Kontakta oss
Logotyp, till startsidan

Arkiv för Rättslig vägledning


Rättsfall från Regeringsrätten

Förbjudet lån

Beslutande instans: Regeringsrätten

Datum: 2005-02-04

Område: Inkomstskatt - Näring, Skattetillägg

Dnr/målnr/löpnr:
6889-01
Fordran på bolagets ägare, som uppkom i samband med att denne köpte en fastighet för privat boende från bolaget, bedömdes utgöra ett förbjudet lån. Synnerliga skäl mot beskattning ansågs inte föreligga. Även fråga om skattetillägg.

Inkomsttaxering 1994

NN, som var ensam ägare av AB X, köpte i augusti 1993 en fastighet från AB X, vilket medförde att AB X fick en fordran på NN. Vid årsskiftet 1993/94 kvarstod denna fordran. I den särskilda bilagan för delägare m.fl. i fåmansföretag redovisade NN för taxering 1994, under särskilda upplysningar och yrkanden, att han hade förvärvat en fastighet från AB X och att AB X hade en fordran om 90 000 kr.

Enligt SKM bedömning stred ifrågavarande fordran mot låneförbudet (12 kap. 7 § ABL). SKM beslutade därför att beskatta NN för förbjudet lån. Skattetillägg påfördes.
NN överklagade SKM:s beslut till LR, som avslog överklagandet. NN överklagade LR:s dom till KR, som avslog överklagandet. NN överklagade KR:s dom till RR som, med delvis bifall till NN:s överklagande, beslutade att undanröja påfört skattetillägg. RR anförde följande.

"Regeringsrätten gör följande bedömning.

NN var ensam ägare av AB X. AB X överlät med tillträde den 30 augusti 1993 fastigheten F till NN. Köpeskillingen uppgick till 805 000 kr. Genom försäljningen erhöll bolaget en fordran på NN. Vid bokslutstillfället den 31 december 1993 fördes med anledning härav 90 000 kr om från avräkningskontot till kontot för övriga kortfristiga fordringar. Avräkningskontot visade då att bolaget hade en skuld till NN med 4 373 kr. Bolaget hade vid bokslutstillfället bokfört en fordran på NN som efter avdrag för bolagets skuld uppgick till 85 626 kr. Enligt NN var avsikten vid köpet att en del av marken skulle avstyckas och säljas tillbaka till bolaget när fastighetsreglering skett. Den 20 juli 1994 såldes också en del av marken tillbaka till bolaget.

Vid 1994 års taxering bifogade NN bl.a. den särskilda bilagan för delägare m.fl. i fåmansföretag (blankett K10) till självdeklarationen. Han besvarade den i bilagan förtryckta frågan om han hade lån i företaget eller företaget tillhörig pensionsstiftelse genom att kryssa i rutan betecknad med "Nej". I samma bilaga angav han att han förvärvat fastigheten F från företaget. Under rubriken "Särskilda upplysningar och yrkanden" angav NN bl.a. att viss del av fastigheten sålts till bolaget efter avstyckning, att avstyckningen var klar i juni 1994 och att bolaget hade "en fordran avseende försäljning avstyckning av tomtmark F på 90 000 kr".

NN har i målet gjort gällande att det förhållandet att en del av marken skulle säljas tillbaka till bolaget och att fordran uppkom som ett led i en pågående fastighetsaffär innebar att fråga inte är om ett förbjudet lån.

Det är ostridigt att den fordran som bolaget hade mot NN är att anse som ett lån från bolaget till honom. I målet är upplyst att NN:s köp av fastigheten inneburit att han förvärvat en bostad som han därefter använt som privatbostad. Med hänsyn härtill kan Regeringsrätten inte finna annat än att fråga är om ett förbjudet lån. Lånebeloppet skall således tas upp till beskattning hos NN såvida inte det finns synnerliga skäl mot detta.

I uttrycket synnerliga skäl ligger att undantag endast kan göras i extraordinära fall. Det bör närmast vara fråga om sådana fall där en beskattning av lånebeloppet mot bakgrund av omständigheterna framstår som oskälig eller rent av stötande. En enstaka omständighet, som talar till den skattskyldiges förmån, kan i allmänhet inte vara tillräcklig, utan alla omständigheter i fallet, dvs. situationen i stort, får läggas till grund för bedömningen om synnerliga skäl föreligger. Omständigheter av särskild betydelse kan vara förhållandena vid lånets tillkomst, lånets samband med bolagets verksamhet och dess syfte över huvud taget, bolagets säkerhet för fordran, låntagarens förmåga att återbetala lånet, lånetidens längd samt risken för undandragande av skatt. Den omständigheten att återbetalning av lånet skett kan det också vara skäl att beakta, även om denna omständighet inte längre är av sådan avgörande betydelse som enligt den tidigare utformningen av låneförbudsbestämmelsen. Att ett lån återbetalats under låneåret bör enligt Regeringsrättens mening också kunna vara en sådan omständighet som föranleder att beskattning undanlåts. Detta innebär emellertid inte att det är uteslutet med beskattning även om återbetalning görs samma år som lånet tas upp eller att beskattning alltid skall ske om lånet återbetalas efter detta års utgång (se RÅ 2004 ref. 116).

NN:s lån i AB X har tagits i samband med att han förvärvat en bostad som han använt för eget boende. Några sådana omständigheter som skulle kunna föranleda att synnerliga skäl mot beskattning ändock kan anses föreligga har enligt Regeringsrättens mening inte framkommit.

I bilaga till självdeklarationen har NN angivit att han inte hade något lån i AB X. Han har dock i samma bilaga också angivit att han hade förvärvat fastigheten från företaget och att detta hade en fordran på 90 000 kr.

Enligt Regeringsrättens mening är NN:s uppgifter om att han hade förvärvat en fastighet av företaget och att detta hade en fordran sådana att det framstår som närmast uteslutet att uppgiften att han inte hade något lån i företaget skulle kunna godtas utan utredning. Vidare har NN efter förfrågan upplyst skattemyndigheten om det rätta förhållandet. Med hänsyn härtill kan förutsättningar för påförande av skattetillägg inte anses föreligga. (Jfr RÅ 2002 not. 117.)"

---

Kommentar:
Enligt 12 kap. 7 § första stycket aktiebolagslagen (1975:1385), ABL, får aktiebolag inte lämna penninglån till bl.a. den som äger aktier i bolaget. Den skattemässiga behandlingen av förbjudna lån regleras, såvitt gäller ovan refererade ärende, i punkt 15 av anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen (1928:370), och innebär att lånebeloppet ska beskattas hos låntagaren som inkomst av tjänst, såvida inte synnerliga skäl föreligger mot detta. Motsvarande bestämmelser finns numera i 11 kap. 45 § inkomstskattelagen (1999:1229).

Beträffande skattetillägg regleras numera i de nya bestämmelserna i 5 kap. 1 § andra stycket taxeringslagen (SFS 2003:211), att en uppgift inte ska anses vara oriktig om uppgiften är så orimlig att den uppenbart inte kan läggas till grund för beslut. Detta är en kodifiering av en sedan länge gällande praxis, nämligen att den skattskyldiges uppgifter kan vara sådana att en utredningsskyldighet uppkommer för Skatteverket, vilket innebär att det inte förekommer någon oriktig uppgift utan ett oriktigt yrkande (jfr RÅ 2004 not. 98 och RÅ 2002 ref. 20 och avseende äldre praxis bl.a. RÅ 1987 ref. 171).