboardåkning utgör idrottslig verksamhet har aldrig ifrågasatts och inte heller att en skidanläggning utgör en idrottsanläggning. Bolagets tillhandahållande omfattas således av bestämmelsen i 3 kap.11 a§ ML."
 
X AB anförde vidare att om Regeringsrätten ansåg att skattesatsen för transport i skidliftar var tillämplig, kunde bestämmelsens förenlighet med likabehandlings- och skatteneutralitetsprinciperna ifrågasättas. Det kunde också ifrågasättas, enligt X AB, om det var tillåtet för en medlemsstat att införa olika skattesatser inom ramen för samma punkt i bilaga H till det sjätte mervärdesskattedirektivet.
 
Regeringsrätten gjorde följande bedömning.
"Den aktuella specialregeln om en särskild skattesats för transport i skidliftar kan, sedd i sitt sammanhang och mot bakgrund av de förarbetsuttalanden som gjordes vid dess tillkomst, rimligtvis inte ha varit avsedd att omfatta enbart själva lifttransporten. Syftet måste ha varit att den lägre skattesats som regeln medförde skulle omfatta skidlift-verksamhet i en vidare bemärkelse och innefatta även eventuella andra prestationer som tillhandahålls den som köper ett liftkort. En sådan tolkning kan inte anses oförenlig med ordalydelsen av bestämmelsen. Den terminologi som använts i lagstiftningsärendet ansluter således till den som används inom branschen."
 
Regeringsrätten undersökte sedan om den gjorda tolkningen var förenlig med gemenskapsrätten och konstaterade först att bestämmelserna i direktivet inte gav vid handen att det skulle vara otillåtet att ha olika reducerade skattesatser för skilda typer av tjänster som är hänförliga till samma punkt i bilaga H.
När det gällde likabehandlingsprincipen konstaterade Regeringsrätten att denna princip inte utesluter en differentiering av skattesatserna på likadana eller liknande produkter, så länge differentieringen är objektivt motiverad och grundas på mål som i sig är förenliga med EG-rätten (jfr EG-domstolens avgörande i mål nr C-213/96, Outokumpu Oy). Inte heller ansåg Regeringsrätten att skatteneutralitetsprincipen utgör hinder för att liknande varor behandlas olika i mervärdesskattehänseende om det inte finns en gemensam marknad för produkterna och därmed en faktisk konkurrenssituation mellan dessa samt om en skillnad i skatte-satser mellan produkterna inte kan antas påverka konsumenternas val (jfr EG-domstolens avgörande i mål nr C-481/98, kommissionen mot Frankrike). Se även EG-domstolens avgöranden i mål nr C-109/02, kommissionen mot Tyskland, och C-3 84/01, kommissionen mot Frankrike.
Regeringsrätten ansåg att bestämmelsen om reducerad skattesats för transport i skidliftar inte kunde anses leda till att konsumenternas val påverkades eller att snedvriden konkurrens uppkom gentemot andra typer av transporttjänster eller andra typer av idrottsanläggningar på ett sätt som skulle vara oförenligt med de principer som EG-domstolen lagt fast.
Regeringsrätten kunde inte heller finna att den aktuella regeln på annan grund skulle vara oförenlig med gemenskapsrätten. Regeringsrätten ansåg med anledning av vad som hade anförts att det inte fanns skäl att inhämta förhandsavgörande från EG-domstolen.
Regeringsrätten biföll Skatteverkets överklagande och förklarade att skatt skulle tas ut med 12 procent av beskattningsunderlaget vid omsättning av liftkort.