Sök
Logotyp, till startsidan

Arkiv för Rättslig vägledning

Rättslig vägledning Länk till annan webbplats.

Lyssna

Skatteverkets ställningstaganden

Beloppsgräns för kontrolluppgift om betalning till och från utlandet

Datum: 2007-02-28

Område: Inkomstskatt - Kapital

Dnr/målnr/löpnr:
131 133515-07/111

1 Sammanfattning


Beloppsgränsen i 12 kap. 1 § lagen om självdeklarationer och kontrolluppgifter strider inte mot EG-rätten.

2 Bakgrund och frågeställning


 
I Europaparlamentets och Rådets förordning (EG) nr 2560/2001 av den 19 december 2001 om gränsöverskridande betalningar i euro (förordningen) finns bestämmelser som syftar till att hålla kostnaderna för betalningar till och från länder inom EU på samma nivå som inhemska betalningar. Fråga har nu uppkommit om beloppsgränsen om 150 000 kr för kontrolluppgiftsskyldigheten i 12 kap. 1 § LSK ska anses stå i strid med denna förordning eller EG-rätten i övrigt.

 

3 Gällande rätt m.m.


 
I Fördraget om upprättandet av Europeiska Gemenskapen (fördraget) artikel 56.1. stadgas att inom ramen för bestämmelserna i detta kapitel ska alla restriktioner för kapitalrörelser mellan medlemsstaterna samt mellan medlemsstaterna och tredje land vara förbjudna. Motsvarande bestämmelse för betalningar mellan medlemsstater samt mellan medlemsstater och tredje land finns i artikel 56.2.
 
I artikel 58.1 b) stadgas följande. Bestämmelserna i artikel 56 ska inte påverka medlemsstaternas rätt att vidta alla nödvändiga åtgärder för att förhindra överträdelser av nationella lagar och andra författningar, särskilt i fråga om beskattning och tillsyn över finansinstitut, eller att i administrativt eller statistiskt informationssyfte fastställa förfaranden för deklaration av kapitalrörelser eller att vidta åtgärder som är motiverade med hänsyn till allmän ordning eller allmän säkerhet.
 
I förordningens artikel 1 anges att syftet med förord-ningens bestämmelser är att säkerställa att avgifterna för gränsöverskridande betalningar i euro är desamma som avgifterna för betalningar i euro som görs inom en medlemsstat. Förordningen ska tillämpas på gränsöverskridande betalningar i euro på upp till 50 000 euro inom gemenskapen.
 
Sverige har beslutat att även betalningar i svenska kronor ska omfattas av förordningens bestämmelser.
 
I förordningens artikel 6 regleras medlemsstaternas skyldigheter. Där anges följande. Medlemsstaterna ska senast den 1 juli 2002 ta bort alla nationella rapporteringskrav för upprättande av statistik över betalningsbalansen i fråga om gränsöverskridande betalningar på upp till 12 500 euro. Medlemsstaterna ska senast den 1 juli 2002 ta bort alla nationella minimikrav beträffande uppgifter om mottagaren som utgör hinder för att betalningar utförs automatiskt.
 
I 12 kap. 1 § LSK stadgas bl.a. att kontrolluppgift ska lämnas om direkta och indirekta betalningar som överstiger 150 000 kr eller som utgör delbetalningar av en summa som överstiger 150 000 kr.

 

4 Skatteverkets bedömning


 
Vad gäller frågan om huruvida kontrolluppgiftsskyldigheten i 12 kap. 1 § LSK står i strid med förordningen har Skatteverket följande uppfattning.
 
Rapporteringen av uppgifter enligt 12 kap. 1 § LSK sker inte i syfte att upprätta statistik över betalningsbalansen, utan för skattekontroll. Den inledande bestämmelsen i artikel 6 är följaktligen inte tillämplig i den aktuella frågan.
 
Därutöver stadgas i förordningen att medlemsstaterna har att ta bort alla nationella minimikrav beträffande uppgifter om mottagaren som utgör hinder för att betalningar utförs automatiskt. Information till kontrolluppgiften inhämtas normalt i samband med att kunden fyller i ett betalningsuppdrag. Därefter sker en manuell hantering som leder till att betalningsuppdraget utförs. Enligt Skatteverkets uppfattning kan detta förfarande inte anses utgöra hinder för att betalningen utförs automatiskt.
 
Skatteverket anser således inte att bestämmelserna i förordningen har en innebörd som leder till slutsatsen att beloppsgränsen i 12 kap. 1 § LSK är bestämd till ett för lågt belopp.
 
Fråga kvarstår då hur bestämmelsen 12 kap. 1 § LSK förhåller sig till fördragets bestämmelser om fri rörlighet för kapital.
 
Kontrolluppgiftsskyldigheten i 12 kap. 1 § LSK berör i princip endast gränsöverskridande betalningar. Någon motsvarande kontrolluppgiftsskyldighet avseende inhemska betalningar finns inte. Därmed måste anses att skyldigheten är att betrakta som ett hinder för den fria rörligheten för kapital.
 
Förbudet mot hinder för den fria rörligheten för kapital kan emellertid under vissa omständigheter rättfärdigas. I artikel 58 anges att bestämmelserna i artikel 56 inte ska påverka medlemsstaternas rätt bl.a. att vidta alla nödvändiga åtgärder för att förhindra överträdelser av nationella lagar och andra författningar, särskilt i fråga om beskattning och tillsyn över finansinstitut, eller att i administrativt eller statistiskt informationssyfte fastställa förfaranden för deklaration av kapitalrörelser.
 
EG-domstolen har i sin praxis utvecklat innebörden av denna bestämmelse, och därvid i i stort sett samtliga fall kommit fram till att materiella skatteregler som diskriminerar gränsöverskridande transaktioner inte kan anses rättfärdigade för att medlemsstaten hänvisar till önskemålet att upprätthålla en effektiv skattekontroll. Däremot har EG-domstolen godtagit den rättfärdigandegrunden vad gäller kontrollregler i de fall då de hindrande reglerna inte har befunnits vara oproportionerliga i förhållande till deras syfte (se t.ex. EG-domstolens dom den 7 september 2006 i mål C-470/04 - N).
 
Skatteverket gör bedömningen att skyldigheten i 12 kap. 1 § LSK att lämna kontrolluppgift för betalning till och från utlandet inte är oproportionerlig i förhållande till bestämmelsens syfte att upprätthålla en effektiv skattekontroll. Därmed kan bestämmelsen, trots att den i sig utgör ett hinder för den fria rörligheten för kapital, rättfärdigas. Sammanfattningsvis anser Skatteverket därför att bestämmelsen inte står i strid med EG-rätten.