På skatteverket.se använder vi kakor (cookies) för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Genom att surfa vidare godkänner du att vi använder kakor. Vad är kakor?

Logotyp, till startsidan

Arkiv för Rättslig vägledning


RSV S 2000:3

OBS! Dessa rekommendationer om ändring gäller inte längre eftersom verkets rekommendationer RSV S 1995:17 har upphävts genom verkets allmänna råd RSV 2003:24.

Ändring i Riksskatteverkets rekommendationer m.m. (RSV S 1995:17) om grunderna för taxeringen och värdesättningen vid 1996 års allmänna fastighetstaxering av småhusenheter¹

Riksskatteverket meddelar med stöd av 8 kap. 2 § fastighetstaxeringsförordningen (1993:1199) att avsnitt 3.5 Speciell Belägenhet i Riksskatteverkets rekommendationer m.m. (RSV S 1995:17) om grunderna för taxeringen och värdesättningen vid 1996 års allmänna fastighetstaxering av småhusenheter skall ha följande lydelse.

_______________

3.5 Speciell belägenhet

Värdefaktorn speciell belägenhet skall enligt 3 kap. 3 § RSV:VF vid riktvärdets bestämmande indelas i följande tre klasser (belägenhetsklasser).

1     Strand.
2     Strandnära.
3     Ej strand eller strandnära.

Värderingsenhet hänförs enligt 3 kap. 3 § RSV:VF till klass 1, om byggnadsplatsen på värderingsenheten ligger mindre än 75 meter från hav, insjö eller vattendrag. Värderingsenhet, som utgörs av en eller flera självständiga fastigheter, skall också hänföras till klass 1, om enheten till någon del ligger mindre än 50 meter från hav, insjö eller vattendrag. Går värderingsenheten inte fram till strandlinjen, hänförs enheten till klass 1 endast om det mellanliggande området utgörs av naturmark, som inte används för bebyggelse, bil-, park- eller gångväg.

Till klass 2 hänförs enligt samma paragraf en värderingsenhet, som inte skall hänföras till klass 1 och på vilken byggnadsplatsen ligger högst 150 meter från stranden, om området fram till strandlinjen inte används för sammanhängande bebyggelse eller för verksamhet som medför att strandzonen inte är tillgänglig för värderingsenhetens ägare.

Till klass 3 hänförs enligt samma paragraf övriga värderings- enheter för tomtmark.

Rekommendationer:

Avståndet till strand bör mätas från huvudbyggnaden eller för obebyggda tomter från lämplig byggnadsplats för huvudbyggnaden.

I fråga om vad som skall anses vara hav, insjö eller vattendrag bör - inom område som ligger utanför detaljplan - vad som sägs i 7 kap. 13 § miljöbalken äga motsvarande tillämpning. Denna regels tillämpningsområde är normalt angivna på kartor hos länsstyrelsen. Inom plan bör en motsvarande bedömning ske oavsett om strandskydd föreligger eller inte.

Vid bedömningen av om en värderingsenhet skall indelas i belägenhetsklass 1 eller 2 bör användningen av marken fram till strandlinjen vara av betydelse. Strandens attraktivitet ingår däremot inte i bedömningen av belägenhet. För att värderingsenheten skall indelas i klass 1 bör ägaren av värderingsenheten ensam eller tillsammans med ägarna av närliggande tomter i stort sett ensamma kunna disponera strandzonen.

För att en strandzon skall anses tillgänglig för värderingsenhetens ägare på sådant sätt att enheten bör indelas i belägenhetsklass 2 bör lämplig gångväg eller annan väg finnas från värderings- enheten till stranden. Gångavståndet till strand bör dock understiga 300 m. Bilväg, parkväg, frekvent använda motionsslingor och liknande bör inte hindra att strandzonen anses tillgänglig. Strandzonen bör ha skälig storlek.

Inom detaljplanelagt område som inte är till fullo utbyggt bör indelningen av värdefaktorn speciell belägenhet ske med ledning av detaljplanens utformning.

De i 3 kap. 3 § RSV:VF angivna avstånden bör mätas horisontellt. Vid större höjdskillnad mellan byggnadsplatsen och stranden bör gångavståndet avse faktiskt avstånd.


¹
Ändrade partier är markerade med kantstreck.

_________________

Dessa rekommendationer tillämpas fr.o.m. 2000 års särskilda fastighetstaxering.